Under min uppväxt kunde man se skyltar uppsatta här och var med påskrifter som ”Håll naturen ren” och ”Känn ditt land”. Det kom av en senare generation att uppfattas som beskäftig myndighetsprosa, en överhetspropaganda för ett gulligt och ännu oförstört fosterlandet som många av mina generationskamrater hade ett ambivalent förhållande till.

I maj 2015 erövrade Islamiska staten den syriska staden Palmyra och sprängde några månader senare stadens 2000 år gamla Baalshamin-tempel. Svenska Unescorådets generalsekreterare Mats Djurberg kommenterade i SVT:s Kulturnyheter:

Vi upplever det största kulturella övergreppet sen andra världskriget. IS försöker utplåna historien genom att förstöra den.

Den 1 juni 2015 skrev Djurberg tillsammans med riksantikvarie Lars Amréus och Unesco-rådgivare Inger Liliequist följande i Borås tidning:

Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.

För ett par veckor sedan rasade en intensiv debatt i lokalpressen i Borås. Boråsborna har de senaste åren fått se våld och skadegörelse eskalera i socialt utsatta stadsdelar, vilket kulminerade i knivskärningen av en polisman den tionde maj. Arga och rädda kommuninvånare ropar nu efter åtgärder, samtidigt som polisen konstaterar att det hädanefter behövs förstärkning vid polisinsatser i området Hässleholmen.

På likartade grunder publicerades den trettonde maj en debattartikel från Kristdemokraterna i Eskilstuna-Kuriren. Artikeln lyfter fram att KD vill anställa 2 000 fler poliser och fördubbla den nationella insatsstyrkan. Som orsak anges stor migration. Ett annat skäl uppges vara terrorhotet.

Sommaren har tillfälligt kommit av sig och när jag kom hem från London var temperaturen +5°C med frisk nordlig vind och drivande regn. Trots detta tilltar oron i landets förorter och bilbränderna har kommit igång på allvar. Man frågar sig hur det skall bli under sommarens värmeböljor? Nyligen drabbades Klockaretorpet i Norrköping av omfattande bilbränder. Klockaretorpet var ett av de populära flyttmålen när SMHI utlokaliserades 1974. Jag kunde ha hamnat där men hade ”otur” i lottdragningen och sedan föll det sig att familjen hamnade i England där den fortfarande finns. Ingen i familjen har beklagat detta.

Expressenjournalisten Ida Ölmedal anklagar nyligen i en artikel Ann Heberlein för att vara en vindflöjel och de exempel hon tar kan verka bestickande. Hon skriver bland annat att Heberlein i ett senare skede kom ut som FI-anhängare, från att tidigare ha intagit en mer konservativ politisk ståndpunkt. Nu är Ida Ölmedal upprörd över att Ann Heberlein avslutat sitt medarbetarskap i Sydsvenskan på grund av meningsskiljaktigheter med tidningens kulturchef, Rakel Chukri.

I dagarna är det 100 år sedan det ökända Sykes-Picotavtalet slöts där de europeiska stormakterna – främst Storbritannien och Frankrike men även Ryssland och Italien – skulle slakta och dela upp det Ottomanska riket mellan sig. Efter kriget drogs sedan gränserna så att ingen av de nya nationerna, resterna av det Ottomanska riket i Mellanöstern (ej Turkiet som genom Kemal Ataturk lyckades behålla delar av det Ottomanska riket som sedermera blev Turkiet) skulle kunna bli fungerande nationer.

Under hela min skoltid, från folkskola till studentexamen hade man i Sverige samma betygssystem med 7 nivåer från A till C. Dessutom användes inte sällan teckenmarkeringar som Ba+ eller AB-. Detta betygssystem hade funnits under flera generationer inom den svenska skolan och hade tjänat ett gott syfte. Skolan, i mitt fall före 1955, var en institution som hade den allra största prestige liksom dess lärare och rektorer. Ingen förälder ifrågasatte någonsin ett skolbetyg utan ansåg att ett dåligt betyg undantagslöst var elevens fel.

Ursäkta om jag säger rakt ut att nu är det nog med inlägg om hur det inte får gå till. Jag vill påstå att vi som läser och kommenterar på den här sidan är helt på det klara om vilka ödesdigra fel asylpolitiken har åsamkat det svenska samhället. Det behövs faktiskt inte en rad till!

Nu behövs det kloka inlägg om hur vi kan minimera skadorna på ett praktiskt genomförbart sätt. Alltså inga lösa tyckanden om att alla som inte har rätt att vara här skall omedelbart försvinna ty vi vet alla att vi inte har varit kapabla att avvisa 10 000 ”papperslösa” på tio år. Hur skulle vi göra det med 80 000 som kom under 2015?

Jag brukar börja dagen med att gå igenom vad som har hänt mig under det senaste dygnet och föra in det i journalen. Sedan ögnar jag huvudstadspressen, om den ännu har hamnat i brevlådan, och ett par tre internationella tidningar, på nätet. Därefter ägnar jag mig åt en sajt som jag är en av de ansvariga för: skriver, redigerar, godkänner för utgivning. Jag sköter min korrespondens. Till detta te eller kaffe.

Dessa sysslor tar upp till tre timmar. Klockan är då nio. Därmed är det dags för dagens arbete!

För några dagar sedan, den 26 april, gick Säpo in i stabsläge. Det var efter information från Iraks säkerhetstjänst om att IS planerar ett terroristangrepp i Stockholm. Läget är inte bra.

Krigsreportern och författaren Johanne Hildebrandt har på uppdrag av tidningen Fokus åkt ner till kurderna och IS territorium.

I reportaget berättar Hildebrandt om ett elitkommando på 600 man som tränats av IS för attentat i Europa. 150 IS-män ska ha återvänt till Sverige på order av IS.

Frågan huruvida Sverige kan bli ett kalifat kan verka främmande. Men den franske kontroversielle författaren Michel Houellebecqs aktualiserade för Frankrikes del frågan förra året med sin bok Soumission (Underkastelse).

Han lägger handlingen till 2022. Fransmännen ska gå till val och det råder politiskt kaos i landet, med våldsamma sammandrabbningar mellan olika grupper som både medierna och de politiskt korrekta tiger ihjäl. Striden står mellan högerpartiet Nationella Fronten och det nya partiet Muslimska brödraskapet. Martine Le Pens Nationella Front får knappt 30 procent av rösterna och vinner första omgången. Muslimska broderskapets Mohammed Ben Abbes tar hem andraplatsen med sina dryga 20 procent. Valets förlorare blir vänstern och liberalerna.

Samtidigt som man tappat räkningen på alla nya islamister som dyker upp i MP-granskningen är det vissa saker som biter sig fast. Salahaden Raoof, Grön Ungdoms språkrör i Malmö, gör helt öppet inför filmkameran Muslimska brödraskapets hälsning, rabia-tecknet. Varför?  Tecknet och hans menande blick visar ett dolt budskap till likasinnade, inför ögonen på dem som tror att de har hans lojalitet.

Läs Ivar Arpis redogörelse för rabia-tecknet.

Även Kaplan gör helt öppet tecknet på foton redan 2014. Han och andra bryr sig inte om att dölja utan verkar tro att ingen kommer att förstå. Om någon reagerar säger  man att det betyder något fredligt, så är allt okej igen.

När jag läste Patrik Engellaus krönika den 15 april ”Dags att pröva demokratin” hoppade jag till. Precis så är det, vi vanliga medborgare har ingen kontakt med ”våra folkvalda”, i vart fall inte särskilt ofta vad jag förstår.

Hur ska de kunna företräda oss i riksdagen om vi inte ger oss tillkänna på ett bättre sätt och framför våra åsikter? En gång vart fjärde år får vi chansen, men de flesta av oss går till vallokalen och röstar på det parti vi alltid röstat på. (Här ser vi förstås en vi förändring de senaste valen. Väljarna har blivit mer ”otrogna”.) Men det som våra folkvalda lovade att genomföra eller driva, hur blir det med uppföljningen? Vilket ansvar utkrävs för brutna löften?

1985 var den muslimska invandringen till västvärlden relativt ny. Det fanns inga islamiskt präglade förorter; balkongflickor och tvångsäktenskap var okända begrepp. Jihad likaså. När svenska skolbarn fick lära sig om heliga krig nämndes korstågen, och som exempel på moderna religionskrig Nordirland.

Islam var för de flesta svenskar något exotiskt och lite lustigt. Tusen och en natt, Ture Sventon och hans betjänt herr Omar och den flygande mattan. Olof Palme levde fortfarande och Sverige betraktade sig som en trygg och fungerande nation.

Miljöpartisterna måste nu såga av islamismen och återgå till gröna ideal för att få genomslag för en trovärdig grön politik. 
 Medvetenheten hos folk i allmänhet och bland miljöpartister i synnerhet vad gäller gröna synsätt och idéer är stor. I den politiken har även ingått att lyfta diskriminerade och osynliggjorda grupper.  
 I skydd av denna humanistiska och upplysta strävan har islamismen lyckats smyga sig in och påverkar numera partiets politik på flera områden. Islamisterna är visserligen en minoritet men med mycket större ambitioner än att bara bli synliggjorda. 

Alla skandaler dras äntligen fram i ljuset och Miljöpartiet skakar framför våra ögon. Från att ha haft en särställning hos media har de nu börjat granskas. Det som alternativmedia har lyft fram i flera år tas nu upp till ytan även av SVT och andra medier. Och huvuden rullar.

Det som har satt MP och även S i den här situationen är delvis identitetspolitiken. De har tillåtit islamister på höga positioner för att de vill ha in muslimer, just för att de är muslimer och därmed vinna den muslimska väljargruppen. 

Regeringen har nu presenterat sin vårbudget, men Alliansen gör ingenting för att stoppa eller ens mildra effekterna av den. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson beskriver väl den frustration och besvikelse som många Allians-väljare känner, SVT Opinion 13 april . Patrik Engellau ställer här på DGS 16 april frågan varför Alliansen är så passiv. De bara ”spelar luftgitarr”, för att använda Bengtssons ord.

Bengtsson/Nilsson hävdar att Alliansen vill låta regeringen med stöd av Vänsterpartiet köra Sverige i botten. Då kommer väljarna att rösta bort regeringen 2018 och istället föredra en Allians-regering. Något de kallar en skadlig strategi.

Lördagen den 16 april gick jag till Stockholms konserthus för att lyssna till pianisten Daniel Barenboim. Stora salen var utsåld; jag hade beställt biljett först dagen före och fått en plats på andra radens balkong, tredje bänken. Många vänner och bekanta mötte jag i publiken. Det blev en helgjuten prestation, av en skojfrisk 78-åring. Som så ofta var extranumren nästan roligast: en Chopin-nocturne en fantasi av Schumann.

All spänning i kroppen är borta då. Tiden finns inte.

Utrikespolitiken är inte någon stor stridsfråga mellan de svenska riksdagspartierna. Visst kan det finnas åsiktsskillnader i detaljer från tid till annan, till exempel när det gäller synen på Israel och Palestina. Men långsiktigt, och i dess huvuddrag, råder samsyn mellan regering och opposition oavsett vilka partier som för tillfället är det ena respektive det andra.

Tre uppgifter framstår i den officiella bilden som Sveriges viktigaste bidrag till en bättre värld:

– Fattigdomen i världen ska avskaffas.
– Demokrati ska införas i de länder som saknar demokrati.
– Alla människor i världen ska tillförsäkras mänskliga rättigheter.

Den 8 mars trillade polletten ner. Jag hade vid ett par tillfällen bemött överläkaren och professorn Agnes Wolds felaktiga uttalanden i familjepolitiken och en minnesbild började göra sig påmind utan att klarna helt. Hennes mediala framfart som guru i alla slags frågor liknade ett fenomen jag sett förut. När Expressen utnämnde henne till ”Årets kvinna” på kvinnodagen kom jag på vem minnesbilden handlade om: den karismatiske finansmannen Refaat El-Sayed som sol- och vårade journalistkåren och näringslivet på 1980-talet.

Ska civila medborgargarden upprätthålla ordningen i Sverige i framtiden? Efter flera rån, slagsmål och bråk  vid Skara busstation, har föreningen Skara United samlat några asylsökande och börjat patrullera vid busstationen i gula västar. Tanken är att öka tryggheten varje kväll mellan klockan 20.00 – 23.00. Lokaltidningen lyfter upp initiativet som en positiv nyhet.

Civila insatser görs på många ställen i landet. I Borlänge ska somaliska pensionärer åka med lokalbussarna för att stävja bråk, istället för de väktare som tidigare anlitats. Som ersättning  får den somaliska PRO-föreningens medlemmar busskort och bidrag till en ny lokal.

Vem, är egentligen den anonyme prästen, som fått den annars balanserade och återhållsamme Patrik Engellau att brista ut i en domedagsliknande litania över Svenska kyrkan?

Jo, skriver den senare, han är rädd att träda fram med namn, eftersom han anser sig ”övervakad av sina politruk-kollegor” Därför måste han också formulera sig försiktigt. Men skribentens okände sagesman drar ändock till med att kyrkan anser frågan om den globala uppvärmningen vara viktigare än evangeliet.

Engellau är ännu mer drastisk i sitt omdöme om vår demokratiska och rikstäckande folkkyrka. Den ”är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt . . .”

I mainstream-media skälls det jämt och samt på nationen. Ja, nationalismen har fått riktigt dålig press. Den för med sig krig, förtryck, mord, sägs det. Och nationalstaterna bör försvagas, inte försvaras.

Det är en märklig melodi. Nationer finns ju, de är inga hjärnspöken. Den som har fått för sig att norsk nationalism är ett fanstyg får med fridsamma norrmän att göra. Men den som talar om en sund svensk nationalism riskerar att bli sedd som Sverigedemokrat.

Ändå ingår ju nationen, dess värden och manifestationer i vårt vardagsspråk.

En vän vågar inte låta sin fru gå till jobbet ensam längre. Hon brukar ta en rask promenad över hela stan, som tar 20 minuter. Istället kör han henne tidigt på morgonen. Själv går hon på självförsvarskurs sedan några månader. Och har i likhet med många andra köpt försvarsspray som ligger i handväskan.

”Så länge de tre är på fri fot tar vi inga risker”, säger min vän.

”De tre” är de okända förövare som överföll en 20-årig kvinna i centrala Skara på påskdagens morgon. Ett brutalt våldtäktsförsök, där kvinnan först förföljdes med bil varefter männen klev ur och knuffade omkull henne. Två höll fast henne och en försökte slita av henne kläderna, de tafsade på henne och brände henne på handen med en cigarett.

Kultur är det kitt som binder oss människor samman. Så är det i det lilla sammanhanget – familjen eller vänkretsen. Samma sak i det stora – nationen eller, för den som så vill, den europeiska identiteten.

Kultur yttrar sig på många sätt. Ett av dem är matkultur. Runt middagsbordet bygger vi gemenskap med vår familj och våra vänner. Och genom våra matseder delar vi en gemensam svensk identitet. Ätandet är inte bara en central del av vår kultur i dag, mycket talar för att den gemensamma måltiden knöt människorna samman redan i människosläktets tidiga gryning.

Ett tidigare inlägg av Ulf Larsson ser den svenska matkulturen hotad av en ny frimärksserie som avbildar maträtter typiska för Italien, Japan, Mexiko, Mellanöstern och USA. Jag tror det finns fler, och kanske allvarligare, hot mot den svenska matkulturen. Och det handlar då inte bara om vad vi äter utan också om hur vi äter.

Den 30 mars meddelar företrädare för de fyra allianspartierna att de kommer att gå till val under alliansplattformen även nästa val 2018. Det är på flera sätt ett märkligt besked.

Sverige befinner sig i kris. För ett halvår sedan tvingade verkligheten fram en omläggning av migrantpolitiken. Sedan dess har opinionsbildare ur skilda läger föreslagit att krisläget borde föranleda mer lämpade  regeringskonstellationer än den nuvarande koalitionen. Det har funnits förespråkare för en ren S-regering, som man menar lättare skulle kunna nå blocköverskridande överenskommelser. Andra har föreslagit att en S+M regering genom sin styrka vore bäst skickad i dagens läge. Somliga har rentav nämnt alternativet samlingsregering.

Från K-G Hammars tid som ärkebiskop och fram tills nu, präglas Svenska kyrkans gudsbild av otydlighet. Nu senast ställer biskopen Åke Bonnier frågan i Dagen, om inte Gud är bortom alla religioner. Han frågar också om kristen tro verkligen har monopol på sanningen. Det sägs inte rakt ut i artikeln, men mellan raderna kan jag uppfatta att Bonnier menar att judendom och islam är alternativa vägar till Gud. Min reflektion runt detta blir att det som de tre religionerna har gemensamt med varandra, är tron på en Gud, men att det  för övrigt finns betydande skillnader. Framför allt mellan islam och kristendom.

De vanligaste skälen till att elever behöver specialpedagogiskt stöd är enligt Bengt Persson, professor i specialpedagogik vid Högskolan i Borås, att de har ”socioemotionella problem”. Bakom den benämningen döljer sig ordningsstörningar, bristande anpassning och sociala problem.

I Vår Skola, en högstadieskola med 400 elever och en klar problematik med ordningsstörningar, där jag jobbat som lärare, finns ett antal specialpedagoger. Trots dessa pedagogers existens fortsätter skadegörelse, bränder, utpressning och trakasserier till skada för såväl studie- som arbetsmiljö.

Varför fungerar då inte specialpedagogiken? Sedan början av 1800-talet har specialpedagogiken använt den ”kompensatoriska” metoden. Metoden är ursprungligen en del av disciplineringen men har, kanske särskilt på senare år, utvecklats vidare för sig medan disciplineringen i övrigt fört en tynande tillvaro i skolan.

I bästsäljaren Flyga Drake av Khaled Hosseini, som utspelar sig i Afghanistan, beskrivs en grym våldtäkt av en pojke. Senare i boken hjälper också huvudpersonen en sexslavpojke i förpubertal ålder att bli fri. Pojken ägs av en vuxen man och behagar och dansar på befallning.

Just övergrepp på pojkar är en barbarisk sedvänja i Afghanistan och andra muslimska länder i regionen med pervers syn på kvinnan och sexualitet. Den starka åtskillnaden mellan könen och kvinnans katastrofala ställning har banat väg för en speciell och destruktiv kultur.