Vet ni vad jag är trött på? Jag är trött på meningslösa manifestationer. Godhetsyttringar som inte innebär några uppoffringar och inte leder till något annat än att personen eller personerna som ägnar sig åt det får massmedial uppmärksamhet och en chans att känna sig riktigt goda och präktiga inombords.

Sommar, sol och bad i all ära men nog är det skönt att slänga sig i soffan och se en riktigt bra TV-serie också, nu när det är semestertider. Här är några tips på serier och mini-serier som streamar just nu!

När Peter Springare för några år sedan påtalade att invandrare är överrepresenterade i kriminalitet blev det hårda konsekvenser. Men för Nadim Ghazale finns inte nog med omhuldande ursäkter, efter att han kallat Israel en ”mänsklig cancer” och spytt ur sig annan hatretorik på Twitter.

Ett stenkast utanför Stockholm, mitt i Mälaren, ligger Adelsö, med en spännande historia och ett sällsamt arkeologiskt arkiv. Ön ståtar med flera forntida gravfält, fornborgar, runstenar och inte minst Hovgården, som tillsammans med Birka är upptaget på Unescos: s världsarvslista.

Efter skjutningen i Visättra, där två barn sköts i benen, kommer nu nya rop på ett mer jämlikt samhälle. Det är nämligen klyftorna som är orsaken till att människor väljer en kriminell livsstil, i vilken det ingår att skjuta mot både andra kriminella och mot vanligt hederligt folk. I alla fall om man får tro goda människor på vänsterkanten, som nu vänder ut och in på sig själva för att försöka skylla skjutningarna på dig och mig. Inte ens när två barn blir beskjutna, då de är ute och leker på sin gård en sommarkväll, kan dessa aktivister släppa sitt jolmiga daltande med kriminella.

Sverige är ett lustigt land. Våra tre, på det hela taget sammansmälta, statsmakter gör allt för att förminska och förneka vår historia. Särskilt impopulär är förstås kungahistorien. Det är bara en massa årtal och en massa kungar, brukar det heta, och varför skulle våra yngre generationer behöva veta något om dem? Om något så är vår kungahistoria en belastning som helst ska sopas under mattan – det har faktiskt förekommit förslag från vänster att förflytta kungastatyerna ur det offentliga rummet.

SEMESTER I Göteborgs västra skärgård ligger den berömda ön Vinga, med sin mäktiga angöringsfyr och sin unika båk. En ö som eggat fantasin hos både Lasse Dahlquist och Nils Ferlin och där Evert Taube tillbringade sina första femton levnadsår.

Jag är nog en smula långsint i vissa fall, för jag kan faktiskt inte släppa den sommarpratande polisen Nadim Ghazale. ”Är du vit, svensk, straight och man – då är du redan inkvoterad. Grattis, du fick den enklaste vägen.” Det är så kränkande mot svenska vita män, och mot hela det svenska samhället, att det borde rendera ett mycket allvarligt samtal med högsta polischefen. Istället hyllas Nadim Ghazale för sina grova och lögnaktiga generaliseringar.

Moderaten Lars Beckman får ”skarp kritik” (det är vad det brukar kallas när socialdemokratiska högdjur som Annika Strandhäll och ett fåtal andra likasinnade skriver arga inlägg på sociala medier ) för att han sagt att det var vita män som byggde Sverige. Så får man inte säga idag. Trots att det är sant. Naturligtvis var det vita män som byggde Sverige, om än inte ensamma utan tillsammans med vita kvinnor.

När jag växte upp betraktades narkotikahandlare som kriminella och deras köpare som offer för ett beroende. Idag har pendeln svängt. Det beror på att narkotikahandeln i hög grad styrs av kriminella med utländsk härkomst. Dem får man inte stigmatisera. Därför lägger man hellre skulden på köparna.

”Netflix-stjärnans modiga steg – använder bröstbindare och ändrar pronomen.”

Den rubriken kan man läsa i HBTQ-tidningen QX och den modiga stjärnan är Emma Corrin som är känd för att ha spelat prinsessan Diana i serien The Crown. Hon har nämligen gått ut offentligt på Instagram med att hon kallar sig både hon och hen (she/they).

Ingen kan väl ha undgått vaccinationskampanjen #kavlaupp. Dramatiskt svartvita bilder med diverse kändisar som med uppkavlad ärm och allvarsam blick ser ut över populasen och uppmanar till solidaritet och ansvar via vaccinering.

Varje gång det är fotbollsmästerskap blir jag påmind om det hat som många svenskar hyser mot England. Egentligen är det rätt märkligt, för engelsk fotboll är omåttligt omtyckt av en majoritet av svenska fotbollsfans. Ändå har det knappt gått en dag under EM, utan att någon förståsigpåare – och inte bara förståsigpåare som faktiskt är insatta i fotboll – kräks ur sig hat mot England.

Det bidde som vi trodde. Det bidde en ny rödgrön regering, med 116 ja-röster mot 173 nej-röster. Det borde inte vara möjligt, men eftersom det krävdes 175 röster för att Löfven skulle tvingas gå räckte det alltså med högst tveksamma 116 för att han skulle få sitta kvar på tronen.

”Tillfälligt stängt” stod det på en lapp på dörren till Coop i Högdalen häromdagen när jag skulle in och handla. Och inte bara på dörren till mitt Coop för den delen, utan på dörrarna till varenda Coop-butik i hela landet förutom i Värmland. Anledningen? En aggressiv IT-attack på butikskedjans betalsystem.

Den gärningsperson som misstänks för mordet på polisen i Biskopsgården är 17 år och redan grovt kriminell belastad. Skötsamma och normala 17-åringar betraktas nästan som vuxna – de får inte längre barnbidrag och de förväntas veta vad som är rätt och fel. Missköter de sig blir de konsekvenser, i skolan, hemma, på sommarjobbet. Är man däremot 17 år och kriminell betraktas man med ens som ett barn.

Efter det senaste polismordet blev jag nyfiken på hur det sett ut statistiskt med mord på poliser i Sverige. Statistiken visar tydligt att det var värre förr. Mellan år 1900 och 1910 mördades sju poliser i Sverige, decenniet därefter mördades sex. Även under 1960- och 70-talen mördades fler poliser per decennium än under de senaste tre decennierna. Ändå hävdar många – inklusive jag själv – att det är värre idag. Varför?

En polis har blivit mördad, skjuten på öppen gata i Biskopsgården i Göteborg. När en polis blir mördad händer det något med oss medborgare. Det skaver på ett särskilt sätt.

Idag pratade jag med en god vän, som i sin tur pratat med en arbetsförmedlare. Vännen har funderingar på att säga upp sig från sitt jobb och söka nya arbeten, men arbetsförmedlaren slog ut med händerna och skakade på huvudet. Söka jobb? I hans ålder? Han är ju över 50! I Sverige kan man inte få något arbete om man är över 35.

Inför midsommar passade Kyrkans Tidning på att skicka en midsommarhälsning till sina läsare – illustrerad med en bild på kvinna klädd i heltäckande religiös klädsel av den typ som kommit att förknippas med våldsam islamism. Lagom till den mest svenska av alla helger ser svenska kyrkan alltså till att inte bara lyfta en annan religion än den man själv företräder, utan dessutom normalisera en kvinnoförtryckande klädsel som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt land.

När jag bevistade min första katolska mässa som ”fullvärdig katolik” (det vill säga att jag blivit upptagen i kyrkan och därmed fick ta emot kommunionen) i Church of Our Saviour på Park Avenue i New York upptäckte jag till min förvåning att en av de psalmer som spelades var vår egen svenska lovsång O store Gud. Men jag insåg ganska snabbt att det inte var särskilt märkligt. O store Gud är en av världens mest älskade lovsång, och den som lär ha spelats in flest gånger. Och att få stämma in i den till ackompanjemang av pampig kyrkorgel gav förstås en extra dimension åt påskdagen.

Nyligen blev jag ombedd att skriva en text om det svenska midsommarfirandet för en veckotidning. Tanken var att jag skulle utgå från Nordiska museet som källa, för vad kan väl vara bättre än det museum, vars huvuduppdrag är att ”bevara och levandegöra minnet av liv och arbete i Sverige”? Men det visar sig att det är en hel del som skiljer Nordiska museets uppgifter om midsommar från äldre forskning – ja till och med från deras egna uppgifter bara några år tillbaka.

Om du tycker att ledande vänstertidningars ledarskribenter verkar byta åsikter ungefär lika ofta som du själv byter strumpor så har du alldeles rätt. Nyligen har någon (oklart vem) klätt av Aftonbladets Anders Lindberg in på bara mässingen genom att samla ihop en liten del av dennes alla förvirrade tweets. Låt mig presentera det sanslöst roliga memet ”En röst på…”