Anders Leion

De etablerade partierna i Sverige och i övriga Europa söker desperat efter en uppgift, ett mål som kan vara grunden för utarbetandet av ett politiskt program. Hittills har de inte funnit något.

Det yttrar sig på olika sätt. Ett är kortsiktigheten. Man blåser till strid om procentsatser och bidragsbelopp. Ett annat, som kortsiktigheten är ett uttryck för, är rädslan och fegheten. Man vågar inte formulera något genomgripande och långsiktigt, därför att man inte tror på den egna verklighetsbeskrivningen – och man vågar inte beskriva det man ändå sett, därför att man då fruktar de krav som kan komma. (Det finns några undantag. Det är de partier som brukar kallas för populistiska. De kan förenkla sitt program till: ”Vi kan inte fortsätta den etablerade politiken. Vi vill göra tvärtom!”)

Anders Leion

För att förstå något nytt man fått ögonen på, brukar man jämföra med något tidigare känt. Det sker oavbrutet, utan att vi närmare tänker på det, genom användandet av bilder, liknelser och metaforer.
Ett nytt fenomen som många försöker förstå, är det snabba borttynande som under senare tid drabbat gamla, väletablerade, företrädesvis socialdemokratiska partier. Partier som i vissa fall funnits i ett hundratal år och i många fall varit bland ländernas största. De har kanske visat en del krämpor, men ändå strävat på vid god vigör – men sedan plötsligt försvunnit eller blivit obetydliga.

Anders Leion

I Frankrike utförs nu de första turerna i en sedan årtionden utvecklad rituell dans: En ny president möts med entusiasm och glada förväntningar om att han skall infria de löften om förändringar som fört honom till makten.

Med tiden bleknar entusiasmen, i takt med att den ena intressegruppen efter den andra, i parlamentet eller på gatorna, hindrar genomförandet av de utlovade – och nödvändiga – förändringar som skulle kunna öka tillväxten och minska fattigdomen och motsättningarna i den franska vardagen.

Anders Leion

Så är det franska presidentvalet över. De som följt det är i allmänhet nöjda med utgången. Och Marine Le Pens avslöjande av sina bristande, eller snarare obefintliga, ekonomiska kunskaper i den avslutande debatten gör det naturligt.  Men i samma debatt avslöjade sig också Macron. Han hade inget att säga om hur han ville avhjälpa bristerna som tynger den franska ekonomin och det franska samhället.