Hur ska Sverige kunna räddas från en systemkollaps? Kommer en framtida klok riksdagsmajoritet och regering att ställa allt till rätta? Eller en diktatorisk ledare? Antifeministisk pursvensk kvotering?

Efter att ha vältrat oss i hopplöshetens gyttja bör vi låta sinnet vila vid uppbyggligare visioner. Eftersom den civilisatoriska utvecklingen tagit en unik vändning finns ingen lärdom att hämta ur historien. Låt oss alltså gå till myterna!

Några gånger under livets gång inträffar nog hos de flesta av oss en ”inre förvandling”. Det syns inte på utsidan men den finns ändå där. Ett sådant tillfälle kan vara när man i högtidlig form, i en noga fastställd ceremoni, avger ett löfte. Det ömsevisa äktenskapslöftet i en vigselritual, som resulterar i att kontrahenterna blir man och hustru, kan illustrera vad jag menar.

Att vara blåögd sägs tyda på troskyldighet och att hysa alltför stor tillit till omgivningen. Verklighetskontakten saknas. Att få ett blått öga kan betyda att man i slagsmål blivit tillfogad en skada. Änglakörens (med Hans Bergströms benämning i DI 29 september i år) insatser kan beskrivas som blåögda och har, efter viss omsvängning i immigrationspolitiken, därefter gett ett öga blått. Alla de som under lång tid vetat bättre än vi andra och trumpetat om de öppna gränsernas välsignelser befinner sig på reträtt. Inte riktigt alla förstås.

När jag för kanske tio år sedan, vid ett samtal med en nämndeman, förstod att enligt handfast erfarenhet från en tingsrätt i norra Storstockholm närmare 80 % av alla brott begicks av personer med utländsk bakgrund, fick jag mig en tankeställare. Långt senare har jag blivit rekommenderad några böcker som gett underlag för vidare funderingar. Christopher Caldwells Reflections on the Revolution in Europe är en. Paul Colliers Exodus är en annan.

Det är allvarligt att det sprids en felaktig bild av vilken amerikansk president det är som bär ansvaret för framgångarna för Islamiska staten. Dagens problem med IS har orsakats av Barack Obama, inte av George W. Bush.

Valet i Irak år 2005 framkallade en påfallande stärkt nationell samhörighet. I augusti 2005 antog irakierna den mest framstegsvänliga konstitutionen i hela arabvärlden – ett dokument som garanterade lika rättigheter för alla. Den skyddade religionsfriheten, mötesfriheten och yttrandefriheten, för alla. I nästa fria val, december 2005, ersattes interimsregeringen med en permanent regering. TV-stationer världen över visade hur 12 miljoner irakier, det vill säga 70 procent av den röstberättigade befolkningen, med glädje trotsade de kvarvarande orosstiftarnas hot. Bland dessa fanns en hoppingivande stor del sunnimuslimer. Fyra månader senare tillsattes premiärminister Nouri al Malaki, också detta i ett val som irakierna själva anordnade.

När jag har stött på Den Nya Välfärden har jag tänkt att det är tur att någon försöker hålla tummen på en massa tokigheter som pågår i Sverige. Nyligen fick jag också en välmatad tidningsbilaga med ett brokigt innehåll där mycket var tänkvärt och bra. Men jag letar, på dessa 28 sidor, efter någon som helst synpunkt på vår globala eller ekologiska framtid. Förgäves. Naturen existerar inte och ”samhället” tycks sluta vid Sveriges gränser.

Om detta är den svenska företagsamhetens röst så blir jag fundersam. Även företagare är människor och brukar inse att de lever i en omgivning – som ordet ”miljö” ursprungligen betyder – som de måste ta hänsyn till. Idag är det allmänt accepterat att vår livsstil i den rika världen är ohållbar: det sprids för mycket växthusgaser, allt mer marker blir ofruktbara, skogar skövlas, vi går mot en brist på vatten, sand och en del mineraler, åtminstone i ett globalt perspektiv. Livsbetingelserna för kommande generationer försämras.

Detta brev snappades enligt uppgift nyligen upp ur den ryska diplomatiska posten.

Kamrat Vladimir Vladimirovitj, käre president Putin!

Under de senaste åren har flera planer upprättats på en militär operation för att snabbt säkra nödvändiga baser för patriotiska stridskrafter på den svenska Östersjö-ön Gotland ifall Moderlandet akut skulle behöva skyddas mot luft- eller vattenburna Nato-angrepp på den baltiska kusten.

Jag växte upp på i Luleå under slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Det var ett hårt reglerat samhälle som styrdes av socialdemokrater. Livet var på sätt och vis ganska enkelt då ingen valfrihet fanns. Få funderade på att starta eget då samhället knappast inbjöd till privata initiativ.

Flyg, järnvägar, energi, radio & TV, telefoni, apotek, vård, skola och omsorg var alla samhälleliga monopol, liksom givetvis polis, brandförsvar och militär. Andra områden dominerades av statliga företag som LKAB och Domänverket eller av folkrörelse-bolag som också styrdes av socialdemokrater, som t ex KF (Coop), HSB, Folksam, ABF och Fonus. Från vaggan till graven i socialdemokratiska händer.

Mångkultur är ett ord som det finns anledning att reflektera över. I grunden handlar det om frihet. När jag och hustrun begick årets julbord, bestod flertalet gäster i lokalen av aktiva medlemmar i föreningen Skog och Ungdom. De flesta var pensionärer och deras gemensamma intresse är att varje år bygga en kolmila, att syssla med naturvård – och att umgås under trivsamma former. Några ”nyanlända” sågs inte till i det sällskapet. Skog och Ungdom är ett utomordentligt exempel på hur vårt civilsamhälle fungerar, och hur civilsamhället till stora delar är organiserat.

Tyvärr ser vi demokratin naggas i kanten av en ökande tendens att våra myndigheter bryter mot lagarna. Vi ser generaldirektörer sätta sig över den grundlagstadgade offentlighetsprincipen genom att hemligstämpla information som är av allmänintresse.

I Sverige finns möjlighet att anmäla myndighetsmissbruk till Justitieombudsmannen, JO, men JO arbetar på uppdrag av riksdagen och har kommit att fungera som myndigheternas och politikernas falska alibi. JO väljer enväldigt och utan extern granskning vilka ärenden som ska behandlas och vilka som ska avslås. Avslag sker helt utan motivering utan möjlighet till överklagan, vilket i praktiken gör medborgarna rättslösa gentemot myndigheterna.

Den 5 december uppmärksammade Metro hur den holländska humorgruppen Pranksters gick runt på stan med en bibel som de täckt med ett koranomslag.

De läste sedan upp otrevliga bibelverser för människor på gatan. Som till exempel:

”Om ni … inte lyssnar till mig utan avvisar mig, kommer jag i min tur att avvisa er i vredesmod och straffa er sjufalt värre för era synder. Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött.” (3 Mos 26:27)

Marcus Birro

Ännu en vinter. De kommer tätare nu när man blir äldre. Som spökbarn på led utanför kyrkan en disig kväll…

Högalidskyrkans urtavla försvinner i allt grått, husen som tunga domar över en tid som flytt, portarna som öppna gravar där familjerna rullar sina barnvagnar över trösklarna. Vad gör man med ännu en vinter? Den saknar dagar. Veckorna flyter samman, blir en sörja av tid bara, som en människa när hon åldras, hon lösgör sig från vem hon varit, vilket kön hon haft, vilka drömmar och förtjänster. Kvar står endast detta ogripbara, en människa.

Sverige har under 1900-talet genomgått en radikal förändring när det gäller synen på hur marknaden bäst bör organiseras. Konkurrenslagstiftningen har successivt förändrats, från en tidigare tämligen obekymrad inställning till karteller. Numera uppfattas karteller som ett av de allvarligaste hoten mot en effektivt fungerande ekonomi.

En av de största kartellerna som har upptäckts i Sverige gällde asfaltbranschen och handlade om otillåtet prissamarbete och marknadsdelning. Företagen i kartellen dömdes i två domstolar att sammanlagt betala 500 miljoner kronor i böter. Men beräkningar som har gjorts av OECD pekar på att vinsterna av den här typen av samarbeten i allmänhet vida överskrider kostnaderna i form av böter i de fall som upptäcks.

Jag har genom åren i olika sammanhang talat med människor från Mellanöstern – Turkiet, Libanon, Syrien, Irak… Inte sällan i en taxi på väg till Arlanda, på en pizzeria eller en kemtvätt. Det handlar ofta om flitiga småföretagare som vill skapa sig en plattform i det nya land, dit de har kommit. Det är intressant att tala med dem och få nya infallsvinklar. Jag vet förmodligen mer om Mellanöstern och dess etno-religiösa problem tack vare de här personerna, än om jag bara lyssnat på tuggandet från svenska nyhetsmedia.

Kungliga Operan tog nyligen ner en affisch efter att några individer, som säger sig vara rasifierade i det svenska samhället (till exempel Adam Tensta och Araia Ghirmai Sebhatu) hävdade att den var rasistisk. Kungliga Operans ledning valde tyvärr att inte stå upp för konstnärlig frihet, utan uppträdde med flathet och rädsla för att bli utsatt för en kritikerstorm. Institutioner inom kultursektorn som ägs av svenska staten borde vara ett föredöme och ta sitt självklara ansvar att stå upp för den konstnärliga friheten.

Under veckan 9 – 15 november 2015 sökte totalt 10 553 personer asyl i Sverige, de flesta utan dokumentation som styrker deras identitet.[1] De får stanna i landet till deras ansökan prövats, vilket kan ta månader, i vissa fall år. Polisen räknar med att ett nästan lika stort antal kom in i landet samma vecka utan att registrera sig.[2]

Dagens kafkaliknande invandringssituation och egna erfarenheter påminner mig om Orwells klassiska påstående ”Alla djur är lika, men vissa djur är mer lika än andra.”

Den 11 september 2001 attackerades USA av den islamistiska terroristorganisationen Al Qaida. USA:s president George W. Bush svarade med att förklara ett globalt krig mot terrorismen och sa:

Tiden har kommit för USA att agera … Det här är emellertid inte enbart USA:s strid. Det är inte bara USA:s frihet som står på spel. Detta är hela världens strid. Det är civilisationens kamp. Det är en kamp för alla som tror på framsteg, pluralism, tolerans och frihet.

Vi i Europa tog dock inte Bush på riktigt allvar.

Bara en vecka efter terrorattentatet i Paris genomfördes ett nytt spektakulärt terrorattentat när hotellet Radisson i Bamako ockuperades.

Däremellan skedde två bombattentat i Nigeria, en knivhuggning av en judisk man i Marseille, en skottlossning på en buss i Sarajevo samt ännu ett bombattentat i Baghdad. Allt direkt relaterat till den extrema islamism vi kallar för jihadism. Lägg därtill de krig som terroristorganisationerna för i Nigeria, Mali, Syrien, Irak och Pakistan, där folk dödas utan att vi får höra om det.

Det sköljer en våg av jihadistisk terrorism över världen. Hur ska en sådan rörelse bekämpas?

Knappt hade krutröken lagt sig efter de senaste dåden i Paris förrän EU-kommissionen presenterade ett lagförslag – utan konsekvensutredning – som bland annat handlade om att förbjuda halvautomatiska gevär samt att förbjuda vapenannonser på internet och vapenhandel mellan privatpersoner. (Det sistnämnda är för övrigt redan reglerat i Sverige eftersom det kräver licens utfärdad av Polismyndigheten.)

Dessa förslag skulle inte få någon som helst inverkan på terrorism och organiserad brottslighet eftersom sådant bedrivs med illegala vapen. Jag är emellertid inte förvånad. Denna hoplofobiska offensiv (hoplofobi = vapenskräck) riktad mot laglydiga samhällsmedborgare är inget nytt.

Thomas Gür

Nej, integrationspolitik innebär inte att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället… om ni trodde det. 

Thomas Gür

Den västerländska civilisationen så som den uppstod i Europa, är den första mänskliga civilisation som ifrågasatte det moraliska i vad som alla civilisationer och mänskliga samhällsbildningar ägnat sig åt genom historien: erövringskrig, plundring, förslavande, folkmord, våldtäkter och skändligheter.

Ingen annan civilisation har tidigare varit så systematiskt självkritisk. Den självkritik som under 1900-talet andra civilisationer började utveckla beträffande sina egna illdåd, kom att direkt inspireras från västerlandets föredöme.

I den allmänna diskussionen är det en central tankefigur, att den svenska migrationskrisen skulle kunna mildras, om man bara satte press på övriga europeiska länder. Förutom det utsiktslösa i detta företag, bör man ställa frågan, om man har någon moralisk rätt att kräva detta.

En som särskilt uppskattar denna typ av retorik är statsminister Stefan Löfven. I alla möjliga sammanhang pratas det om gemensamt ansvar. Vid en manifestation vid Medborgarplatsen den 6:e september hette det: ”Sverige ska fortsätta att ta sitt ansvar. Men det räcker inte. Hela Europa måste göra mer. […] Det behövs ett tvingande och permanent omfördelningssystem för att alla EU-länder ska ta emot människor som flyr för sina liv. EU måste kraftigt öka sitt mottagande av kvotflyktingar och Sverige, vi ska göra vår del av det åtagandet.” Detta med gemensamt ansvar tycks länge ha varit en räddningsplanka för Löfven, som skall förklara den svenska politikens misslyckande, och rädda oss ut ur den nuvarande situationen.

Keynes tycks vara ständigt aktuell. När den ekonomiska politiken kritiseras från vänster låter det som ett eko av 1930-talets debatt om de statliga interventionernas vara eller icke vara. Så illa att man hade förkastat Keynes är det inte. Hans ekonomiska politik har tillämpats och tillämpas i olika omfattning av otaliga regeringar. Erfarenheterna av den har lett till kritik och modifieringar, nya forskningsrön har tillkommit, varken omvärlden eller vetenskapen har stått stilla. Att i dag, åttio år senare fastna i något slags yrvaken keynesiansk fundamentalism verkar knappast fruktbart.

Keynes analys har lämnat ett bestående bidrag till den nationalekonomiska teorin, somliga har till och med kallat den en revolution. En kort sammanfattning kan därför vara på sin plats.

Jag minns min barndom och tonåren på 1970-talet: Det som oroade stora delar av Europa då, var konflikten på Nordirland. IRA – Irländska Republikanska Armén – lät bomber detonera över hela London och Storbritannien. Konflikten var förhållandevis lokal, men reste man till Storbritannien funderade man ständigt på var och när nästa bomb skulle detonera. Och detta fortsatte in på 1990-talet. Det som till slut löste konflikten var en kombination av förhandlingar och en kompromisslös jakt på terrorister.

Thomas Gür

Här några rader om bristen på ledarskap i svensk politik i huvudfåran:

Det finns ett mönster i politisk historia som kan beskrivas som att på det sätt som en ledare har kommit till makten, brukar också den ledaren utöva sin makt.

(Blodiga revolutionärer blir blodiga envåldshärskare, och demokratins (men även arvkungadömens) stora förtjänst är att de funnit en metod för icke-våldsam maktsuccession. Ja, det finns givetvis undantag.)

Nåväl, detta sagt – ser man till det politiska ledarskapet i de två största partierna i riksdagen från detta perspektiv, bådar det tyvärr inte gott.