Sverige har, vilket alla tidningsläsare vet, problem med kvalitet i skolarbetet och med rekrytering av lärare. Januariöverenskommelsen 2019 mellan S, Mp, L och C innehöll 73 punkter varav nio punkter handlar om skolan. Nu kan L och C själva konstatera hur regeringen uppfyller överenskommelsen bland annat när det gäller skolan, och detta kommer att bli ett hett tema vid L:s partiråd den 28 mars. Vi ska här koncentrera oss på punkt 56 som inleds: ”Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs.”

Det kan hända att det finns andra kulturer som är lika förljugna som den svenska men jag kan inte komma på någon. Med ”förljugen” menar jag just förljugen, inte ”dålig”. Dåliga kulturer kan jag lätt peka ut, till exempel sådana där man dödar avfällingar eller stenar otrogna kvinnor. Men dåliga kulturer behöver inte vara förljugna eftersom de för det mesta, vad jag vet, inte hymlar med sina värderingar.

Den svenska skolan erbjuder ett bra exempel på det svenska hymlandet. Som Mohamed Omar skrev häromdagen är det vanligt att somaliska föräldrar i Sverige sätter sina barn i islamiska friskolor och att gammelsvenska föräldrar i Sverige sätter sina barn i svenska friskolor som lyckas behålla sin gammelsvenska prägel (åtminstone i bemärkelsen att det inte går så många invandrarbarn där).

En av våra skribenter på Det Goda Samhället, Bitte Assarmo, är en entusiastisk Saint Patrick’s Day-firare. Varje år den 17 mars blir Bitte irländska och festar på lammgryta, Guinnes och Irish Coffee. Ja, som Norman Reedus säger i filmen The Boondock Saints: ”We’re all Irish today”.

En av årets viktigaste TV-debatter ägde rum för en dryg vecka sedan. Trots att det knappt var en debatt. En panel bestående av åtta personer skulle diskutera mångkultur, men var och en talade från sitt eget universum och argumenten hade svårt att haka i varandra. När programmet var slut stod deltagarna lika långt ifrån varandra som innan, men ändå var ”debatten” extremt intressant.

Hemma hos familjen Svensson i Småland är det en febril aktivitet. Att på tre veckor efter samrådet om vindkraft skriva synpunkter som ska förmå projektören att ändra sina planer är en näst intill övermäktig uppgift. Under samrådstiden har de närboende fått veta att 30 stycken 250 meter höga vindkraftverk ska byggas i den tysta skogen strax norr om byn. Det är inte bara hos familjen Svensson som aktiviteten i ämnet vindkraft är i tilltagande. Alla närboende ringer runt och snart har man etablerat en organisation som har som mål att stoppa vindkraftverken. Det blir en sammanhållning som bygger sig starkare och starkare. Men det finns några som är för byggandet och så finns det markägare som kan komma att tjäna pengar på verken när de arrenderar ut sin mark. 150 000 kr per verk och år rör det sig om. Vad jag hört så har aldrig ja-sidan organiserat sig för en etablering, bara att nejsidan går samman.

En av mina livsuppgifter har varit att agera Paulus till Milton Friedmans Jesus. Jesus hade idéer som var så djärva att folk knappt fattade men Paulus, som var mer praktiskt lagd, översatte till något som folk kunde begripa och i någon mån följa (samtidigt som Paulus, enligt min mening, förvanskade Jesu budskap, men det är överkurs).

Friedman hittade på vad jag döpt till ”kundvalsmodellen”, alltså en ordning där medborgarna fritt kan välja mellan olika leverantörer av en del offentligt finansierade tjänster och den valda leverantören erhålla ersättning, till exempel så kallad ”skolpeng”, från stat eller kommun som betalning för utförda tjänster, till exempel ett års utbildning för en elev i högstadiets avgångsklass.

Ibland när jag tänker på de människor som styr oss, kommer jag till slutsatsen att vi lever under medelmåttornas demokratur. Deras stund på jorden är kommen. Det är deras tur att få blomma ut i all sin genomsnittlighet. Löfven, Ygeman, Morgan, Hallengren… you name them.

Man kan inte lita säkert på sitt minne eftersom minnet antagligen modifieras för att ständigt vara kompatibelt med de sinnesförändringar man genomgår under livet. Men så här minns jag.

För ett antal årtionden sedan var samhällsförhållandena mer stabila än nu i bemärkelsen att regelverket var striktare och mer allmänt accepterat. Till exempel hölls rigoröst på uppgjorda tider såväl officiellt som i privata sammanhang. Skolans lektioner startade prick på schemat, tågen kom i tid och det gjorde även gästerna när det var kalas. Jag minns en gång när mina föräldrar bjudit gäster till middag klockan sju. Fem i sju råkade jag öppna ytterdörren och fick se ett gäng finklädda människor stå med blommor i händerna i avvaktan på att den fastställda tidpunkten skulle inträffa.

Om en hel generation växer upp med en barn- och ungdomskultur som syftar till att lära dem hata föräldrar och samhälle – vad händer då med den moraliska kompassen?

I SVT:s debattprogram ”Sverige möts” (9/3 2021) beskrev Naveed Khan från Nacka hur ”barn med helt svensk bakgrund”, eller ”gammelsvenska” barn, försvunnit från hans barns skola de senaste åren.

”Man flyr problemen istället för att stanna kvar och försöka lösa dem”, sa Khan.

Khan förklarar att en annan skola lades ner, vilket ledde till att andelen ”nysvenska” barn ökade. Då ska de ”gammelsvenska” ha sökt sig till andra skolor.

Om jag vore en ledande politiker i vilket riksdagsparti som helst – sverigedemokraterna undantagna, ty deras funderingar går kanske i andra banor – så skulle jag tänka ungefär så här.

Läget är trots allt ganska bra. Partierna har etablerat ett hyggligt ömsesidigt modus vivendi. Vi skäller visserligen på varandra men vi vet att när det kommer till kritan så blir det inga uppslitande politiska strider. Alla tycker visserligen att alla andra har fel men samtidigt vet alla att det bästa för var och en av oss är att stabiliteten upprätthålls.

Idag finns det ca 50 miljoner muslimer i Europa varav cirka hälften i Ryssland. Totalt för Europa kan den siffran komma att fördubblas till mer än 100 miljoner inom 20 – 25 år. Det som talar för det scenariot är dels demografin, dels den fortsatta invandringen av muslimer från Mellanöstern och Afrika.

Demografin har två delar, dels den inhemska europeiska befolkningens fertilitet (fruktsamhet), dels invandrarnas fertilitet och yngre åldrar. För att en befolkning skall upprätthålla en stabil befolkningsnivå (ersättningsnivå) krävs en fertilitet av 2,1 barn per kvinna. Fertiliteten för de västeuropeiska länderna är dock långt under 2,1: för Frankrike 1,8, Storbritannien 1,6, Grekland 1,3, Tyskland 1,3 och Italien 1,2. För EU:s 31 länder är fertiliteten 1,38. En tredjedel av alla europeiska barn kan komma att vara födda av muslimska föräldrar i slutet av detta decennium. Så här ser det ut idag i de större västeuropeiska länderna:

Jag kan förstå den läsare som rycker till vid åsynen av denna rubrik. Den är avsiktligt provocerande och kan tyckas farligt kättersk. Kan det vara frågan om ett spridande av förakt för vetenskap? Görs här försåtlig propaganda för så kallade alternativa fakta?

Låt mig genast säga: jag är inte ute efter att förtala forskning. Jag är själv naturvetare. Och naturvetenskapen får nog finna sig i att fösas in i det generöst definierade område som med dagens språkbruk kallas ”forskning”.

President Biden av USA har infört ett system med engångsbidrag för alla amerikaner som kallas The Cares Act. Varje vuxen som tjänar under ungefär en miljon kronor om året ska få 1 200 dollar och varje barn 500 dollar. Man kan också därutöver få ett coronatillägg på 600 dollar per individ.

Ledaren för vänsterregeringen, statsminister Stefan Löfven, har tidigare tydligt deklarerat att han har den största respekten för islam, att han aldrig har kritiserat den religionen, och att han heller aldrig kommer att göra det.

Nu tycks även den borgerliga oppositionsledaren Ulf Kristersson ha deklarerat, dock inte lika tydligt och kategoriskt, att han hyser respekt för islam. Regeringsledaren och oppositionsledaren är alltså mer eller mindre överens i denna fråga.

De jättelika demonstrationerna i Washington, D.C. den 6 januari, invasionen av kongressbyggnaden och de politiska förvecklingarna sedan dess angår européerna mer än de nog inser. Det är inte bara så att viktiga händelser i USA alltid påverkar Europa. Det är också sannolikt, att européerna kan lära sig något om sig själva genom att reflektera över tillståndet i USA.

Jag hamnade framför en diskussion mellan Jordan B. Peterson och Ayaan Hirsi Ali på YouTube och gjorde några för mig upplysande observationer. En upplysande observationen var att jag efter att ha lyssnat mer än en halvtimme på dessa intellektuella världscelebriteter började tröttna eftersom jag tyckte att jag kände igen alla deras idéer.

Det är möjligt att jag i Sverige, eller ”vithetens högborg” för att tala med den professionella antirasisten Bilan Osman, på grund av mitt ”sydländska” utseende inte uppfattas som en vit man. Men i ett globalt perspektiv hör jag till de vita. Och bland de svarta är jag definitivt vit.

Bitte Assarmos texter, till exempel den här, om att den framstående mediatyckaren Göran Greider ömkar den afghanske knivmannen i Vetlanda liksom han tidigare förbarmat sig över andra muslimska terrorister, har väckt stor uppmärksamhet med uppemot 20 000 läsningar. Jag vet inte hur alla läsarna reagerat men jag antar att de reagerat ungefär som jag själv, nämligen med en blandning av oförståelse och indignation över Greiders attityd.

Pappa och jag hade ofta hårda politiska motsättningar. En rörde invandringen. Som jag berättat på annat håll slutade uppgörelsen med att vi slogs. Jag var för invandring, han var emot.

På senaste tiden har jag börjat fundera lite över polisens roll i det svenska samhället – eller, snarare, hur polisen själva uppfattar sitt uppdrag. Är de verkligen vårt skydd mot kriminalitet och brottslingar eller är de numera en politiserad myndighet som bedömer brottsliga handlingar utifrån gärningsmännens förmodade socioekonomiska omständigheter?

Vi har länge sett hur poliser hänvisar till just dessa omständigheter, då de blir tillfrågade om brott och brottslingar. När barn rånas har de haft för dyra jackor, och när vuxna rånas är det klockorna som är för luxuösa. Under det senaste året har vi också sett hur olika polisen förhållit sig till människor som brutit mot pandemirestriktionerna.

Munskydd för allmänheten funkar inte. En lång rad randomiserade, kontrollerade studier har funnit att effekt på att förhindra virusinfektioner saknas. Samtidigt belyser många studier munskyddets negativa effekter på hälsan.

Ingen lockdown, inga munskydd, skolor och förskolor upp till 16 år öppna. Ändå hade Sverige hade under 2020 en av de lägsta överdödligheterna i Europa (1). Flertalet länder som stängt ner och tvingat friska människor att bära munskydd lyckades inte bättre med att stoppa smittan. Internationella jämförelser till trots så kunde Sverige gjort betydligt mer för att skydda riskgrupperna. Men istället för krav på livräddande åtgärder, som att stoppa den livsfarliga karusell där upp till 30 olika hemtjänstpersonal går hem till samma vårdtagare, eller investeringar i fler IVA- vårdplatser har kravet på munskydd seglat upp som en politisk symbolfråga. Moderaterna vill rentav bötfälla oss som inte använder munskydd enligt rekommendation. Folkhälsomyndigheten har hela tiden varit skeptisk, på goda grunder.

En god, tolerant icke-rasistisk person förväntar sig samma beteende från och ställer samma krav på alla människor oavsett religion, sexuell läggning eller etniskt ursprung eller socioekonomiskt ursprung. Sådan är inte jag. Jag väntar mig inte alls att alla ska vara lika – ”ha lika värde” – utan är mycket selektiv vilket väl betyder särbehandlande och diskriminerande.

I själva verket är nog alla människor sådana som jag trots allt politiskt korrekt trams som låtsas motsatsen. Tänk dig själv när du ska gifta dig eller välja en affärspartner eller bara hitta en sittplats på tåget. Sådana val är grannlaga processer som aldrig styrs av någon statlig värdegrund. Troligen skulle många få skaka galler ganska länge om staten fick reda på hur folk i allmänhet, i varje fall jag, gör sina val.

I Sverige har cirka 28 procent av personerna invandrarbakgrund. Då räknas invandrare och svenskfödda med två invandrarföräldrar. Svenskfödda med en svenskfödd och en utlandsfödd förälder räknas som hälften svensk och hälften person med invandrarbakgrund. Det är betydligt högre siffror än 28 procent personer med invandrarbakgrund på dagisen och betydligt lägre siffror på pensionärshemmen. År 2019 föddes 31 procent av bebisarna i Sverige av utlandsfödda kvinnor medan 13 procent av dem som dog var utlandsfödda.

Jag kan fortfarande häpna över hur lättvindigt vissa tar till rasistkortet när de känner sig trängda och inte riktigt förmår läsa en text i sin helhet och än mindre argumentera för sin sak. Det är som om det sitter i ryggmärgen på dem. Och allra mest förvånad blir jag när det sker inom bekantskapskretsen.

Efter alla dessa år som alla former av kritik mot den förda migrationspolitiken avfärdats som rasism, fascism, nazism och fan och hans moster borde jag naturligtvis veta bättre. Men när vänner och bekanta, som man känt i flera år, plötsligt tar fram rassekortet så får det mig fortfarande att skaka lite frågande på huvudet.

Igår förmiddag på Internationella kvinnodagen befann jag mig på gymmet. Jag satt och väntade på att mitt pass skulle börja och småpratade med två kvinnliga kamrater när en av instruktörerna på anläggningen kom och hälsade. Hon tittade på mig och sade käckt: ”Du har väl grattat kompisarna här på Internationella kvinnodagen”.

”Oj!” svarade jag. ”Det hade jag inte tänkt på”.

Tack och lov tog blev inte den hurtfriska instruktören arg eller provocerad av min brist på medvetenhet och engagemang. Hon bara skrattade glatt. Jag skrattade också, medan jag fyllde i: ”Jag höll på att säga: mina kompisar här, är de kvinnor?”

Två dagar efter attentatet i Vetlanda avslöjade Joakim Lamotte att ett av offren hört av sig till honom och bland annat berättat att Tamim Sultani skrek ”Allahu Akbar” innan han högg. Men trots att alla ”fina” journalister har stenkoll på Joakim Lamotte så har ingen, mig veterligen, ännu återgett detta i något av de större medierna.

Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter och förklarar den 21 februari att vi borde vara ”förbannade” på ”den privatiserade vårdindustrin”. Varför det?

Han startar med en observation av idéhistorikern Karin Johannisson. Hon påpekade att det inte är självklart om sjukvården är till för de enskilda patienterna eller för kollektivet. (För mig är det naturligt att anta att sjukvården inriktas på de enskilda patienterna när patienterna betalar men på kollektivet när staten betalar.) Med exempel från coronapolitiken illustrerar och, som det verkar, bejakar Wiman att det hos oss handlar om kollektivets snarare individernas intressen:

… vi uppmanas att begränsa smittan i första hand för att ”vården” inte ska kollapsa, inte för att rädda individuella liv.

Under mer än ett millennium hade den kristna kyrkan överhöghet när det gällde forskning och naturvetenskap. Ingen fick ifrågasätta de kristna dogmerna som var tydligt preciserade i Bibeln och inte minst skapelseberättelsen i första Mosebok. Samma sak gällde uppfattningen om världsalltet med jorden i centrum omgiven av solen och dess planeter. Kyrkans händer var vidsträckta och precis som i vår tid fogade sig de flesta i överheten och endast ett litet fåtal opponerade sig. När det blev uppenbart genom mer avancerade observationer under 1500- och 1600-talet, inte minst Galileis observationer att planeten Jupiter hade egna månar, så blev den geocentriska världsbilden orimligt komplex och allt fler forskare började inse att en heliocentrisk världsbild på alla sätt var betydligt mer rimlig.

En del framstående företagare, till exempel riskkapitalisten Christer Gardell, har kommit ut som klimatalarmister eller åtminstone miljöivrare. Gardell anser att ”det ska kännas i plånboken om en börs-vd inte lyckas förbättra sitt bolags miljöarbete”. Kanske är detta bara normal, skenhelig inställsamhet i syfte att vinna god PR. Men det kan också grunda sig i uppfattningen att företagen bör uppgradera sitt miljöarbete i hopp om att sådant på sikt ska visa sig oväntat lönsamt.

En möjlighet tror jag vi kan avskriva direkt, nämligen att Gardell skulle ha blivit frälst till troende miljömupp som offrar lönsamheten för glaciärerna och isbjörnarna. Sådana kapitalister finns knappt, tack och lov. Det existerar bara de två angivna alternativen som båda har sina särskilda kvaliteter: oärligt publikfrieri samt kalkylerad riskvillighet inför ett nytt affärsområde (eller en kombination av dessa).