Jag hör nog fel men det känns ändå som om det surrar av något nytt i den samhällsdebatt som har att göra med problemet att integrera invandrare och motarbeta missbruk av socialbidrag. Surret handlar om att det är fel att ge arbetsföra människor bidrag så att de slipper arbeta för sitt uppehälle. Surret kan bero på att man i Danmark faktiskt verkar försöka göra något praktiskt åt saken. Här ska jag föreslå en gammal käpphäst som heter Jobbgaranti. Den har inte varit ute på luftning sedan år 2 000 då den presenterades i en bok om invandrarpolitiken som jag skrev tillsammans med Thomas Gür och Bijan Fahimi.

Min kompis läkaren har efter många års observationer av de sjukhus där han jobbat formulerat vad han hävdar vara en sociologisk järnlag. Järnlagen säger att vi nu nått en punkt där sjukvården producerar mindre ju större resurser den får. Tillskjut några vårdmiljarder så ska du se att vårdköerna växer.

Fenomenet är känt även inom företagsekonomin påstår han. När företag växer kan de börja utnyttja stordriftsfördelar vilket leder till att produktiviteten ökar. Men så småningom blir det bara stordriftsnackdelar av tillväxten och då sjunker produktiviteten. Så är det på svenska sjukhus menar kompisen.

Det gjordes en del bra saker under den nyliberala vågen på 1990-talet men det gjordes även dumheter. Den mest flagranta dumheten, om du frågar mig, var när politikerna sålde ut de offentligägda elnäten till privata företag.

För någon månad sedan skrev jag en krönika på temat att staten alltmer stiftar lagar som den när det kommer till kritan inte klarar av att följa. Ett exempel var cementen i Slite: ”Detta är skrattretande och patetiskt. Lagar stiftas som är så ogenomtänkta att inte ens staten själv har lust att följa dem. Det är med den eftertanken och det förutseendet, måste man anta, som staten nu fattar beslut om en grön omvälvning av svenska folkets grundläggande livsvillkor.”

Yttrandefriheten plus en del andra oförytterliga fri- och rättigheter är nödvändiga för att ett land där folket får rösta fram sina ledare ska kunna kallas en demokrati. Till de övriga fundamentala demokratiska fri- och rättigheterna hör till exempel näringsfriheten – rätten att få jobba med vad man vill – och äganderätten, alltså respekten för envars egendom.

Om jag skriver något optimistiskt om Sveriges och det övriga västerlandets framtid börjar nog många läsare undra om jag tappat förståndet. Det är inte utan att jag själv blir misstänksam. Har jag haft fel i mina hundratals litanior om alltings undergång? Man vet inte så mycket om framtiden. Snarare kanske man inte vet något alls.

Man kan emellertid troligen lära sig en del av dagens internationella debatt om klimatet ty det mönster som där uppträder visar sig vara det normala när människor, ej sällan även de största hjärnorna, tänker på framtiden. Mönstret är att man inte kan förutsäga det oförutsägbara och därför utgår från att det inte kommer att inträffa.