När ett stort företag med många fabriker och dotterföretag som en gång må ha varit enastående framgångsrikt börjar misskötas så kan det ta mycket lång tid innan skadeverkningarna märks och det börjar pockas på motåtgärder. De tidigare så beundrade företagsledarna vill inte erkänna att de gjort något fel utan skyller på annat, tillfälligheter, oljekriser eller listiga japaner. Jag tänker på sådana svenska industriklenoder som Gränges och Facit.

Men så småningom blir vrålet från verkligheten, förmedlat via resultaträkningen, så överväldigande att någon sorts krisbekämpning måste inledas. Krisbekämpningen består normalt av en serie amputationer.

Vår typ av demokrati är välorganiserad och följer ett etablerat regelverk. Det hålls folkval till de beslutande församlingarna, i Sveriges fall en gång i september vart fjärde år, varefter en regering på något vis utkristalliseras.

I Venezuela fungerar det på ett helt annat sätt och det pågår just nu. Det står en kamp mellan president Nicolás Maduro och oppositionen personifierad av Juan Guaidó och Leopoldo López. Det som avgör kampen är folket, men inte genom att rösta utan genom att ge sig ut på gatorna för att demonstrera. Antalet demonstranter en viss dag verkar fungera som ett slags opinionsundersökningar.

Om man ska försöka förstå något som man inte begriper kan det vara klokt att fråga en expert. Jag inser att detta är ett kontroversiellt påstående eftersom många så kallade experter är charlataner även om de har fina diplom och titlar. Men jag satsar i alla fall på expertråd som första standardlösning på ett uppkommet dilemma. Om exempelvis barnet får feber och röda utslag kan det vara klokt att kontakta en barnläkare som eventuellt diagnosticerar vattkoppor och förklarar det sannolika sjukdomsförloppet.

Personligen är jag mycket nöjd med att leva i en demokrati, ett system som av Churchill påstås ha beskrivits som det bästa statsskicket av alla de dåliga som är möjliga. Jag gillar demokratin för att den ger mig rätt mycket frihet utan att det sker på bekostnad av någon annan. I idealfallet gynnas var och en av alla de andras frihet. Tänk på näringsfriheten till exempel. Om folk inte kunnat starta och driva företag så hade levnadsstandarden varit usel, arbetslösheten hög och brottsligheten troligen överväldigande.

Utan att vara disputerad expert på försäkringar har jag gjort vissa observationer om när ett försäkringsupplägg kan vara rimligt. Jag tror att det krävs minst två förutsättningar. Den ena är att skadefallet är oönskat, till exempel att det börjar brinna i huset. Det andra är att försäkringskollektivet är någorlunda homogent så att de som betalar för försäkringarna är ungefär samma grupp som den som erhåller utbetalningarna.

Ibland experimenterar jag med den obehagliga tanken att människan är densamma genom historien och att 1600-talssvenskar led lika mycket av den kyla, svält, sjukdomar och tandlossning som drabbade dem som jag själv skulle ha gjort i deras ställe. En slutsats av denna besvärande tanke är att dagens västerland av något skäl blivit synnerligen lyckligt lottat och att det är helt obegripligt att vi inte funderar över orsakerna härtill och över vad vi kan göra för att värna om detta avundsvärda tillstånd.

Jag hamnade på ett spännande seminarium om att det svenska försvaret. Budskapet var ungefär att försvaret behöver mer pengar men att många, såväl bland politikerna som medborgarna i allmänhet, inte fattar hur viktigt det är med mer pengar till försvaret. Därför gäller det för försvaret och myndigheterna och för alla dem som begripit att det behövs mer pengar till försvaret att bekämpa den grasserande aningslösheten.

Jag brukar vara den förste att klaga på de politiskt korrekta villfarelser som normalt hemsöker Dagens Nyheters ledar- och kulturredaktioner och som alternativ anbefalla en läsning av Aristoteles, som erbjuder den skötsamme medelklassaren som samhällelig förebild snarare än ett lätt handikappat och okunnigt barn som uttalar sig om miljön på jordklotet, Greta Thunberg alltså.

Det märkvärdiga var att Dagens Nyheter den 28 april, bipolärt nog enligt min uppfattning, hyllade båda dessa motsatta förebilder på sina ledarsidor. Chefredaktör Peter Wolodarski hyllade Greta och någon annan okänd ledarskribent hyllade den skötsamme medelklassaren.

Levande organismer har alltid någon strävan. Träd, ödlor, bönder, företag för, var och en på sitt sätt, en kamp för överlevnad och tillväxt. Även den svenska staten, representerad av vår tids härskande politikervälde, utkämpar en strid som i sista hand, liksom när det gäller andra levande varelser, har sin egen överlevnad och utveckling som högsta mål.

Politikerväldets ambition, förutom att gynna sig själv, vilket det har gemensamt med alla andra slags välden, är att omvandla verkligheten. Gå åttio år tillbaka. Folk hade det eländigt med utedass, vägglöss och fattigdom.

Rubriken tillskrivs den grekiska tragediförfattaren Euripides. Han lär ha skrivit ett åttiotal dramer varav arton finns bevarade. Jag vet inte om rubrikens observation är något slags gemensam nämnare avseende de tragedier han satt på pränt, men formuleringen är nog så fantasieggande.

Tycker sig Euripides ha noterat att samhällen blir vansinniga just innan de går under?

Om jag har några vänner kvar i den politiskt korrekta värld av begåvade, väluppfostrade, högt utbildade och vänliga människor som jag en gång betraktat som min sociala hemvist så är det väl slut med det efter den här krönikan.

Det handlar om min relation med Amerikas Förenta Stater, USA. Knappt någon kunde ha varit en mer hängiven amerikavän än jag. Vid sexton års ålder gjorde jag mitt första studieår i New Jersey.

Idag påstod skribenten Mattias Svensson på Dagens Nyheters ledarsida att jag skulle ha föreslagit att ”folket” borde kräva […]

Av en händelse hamnade jag på en förnäm tillställning på det ståtligaste ställe, tror jag i alla fall, som Sverige kan erbjuda, nämligen Spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm. Allt är ornamenterat och övertäckt med lysande guld, plafondmålningar hänger i taket, guldmålade stuckmedaljonger med vapenliknande emblem fyller mellanrummen. Blomsterfyllda urnor står mellan speglarna som gnistrar i skenet av två väldiga kristallkronor med blåskimrande ljus.

Regeringens proposition 26 år 1975, som enhälligt antogs av riksdagen, brukar kallas mångkulturlagen och hållas för det aktstycke som införde mångkultur i Sverige. Det är inte riktigt sant eftersom staten inte genom lag kan etablera alla jordens kulturer i Sverige. Vad propositionen däremot stadgar är att staten ska anstränga sig för att skapa en god jordmån för främmande kulturer som vill plantera sina frön i den svenska myllan. Ingen representant för främmande kulturer ska behöva ge upp sin medhavda kultur och anpassa sig till den svenska, det ska staten efter förmåga se till:

Att många inom det amerikanska etablissemanget ogillar Donald Trump förstår man av rapporter i svenska media och kanske ännu mer om man läser amerikanska tidningar som New York Times och Washington Post. Ändå blev jag förvånad över kraften i deras hat när jag för ett tag sedan fick tillfälle att träffa ett antal sådana på plats.

Väluppfostrade människor, framför allt demokrater men även republikaner, fräste och spottade när Trump kom på tal.

Per Svensson heter en ledarskribent på Dagens Nyheter som har den lyckosamma förmågan att föra ett logiskt resonemang så att det räcker till en hel artikel. Det välkomnar jag även om jag tycker att hans logik för det mesta haltar.

Häromdagen förklarade Dagens Nyheter att det rådde ”rekordlågt stöd för [Brasiliens omstridde president som nu suttit i hundra dagar] Bolsonaro”. Enligt opinionsinstitutet Datafolha tycker ”30 procent att hans regering för ett dåligt jobb. 59 procent har förtroende för regeringen” påstod tidningen.

Det där lät skumt, tyckte jag. 59 procent kan väl inte vara rekordlågt? Så jag kollade källan Datafolha. Inte en siffra var rätt. 32 procent tycker att Bolsonaro är bra eller mycket bra, 33 procent tycker varken eller och 30 procent anser honom dålig.

Häromdagen kom jag i debatt med en trevlig och begåvad person som forskar kring innovationer. Hans uppfattningar i åtminstone debattfrågan skilde sig avsevärt från mina. Det handlade om svenska högskolor och universitet. Är de bra eller dåliga?

Mina åsikter baseras i detta fall dels på en allmän misstänksamhet mot allt som politikerväldet åstadkommer, så där kan nog element av fördomar påverka mitt synsätt, dels också på att jag tillsammans med en grupp universitetsprofessorer och andra forskare för några år sedan skrev en bok som heter Universitetsreform! om just svenska högskolor och universitet.

Ibland ser folk konstigt på mig när jag säger att jag läser Dagens Nyheter. Jag törs knappt erkänna att jag betalar för att få en papperstidning hemburen varje morgon. Att skylla på bra sudokus och en fin kakuro varje fredag håller inte. Det håller på att bli skämmigt att läsa DN. Inte mig emot.

Ändå prenumererar jag. Trots allt förekommer intressanta inslag om man förmår läsa mellan raderna (vilket jag lärde mig att göra när jag bodde i den socialistiska republiken Guinea-Bissau där det bara fanns en tidning, den lokala Pravda). På sportsidorna den 7 april ställer DN en viktig fråga som kan få vem som helst att lägga pannan i brydda veck.

Diplomaten Dag Sebastian Ahlander har skrivit intressanta historieböcker, till exempel en om Gustaf Mannerheim som fascinerade mig. Nu har han just kommit med en bok om Jean-Baptiste Bernadottes år som kronprins i Sverige: Sverige inför avgrunden 1808 – 1814.

Det är en period av vår historia som jag aldrig begripit. Jag har väl inte ansträngt mig, förstås, utan bara som de flesta glidit över de där märkvärdiga åren när Sverige fattar så underliga beslut innan Bernadotte blir Karl XIV Johan och någon sorts ordning och normalitet återinträder.

Nyligen hittade jag en bok med titeln Max Havelaar i min bokhylla. Boken var skriven av en författare som jag aldrig hört talas om. Han hette Eduard Douwes Dekker och visade sig vara en av Hollands mest hyllade skribenter tillika tjänsteman i det holländska imperiet med stationering i Nederländska Indien, numera Indonesien.

Herr Google sa att Douwes Dekker var mycket kritisk till det holländska kolonialväldet och hade skapat en skandal med boken jag höll i handen – nytryck från 1979 ska erkännas – vilket hade lett till stor omvälvning av Hollands koloniala system. Jaha, tänkte jag, således en ny uppgörelse med den vite mannens synder i främmande land, och började läsa.

Tänk dig ett samhälle som hade en lagregel som stod över alla andra och som sa att i det här samhället får alla göra precis vad de vill utom det som de är bäst på. En liten gosses speciella fallenhet för matematiken upptäcks redan tidigt av dagispersonalen och pedagogisk expertis kallas in varefter det förbjuds att gossen någonsin ska få komma i närheten ens av multiplikationstabellen. På motsvarande sätt kommer en liten flicka som av sig själv sätter sig vid pianot och spelar Für Elise att för evigt portas från alla musikaliska akademier.

Yttrandefrihet är något mycket fint som vi alla värnar om. Frågan är vad eller vem som kan tänkas stå i vägen för yttrandefriheten.

Utgångspunkten för allt vårt tänkande om yttrandefriheten är att den som hotar att begränsa den är staten. Det framgår av den ursprungliga förklaringen om människans och medborgarens rättigheter från den franska revolutionen år 1789. Av den tredje artikeln framgår att alla rättigheter och alla skyldigheter grundas i Nationen, alltså staten.

Fördomar har vi allihop annars skulle vi inte kunna ta oss fram i tillvaron. Det går inte att veta allt och ändå måste man fatta beslut. Fördomar fungerar som ett slags lokalsinne som ger en intuitiv instruktion om åt vilket håll du ska gå för att hamna vid ditt mål. Fast varken lokalsinnet eller fördomarna är särskilt tillförlitliga. Fördomar kan urarta till eller uppstå ur önsketänkande. Hur ska man då kunna lita på sin egen tolkning av vad som sker i samhället? Är det kanske inte mina ideologiska fiender utan jag själv som är faktaresistent?

I sin huvudledare den 13 april gav Svenska Dagbladet detgodasamhallet.com en rättmätig knäpp på näsan för att krönikören Lars Hässler hade läst fel i regeringsformen och trott att det finns utrymme för retroaktiv lagstiftning, till exempel mot medverkan i en terroristorganisation som Islamiska Staten, om det råder ”krigsfara” (vilket man med lite ansträngning skulle kunna hävda att det gjorde om några hundra återvändare gick fria på gatorna i Sverige). Retroaktiv lagstiftning vid krigsfara är dock, enligt regeringsformen 2 kap. 10 §, vilket Svenska Dagbladet så riktigt påpekade, endast tänkbar i fråga om skattelagstiftning. Det låter krystat, men så är det.

Så här skrev jag just till redaktör Olof Ehrenkrona på Svenska Dagbladet med anledning hans ledare idag den […]

EU flaggar nu för att det här med sommartid – gör som med trädgårdsgrillen: flytta fram på våren och tillbaka på hösten – kanske ska upphöra. Därför har jag motvilligt beslutat att genomföra ett projekt som jag skjutit upp under flera decennier, nämligen att försöka förstå vad sommartid handlar om.

Jag har aldrig begripit varför Sverige och en del andra länder överhuvudtaget besvärat sig med två olika tidsinställningar per år, men jag har lydigt flyttat klockorna – det blir ett antal om man räknar alla klockor som får plats i ett hem varav en del sitter högt så det blir bök med stolar och stegar – framåt och tillbaka de dagar då morgontidningen har aviserat rutinförändringen.

Saker och ting har ofta bäst före-datum. Det betyder att de vid någon tidpunkt slutar att fungera enligt plan. De kanske ruttnar eller möglar och så småningom förvandlas till mull. Mediciner tappar sin verkan, vinet förvandlas till odrickbar vinäger.

Vi vet med säkerhet att fascistiska rötter är väldigt giftiga. Man kan till exempel mala fascistiska rötter till fascistiska sågspån för att i smyg lägga ut på gatorna. Då kommer det att rycka i högerarmarna på alla som går förbi. Om det står någon där med en grön fana med runor och säljer medlemskap i Nordiska Motståndsrörelsen så kommer nästan alla att betala.

På åtminstone en punkt måste man ge postmodernisterna rätt. Det finns situationer, inte minst – eller kanske framför allt – inom historieskrivningen, där det snarare handlar om att hitta den mest trovärdiga berättelsen än sanningen eftersom sanningen också är en berättelse. För övrigt ändras de dominerande berättelserna över tiden. Detta är inget kontroversiellt påstående. För att förstå räcker det med att notera att Pippi Långstrumps pappa förvandlats från negerkung till härskare över kurrekurredutterna på grund av förändringar i berättelsen om kolonialismen.

Under något tiotal år med början ungefär 1965 var jag påverkad av tidevarvets radikala stämningar. Hur det kom sig vet jag inte riktigt. Stilfaktorn kan man inte bortse från. Det var hippt att vara vänstervriden. Jag märkte aldrig att det på något vis hämmade mina möjligheter till karriär. Dagens Nyheters kultursida tog glatt emot mina artiklar och publicerade dem och tidningens ledarsida erbjöd mig rentav att bli sommarvikarie (vilket jag av någon anledning avböjde; för övrigt var det nog enda gången i livet jag fått ett osökt jobberbjudande).