Coronasituationen ändrar sig för var dag och utvecklingen förefaller allt mindre töcknig utan att man för den skull kan vara säker på hur det kommer att gå. En sak förefaller dock nästan tydlig och det är att några europeiska länder har toppat antalet nya sjukdomsfall per dag vilket förhoppningsvis betyder att kurvan hos dem har vänt nedåt. Dessa länder är, som jag läser det, Nederländerna, Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien. Här ser du Italien respektive Tyskland.

Alla ska hjälpas åt i kristider. Och alla ska ta eget ansvar. För äldre, över 70, innebär det att de helst inte ska ha några sociala kontakter överhuvudtaget – men det går ju bra ändå, för har de inte anhöriga som kan hjälpa till att handla hem mat åt dem tillhandahåller ju många butiker hemleverans. Dessutom hjälper kommunerna till.

Det är i alla fall så samhället är tänkt att fungera, om man lyssnar till Löfven och andra beslutsfattare när de står i TV och orerar. Men hur fungerar det i verkligheten för samhällets äldsta, de som visat sig vara allra mest utsatta för coronaviruset?

På den vanliga sajten där jag brukar följa coronats utveckling i olika länder redovisas till exempel för varje land antal döda och antal registrerade insjuknade per miljoner invånare. På bilden ovan kan du se hur många procent av de insjuknade som faktiskt dör. (Siffrorna underskattar antagligen dödligheten eftersom flera av de pågående sjukdomsfallen också kommer att dö.) Ursäkta att siffrorna inte är så tydliga men du vet hur svårt det är att skriva med en mus. På Schweiz står det 3,4 procent och Nederländerna 9,9 procent och Belgien 7,9 procent och resten borde vara läsbart på ett ungefär.

KULTUR Kärt barn har många namn – så också den vecka som föregår Påsken. Passionsveckan, Stilla veckan och Dymmelveckan är några av namnen på den – dock inte påskveckan, som många tror. Påskveckan är namnet på veckan efter påsk.

Att veckan före påsk kallas Stilla veckan är egentligen inte särskilt konstigt. Det är den vecka som föregår Påskens stora kristna mysterium, och det är också den vecka då man av tradition skulle visa extra stor vördnad för Gud. Man skulle helt enkelt vara stilla och lugn.

Svensk debatt har under de senaste veckorna överflödat av självgod nationalism. Så här går den ungefär: Den svenska regeringen har inte behövt ta till drakoniska åtgärder, vilket däremot övriga nordiska, och andra, länder gjort, därför att den svenska tilliten är så stor och gedigen. Denna ömsesidiga tillit mellan regering och medborgare har möjliggjort att de senare tillsammans – civilsamhället – solidariskt uppträtt på ett förnuftigt sätt. Därför har regeringen kunnat förlita sig på alla medborgares samfällda, förnuftiga och solidariska uppträdandet.

Då var det klimatskam. Folk som ”syndade” mot klimatguden skulle hängas ut på sociala medier och skämmas. Det som kallas ”shaming” på engelska. På sin blogg skriver etikdoktorn Ann Heberlein initierat om fenomenet i artikeln ”Med skammen som vapen” (11/3 2019).

Sverige verkar ha blivit en skamkultur:

Uthängningar på nätet i samband med #metoo, upprepade och återkommande drev, utdefinieringen av människor med ”fel” åsikter och de tvingande kraven på exempelvis ”flygskam” och ”köttskam” föranleder mig att spekulera i om Sverige inte snarare bör betecknas som en skamkultur.

KULTUR Genom åren har jag samlat på mig en ansenlig mängd fotoalbum. Oftast står de och samlar damm men härom dagen bläddrade jag lite i några av dem, för första gången på länge. Och en av de bilder som väckte flest minnen var en bild av mig själv som tonåring med spretig punkfrisyr.

Idag tror många att punken var en enorm gräsrotsrörelse som samlade tusentals unga i kampen för solidaritet och kärlek. Att hela södra Stockholm pulserade av punkig vitalitet och att varenda tonåring hängde på Oasens ungdomsgård i Rågsved. Att punken var kärleksfull och inkluderande. Det är en ren historieförfalskning. Punken var, när den först såg dagens ljus, en högst marginaliserad rörelse som gick de flesta spårlöst förbi.

Max Weber var en av sociologins grundare (tillsammans med Durkheim och Marx). Det betyder att han försökte förstå mekanismerna i det industrikapitalistiska samhälle som vuxit fram under 1800-talets andra hälft. Så här skrev han om byråkratin i boken Ekonomi och samhälle:

Det avgörande skälet till att den byråkratiska organisationen vunnit terräng har alltid varit dess rent tekniska överlägsenhet över alla andra organisationsformer. En fullt utvecklad byråkratisk apparat förhåller sig till dessa andra former som en maskin till de icke mekaniska slagen av varuproduktion. Precision, snabbhet, entydighet, kännedom om akterna, kontinuerligt, diskretion, konsekvens, strikt subordination, minskade friktioner och minskade materiella och personella kostnader – dessa fördelar är stegrade till ett optimum vid en strikt byråkratisk förvaltning genom skolade ämbetsmän, i synnerhet i dess monokratiska form, till skillnad från alla slags former av kollegial, hedersuppdrags- eller bisysslenatur.

Världshälsoorganisationens (WHO) generaldirektör, Tedros Adhanom Ghebreyesus, var tidigare medlem i den revolutionära, kommunistiska organisationen Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF) i Etiopien. Den amerikanska regeringen stämplade den som en terrororganisation på 90-talet.

Generaldirektören har uppmärksammats för sina hyllningar av den kinesiska kommunistdiktaturens hantering av coronavirusutbrottet. Västerländska medier har dock avslöjat hur diktaturen mörklade utbrottet och tystade läkare som ville varna världen.

Statsepidemiolog Anders Tegnell har sedan coronapandemins utbrott blivit en av Sveriges mest omtalade och kontroversiella offentliga personer. I sociala medier påtalar kritiker ofta att Tegnell motsäger sig själv. Nu samlas hans olika yttranden på en hemsida med namnet tegnellcitat.se

På hemsidan kan man i kronologisk ordning läsa vad statsepidemiologen har sagt i olika sammanhang. Den 8 februari i år sade han så här om sportlovsresor i Alperna:

I en skarpt formulerad artikel i Axess skriver Jörgen Huitfeldt att den svenska journalistkåren har behandlat en rad påståenden om vår omfattande invandring som konsensuella sanningar fast deras uppgift snarare var att granska och kritisera dem. Journalisternas problem, menar Huitfeldt, är de är idealister som inte vill tala illa om något så fint och angeläget som flyktingmottagning. Det finns dock en komponent i det hela som Huitfeldt inte nämner och det är frågan om vilken invandring vi har haft: vilka människor har kommit hit? Det journalister allra mest värjer sig mot är nämligen detta otänkbara och förbjudna som består i att ”ge rasisterna rätt”.

En video inspelad i Berlin visar hur muslimer öppet bryter mot Tysklands stränga corona-regler. Enligt reglerna är sammankomster med fler än två personer förbjudna.

Mer än 300 muslimer samlades till fredagsbön utanför moskén (3/4 2020). En polis försökte uppmana dem att hålla ”social distans” eller skingras men ger upp då han överröstades av Allahu akbar-rop.

Tysklands ledande virolog, Hendrik Streeck, säger att det inte finns några bevis för att coronaviruset skulle spridas av folk som handlar i butiker.

Smittrisken är betydligt mindre än man befarat, menar han. Den omfattande nedstängningen av samhället i Tyskland är därför obefogad och människor bör kunna fortsätta att handla och till exempel gå till frisören som vanligt.

När coronafebern drog in över vårt land skrev jag här på Det Goda Samhället (17/3 2020) att den kunde bli ett uppvaknande. Självklart är sjukdomen något ont som orsakar mänskligt lidande, men en bieffekt av detta onda kunde bli att globalismen förlorar inflytande. Jag skrev att när nationella regeringar nu visar musklerna ser medborgarna att man faktiskt har kontroll – om man vill.

Det är allmänt bekant att man medan coronaviruset härjar ska hålla sig borta från andra människor. Det betyder att man ska stanna hemma och inte röra sig särskilt mycket. Gör folk det eller struntar de i denna levnadsregel som predikas av alla ledande politiker från Stefan Löfven till Donald Trump? Och om folk lyder ledarnas uppmaningar vilka människor är det som lyder mest och vilka lyder minst?

Om du hade frågat mig igår så hade jag ryckt på axlarna och sagt att det är svårt att veta men att det ser tommare ut på gatorna och på bussarna så någon effekt har uppmaningarna väl haft.