Nils Lundgren skrev nyligen kort om statens våldsmonopol. Han påpekar helt riktigt problemet med våld och makt, nämligen att det spelar ingen roll hur fredliga vi än må vara, det finns dessvärre alltid andra som inte kommer vara likaledes fredliga. Utan en fredlig ordning är det omöjligt att upprätthålla såväl rättssäkerhet som en fungerande ekonomi. Den amerikanske libertarianen Albert J Nock (redaktör för den frihetliga amerikanska tidskriften ”The Freeman” under 1920-talet) brukade påpeka att människan är gjord för att ta enklast möjliga väg för att nå sina mål, och för människor utan skrupler innefattar detta ofta våld om ingen finns där för att hindra dem. Att priset på våldsutövning ska vara mycket högt är en grundförutsättning för ett civiliserat samhälle.

När en kompis till mig anlände till Sverige i mitten av 1990-talet, gick han precis som så många andra invandrare med i socialdemokraterna. På en partifest i Södertälje träffade han ett syskonbarn till riksdagens dåvarande talman Birgitta Dahl, som vid åsynen av min väns utländska utseende trodde att min vän var fientligt inställd mot Israel, och då utbrast:

– Vi ska sätta dit israelerna!

Vad personen inte visste var att min kompis ifråga var en kristen arab som älskade Israel; ett land som i motsats till resten av Mellanöstern faktiskt skyddar kristnas rättigheter.

De senaste veckornas flyktingström till Sverige har satt regeringen Löfven under hård press och i och med den blocköverskridande överenskommelsen med Alliansen om migrationspolitiken har man fått backa i flera frågor. Det blir allt svårare att bedriva en socialdemokratisk politik i Sverige: Stefan Löfvens förtroende som statsman dalar i opinionen samtidigt som partiets väljarsympatier hamnat under nivåerna som rådde under den utskällde Juholts ledning.

Inom LO-kollektivet märker man hur sympatierna för SD ökar, partiets fackfientliga inställning till trots. Men de dogmer som råder inom S-rörelsen för att bemöta SD och ta sig an utmaningarna som samhället står inför kan jag som statsvetare, ekonomisk historiker och fackligt aktiv inte ställa mig bakom. Isoleringen av SD göder snarare populismen – partiet växer genom sitt utanförskap och sin pariastatus. Genom att SD inte själva behöver ta ansvar för migrationsfrågan utan istället bara kan påvisa ”etablissemangets dårskap” och ”skyll inte på oss, vi bär inte ansvaret för detta” kan de dra på sig den famösa offerkoftan.

Enligt Utvecklingsläran blir allting med tiden bättre: samhällets institutioner, de mänskliga rättigheterna, miljön, bildningen, moralen, människors utseende, modet och matens smak och textur. Ibland och på vissa orter går utvecklingen snabbare och på andra långsammare, men det går alltid framåt sånär som på enstaka av illvilja och sabotage orsakade smärre bakslag. Från urtiden över de tidiga civilisationerna och resten av historien går en rak linje till dagens svenska Moraliska Stormakt, just i färd med att svinga sig till nya höjder med ännu rättare och ännu mänskligare rättigheter.

Många efterlyser stabilitet i politiken. Det låter bra – i den mån man ställer stabilitet mot oordning och kaos i parlament och samhällskropp. Den stabilitet de flesta talar om idag handlar rent praktiskt om att det skall göras möjligt för en minoritet att styra landet under en mandatperiod. Utan nämnvärd påverkan från oppositionen. Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök, som misslyckades. Nu börjar en del tala om regelverk och lagstiftning i stället. Det kanske mest flagranta fallet är moderatledaren Anna Kinberg Batra i en tidningsintervju: ”Vi skulle behöva ett regelverk som förtydligar att största underlag också kan regera och genomföra sitt budgetbeslut. Det är bättre än en överenskommelse”.

Under några år var jag ordförande i ett författarsällskap i norra Storstockholm, med säte i Sollentuna. Sällskapet har en stor vänförening. Den senare är basen för en utåtriktad verksamhet, med besök av författare och andra personer inom vad som i vid mening kan kallas kultursektorn. Även politiker, byråkrater, företagsledare med flera inbjuds att framträda. Sällskapet samlar en stor publik, varje onsdag kväll under terminerna. Det handlar inte bara om underhållning, och kanske inte ens i första hand, utan om folkbildning.

På väg hem från simhallen i Husby brukade jag slå mig ner en kvart, tjugo minuter på ett kafé vid torget och läsa en utländsk tidning. Men så slutade jag att prenumerera på Financial Times och sedan sköt polisen ihjäl en äldre herre i hans hem i Husby. Simhallen stängde för renovering. Då kom Husbykravallerna, sambandet med dödsskjutningen oklart.

I Kista, centralorten 300 meter längre bort, märkte vi ingenting. Som om vi levde i ett skyddat område. Allt detta skapade ändå en olust när nyheten kom ut – man ville nästan inte ha reda på vad som hade hänt i grannskapet, det var som en beröringsskräck. Mina besök på kaféet och simhallen upphörde för gott; de återupptogs inte heller sedan det gick att bada där igen.

Jag har under mitt yrkesliv suttit med i domstolar och domstolsliknande inrättningar, som haft till uppgift att utkräva ansvar av individer vars beteende inte kan accepteras. Det började i mitten av 1970-talet när jag satt ting. En sak som upprörde mig då var att ansvar utkrävdes också av personer som agerat efter bästa förmåga, men som på ett eller annat sätt misslyckats. Det kunde till exempel gälla ansvar för ”vårdslöshet i trafik”. Någon hade hamnat i en trafiksituation som denne någon inte behärskade. En olycka inträffade och den ”ansvarige”, dömdes därefter regelmässigt till ansvar för ”vårdslöshet i trafik”, just för att den ”ansvarige” inte behärskat situationen.

Den oro, vanmakt och vrede som i dag finns i samhället blir destruktiv om den inte kan kanaliseras i handling. Misstron mot massmedia och politiker är kompakt, men det tröga valsystemet ger få förändringsmöjligheter. Inom dissidentrörelsen och i breda folklager finns en stor enighet om att kursen måste läggas om helt, för att inte hela Sverige ska haverera. Vi måste omvandla våra känslor, kunskaper och arbetsinsatser till en politisk kraft, som kan påverka media, politikerna och det parlamentariska systemet. Eftersom SD har ställts utanför systemet behövs ett starkt kompletterande alternativ, som snabbt kan tränga in i folkets medvetande.

Dagens flyktingmottagande riskerar att tränga ut högutbildad arbetskraft och minska attraktionskraften hos Sverige som land. Det här kan få allvarliga dominoeffekter och vi riskerar på sikt att utarma företagandet som håller välfärdssamhället vid liv.

Från Bromma i Stockholm driver jag ett e-handelsföretag och säljer produkter till konsumenter i främst västra Europa. För att anpassa mitt erbjudande till lokala krav anställer jag personer i Sverige som kommer från de länder jag säljer till. Deras språkkunskap behövs för att sälja till deras hemländer. Flera av mina anställda studerar vid universitet i Stockholm och jobbar extra hos mig under tiden. När examen är avklarad har de inte bara en bra högskoleutbildning i bagaget utan också erfarenhet av svensk arbetsmarknad och en fot i det svenska samhället.

För 65 år sedan inleddes en intensiv kulturdebatt mellan traditionella kristna och ateister. De senare anfördes av professor Ingemar Hedenius, författare till boken Tro och vetande (1949). Den stormen har numera mojnat.

Visst finns det fortfarande troende på båda sidor, men den förhärskande inställningen till religionsfrågor i vårt land är snarare likgiltighet. Andelen svenskar som är medlemmar i Svenska kyrkan har minskat till 67 procent. Av nyfödda döps 50 procent, och eftersom medlemskap i kyrkan ges genom dopet kan man förutse att andelen medlemmar fortsätter att minska. Av 15-åringarna väljer 30 procent att konfirmera sig och enligt attitydenkäter anser 35 procent av svenskarna att de är kristna. Mindre än 1 procent deltar regelbundet i Svenska kyrkans gudstjänster.

Nyårsafton 406 tog sig tusentals vandaler, suebis och andra germaner över Rhenfloden in på romerskt territorium i förhoppning om ett bättre liv. De skulle snabbt följas av andra germanstammar. Få som såg dessa människor ta sig över Rhen insåg att detta var början till Roms undergång.

Litet över 70 år senare kollapsade den västra halvan av det romerska riket under trycket från invaderande barbarer. Europa kastades in i århundraden av politiskt kaos, vidskepelse, religiöst förtryck och intellektuellt mörker. Den katolska kyrkan, övertygad om att den representerade den enda sanna tron, förföljde och sände till kättarbålet envar som vågade ifrågasätta dess dogmer.

Idag är åter stora skaror på väg mot Europas rika länder. Media, helt fokuserad på enskilda individers, i många fall tragiska, öden, saknar både vilja och förmåga till en övergripande analys av vad som är på gång. Politiker av alla kulörer är paralyserade, väl medvetna om att vad de än gör så möter de protester från medborgare, media eller migranter. Få ägnar en tanke åt de långsiktiga följderna av denna massinvandring.

Den 31 maj 2007 hölls en skolavslutning för barnen i Islamic Associations lekskola i Gaza. Barnen hade precis som på svenska skolavslutningar förberett en teaterföreställning. Men det fanns skillnader: Här bar pojkarna svarta huvor, militärbyxor och vapen som de koreografiskt marscherade omkring med. När teaterspelet pågått en stund fattade en av pojkarna en mikrofon och ropade till sina kamrater:

Satir är svårt. Det fick jag erfara efter mitt senaste inlägg här på Det Goda Samhället, där jag lånade titel, form och formuleringar från litteraturhistoriens mest kända satiriska artikel, Jonathan Swifts ”Ett anspråkslöst förslag” från 1729, för att göra mig lustig över det pågående haveriet på asylområdet.

För tydlighetens skull illustrerades texten med bilder av såväl Swift som försättsbladet av artikelns originalutgåva, och avslutades med en länk till Bengt Anderbergs översättning, från vilken jag använde en del formuleringar i inläggets inledning och avslutning. Ändå lyckades vissa tolka texten som ett allvarligt menat förslag att placera flyktingar i Auschwitz-liknande arbetsläger.

Antalet hatbrott mot judar i världen ökar – i USA, i Frankrike, i Tyskland, i Sverige, i Storbritannien. I Europa och USA är det faktiskt långt fler judar som blir utsatta för hatbrott än muslimer. Detta trots att den judiska gruppen är mycket mindre. I Frankrike är löper till exempel en jude ungefär hundra gånger större risk att utsättas för hatbrott än en muslim. Det hör vi lite om i Sverige, undantaget som bekräftar regeln var Uppdrags gransknings reportage om det växande judehatet i Malmö, som sändes i januari i år.

Med anledning av de fortsatta flyktingskaror som ankommer till Sverige anordnade statsminister Stefan Löfven den 12 oktober konferensen ”Sverige tillsammans”.

Konferensen genomsyrades av maningar om medmänsklighet. Det drogs en parallell till den svenska utvandringen till Amerika och till Vilhelm Mobergs utvandringsserie. Syftet var att förmå svenska folket att leva sig in i den nöd flyktingar befinner sig i och att påminna om att svenskar en gång satt i samma båt.

Att hjälp, omtanke och välgörenhet i första hand skall gå till de närmaste är en klok, allmänmänsklig och pragmatisk regel som i många avseenden är traditionellt närvarande i Storbritannien. Det betyder inte att man är hjärtlös mot främlingar men indikerar likafullt en tydlig prioritet. I första hand hjälper man familjen och de närmaste och sedan det land och den nation man tillhör. Detta är en följd av vår sociala identitet och för de allra närmaste, som en mor till sina små barn, också en följd av vår biologiska identitet. Det råder inte heller något större motstånd mot att avsevärda skattemedel går till befogade sociala insatser i det egna landet då detta är en följd av det lagliga kontraktet mellan nationalstat och medborgare. Att göra motsvarande på global nivå faller sig emellertid mindre naturligt för det stora flertalet.

En representant för en fredsorganisation som heter det Abrahamska Forumet uttalade sig för några veckor sedan i israelisk radio och sa att fred inte är en politisk fråga utan en fråga om medvetenhet. Hans organisation strävar efter att plantera fredsfrön i medvetandet på företrädare för Mellanösterns olika religioner. Jag håller fullkomligt med honom, fred är något man har i huvudet. Precis som våld. Våld börjar inte med en handling, våld börjar med en tanke.

Vad behövs för att genomföra en terrorattack mot civila i Jerusalem? Vapen? Sprängämnen? En skarp kniv? En terrororganisation som ger logistiskt stöd? Nej, inget av detta. Det som behövs är en verklighet där palestinska barn indoktrineras med hat och våldsdyrkan från en svindlande tidig ålder, där lekskolors väggar pyntas med hjälteporträtt av döda terrorister, där terrorister och deras familjer regelbundet utbetalas lön av den palestinska myndigheten, där sanning relativiseras, där stora delar av världssamfundet ger sitt odelade stöd till den ena parten i en komplicerad konflikt.

Det är ett ämne till bedrövelse för alla som sett våra centralstationer fyllda till trängsel med förtvivlade flyktingar, vilka alla löper en mycket stor risk att fastna i bidragsberoende utanförskap. Jag tror nog alla håller med mig om att detta oerhörda antal flyktingar utgör en enorm utmaning för vårt land, och att den som kunde fundera ut en hederlig, enkel och billig metod att göra dessa flyktingar till goda och nyttiga medlemmar av samhället har gjort sig förtjänt av att få en staty rest över sig, som ett minne av en samhällsbevarare.

Men jag tänker ingalunda inskränka mig till att sörja blott för flyktingarna. Jag sträcker mig vida längre; jag avser samtliga medborgare i detta land, vars regering ter sig allt mer oförmögen att förse dem med ens välfärdens nödtorft. En nyanländ flykting kan leva i två-tre veckor på frivilliga medborgares insatser. Mitt förslag avser sörja för flyktingarnas och samhällets välfärd därefter, utan att de blir en börda för varken frivilligorganisationer eller stat. Istället för att sakna mat, kläder och husrum för resten av sina liv kommer de att bidra till det omgivande samhällets tillväxt.

Tidningen Arbetsterapeuten (6:2015) anländer och meddelar att Kerstin Tham, 59 år, professor i arbetsterapi, har utsetts till rektor för Malmö högskola. Nyheten kan absolut inte uppfattas som någon sensation. Kvinnor är idag rektorer för tre av de fyra klassiska lärosätena, Uppsala, Stockholms och Göteborgs universitet. En kvinna har varit rektor i Lund, en på Chalmers och en på Karolinska institutet; den senare är numera universitetskansler, högsta hönset i den akademiska hierarkin. KI:s prorektor är för övrigt arbetsterapeut, en kvinna. Flera av småhögskolornas rektorer är numera kvinnor. Lantbruksuniversitetet har haft två kvinnliga rektorer. Också rektorerna för Linköpings och Umeå universitet är kvinnor.

TTIP är en bokstavskombination som få människor vill sätta tänderna i. Men den är mycket kontroversiell, har satt starka känslor i gungning och kan få stor inverkan i framtiden; ekonomiskt, socialt och demokratiskt. Den står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership” – beskrivs i vanligt tal som ett frihandelsavtal – och slutförhandlas nu mellan två av världens största ekonomier; EU och USA. Men TTIP är mycket mer än ett frihandelsavtal. Det tänkta avtalet består, förenklat sett, av tre delar; en ekonomisk, en social och en politisk del. Polariseringen ligger, som oftast, längs/på höger-vänsterskalan; de multinationella storbolagen och de borgerliga är starkt för medan facken, vänster- och miljöpartister är ännu starkare emot. Ekonomer har räknat ut att om avtalet går igenom så kan de båda blockens ekonomier växa med allt från 0.5 % av BNP upp till 2 %, även om det mestadels är uppskattningar.

Fördömandena och anklagelserna mot den ryska insatsen i Syrien har inte låtit vänta på sig. Kort efter de första flygräderna mot terroristtillhåll kablades massiv kritik ut mot det ryska initiativet och dess mål i Syrien.

I själva verket handlar det om en ömsesidig överenskommelse grundad i en allians mellan två suveräna stater. Men i stället har det ryska initiativet beskrivits som ett historiskt snedsteg av monumentala mått som kan få förödande konsekvenser eftersom det drabbar moderata rebeller som står i opposition till Assad i Syrien. Ryssland ifrågasätter föreställningen om moderata rebeller.

”Nu färgas Sverige rosa igen”. Ett rosa band i kavajslaget hör till. Nu tror ni jag skall säga något putslustigt och manschauvinistiskt, ironiskt om detta, men icke. Och de som offentligt hoppas avslöja mig med något antifeministiskt kan sluta hoppas.

Det normala händelseförloppet när en svensk artist orsakar moralpanik är att denne angriper en symbol för någon norm eller myndighet, exempelvis Jimmie Åkesson eller polisen, varpå en representant för sagda norm eller myndighet – exempelvis en moderat kommunalpolitiker – nappar på betet, så att den så kallade ”Barbara Streisand-effekten” uppstår, som innebär att försöket att censurera någonting skapar mer uppmärksamhet åt saken i fråga. Denna process är så förutsägbar att den i princip utvecklats till en metod, en tom ritual i vilken den radikala artisten pryglar döda hästar i en imitation av fornstora dagars normförbrytelser.

Mohamed Omar har i flera inlägg på denna blogg fördjupat vår kunskap om hur salafismen behärskar moskéer och olika muslimska organisationer. Han har pekat på farorna med att man från statsmakternas sida engagerar sig i ett samarbete med sådana organisationer under antagandet att de är representativa för muslimer generellt. Han har också visat hur människor som bekänner sig till andra grenar av islam är salafisternas främsta offer, hur en muslim kan förena sin tro med ett sekulärt Europa och beskrivit varianter av islam som är mer toleranta och inkluderande än salafismen. Det är nyanserade och tankeväckande inlägg som både preciserar vad som är verkliga hot och pekar på alternativa vägar för muslimer att fungera som en integrerad del av vårt samhälle.

De flesta svenska hushåll har nu fått hem information från Sveriges riksbank om de nya sedlarna. Redan nu i oktober ersätts vissa av valörerna. Det finns all anledning att kritisera den ohistoriska och populistiska inställning som här kommer till uttryck.

Roland Paulsen är en sociolog och företagsekonom som har ställt ett anta impertinenta frågor om vårt arbetsliv. Folk jobbar häcken av sig men utan att uträtta någonting speciellt, menar han. Tid på arbetsplatsen ägnas åt sådant som inte har med de egentliga arbetsuppgifterna att göra. Man pratar och umgås med varandra, sammanträder och konfererar, men man surfar också på nätet och ägnar sig åt saker som noga talat hör det privata livet till, sköter sina bankärenden till exempel.

Om jag har förstått Paulsen rätt, är mycket av det socialt nödvändiga arbete som utförs idag meningslöst arbete, en utfyllnad för att få tiden att gå så att människor inte dräller omkring på stan och hålla dem sysselsatta så att de inte tär på bidragsbudgeten, stor nog ändå. Men det skulle samtidigt innebära, om jag återigen förstått Paulsen rätt, att många av oss inte skulle behöva vara bundna vid våra arbetsplatser under all denna tid och kunna göra en massa meningsfulla saker istället, gå på teater eller fiska laxöring till exempel.