Alla (nästan) visslade när jag var grabb.
Springschasen visslade bär han cyklade förbi. Ölutköraren visslade när han bar in sina backar till affären och när han fick hästarna att med ett ryck få fart på kärran. Vi grabbar visslade när vi gick eller stod tillsammans. Pappa visslade, och han visslade bra. Lärarnas värdighet tillät dem inte att vissla på skolgården, men jag tror de gjorde det hemma hos sig.
För drygt två hundra år sedan rodde en man från någonstans i Österbotten till Umeå i Västerbotten. Han hade varit soldat i det krig i vilket Ryssland ryckte loss den östra rikshalvan från den västra. I Sverige blev han indelt soldat vid Västerbottens Regemente. Han kom också att bli min farfars farfars far. Han tilldelades ett torp och namnet Lejon.
För hundra år sedan blev Finland självständigt.
I dagens politiska debatt klagar man ofta på politikernas avsaknad av visioner, på avsaknaden av synpunkter och förslag som går utöver det dagsaktuella. Det är lätt att instämma. Samtidigt inger de visionärer som återfinns i historien vissa betänkligheter.
Varför visar mätningar av arbetsmiljö gång på gång att den är sämre i offentlig än i privat sektor? Den offentliga sektorn styrs ju av politiker som samtidigt ständigt försäkrar att de värnar just om arbetsmiljön och tar ansvar för tillståndet i de politiskt styrda organisationerna?
Tillståndet är kroniskt – och det förvärras. Standardlösningen – att tillföra mer resurser – fungerar inte. Hur kan detta ständiga misslyckande förklaras?
Anders Leion
Jag har läst Fria tider i ungefär ett år. [Anders Leion begär rättelse. Det ska vara Nya Tider: ”Jag har blandat ihop namnen. Jag har faktiskt läst Nya Tider. Jag ber om ursäkt.”] Jag har inte funnit mycket som kan betecknas som rasistiskt – i alla fall inget som jag kan komma ihåg. Däremot avslöjar man ibland attityder som är mindre vanliga i annan (tryckt) press. Man är till exempel påtagligt intresserad och imponerad av Ryssland. Jag är intresserad men inte imponerad av landet och har lite svårt att förstå deras positiva inställning. Men måste den ses som förgriplig – och hur kan den vara rasistisk?
Macron har på kort tid skapat en maktvertikal – en extremt centraliserad apparat för maktutövning – som inte står Putins efter. Men denna konstruktion har i sig inbyggd en oupplöslig motsättning, som kan rasera denna noggrant uttänkta apparat.
Boken Exodus (Oxford University Press 2011) av Paul Collier har blivit, om inte förtigen, ändå föga uppmärksammad. Det är synd, därför att den innehåller resultat och insikter av särskild vikt för den svenska samhällsdebatten.
De etablerade partierna i Sverige och i övriga Europa söker desperat efter en uppgift, ett mål som kan vara grunden för utarbetandet av ett politiskt program. Hittills har de inte funnit något.
Det yttrar sig på olika sätt. Ett är kortsiktigheten. Man blåser till strid om procentsatser och bidragsbelopp. Ett annat, som kortsiktigheten är ett uttryck för, är rädslan och fegheten. Man vågar inte formulera något genomgripande och långsiktigt, därför att man inte tror på den egna verklighetsbeskrivningen – och man vågar inte beskriva det man ändå sett, därför att man då fruktar de krav som kan komma. (Det finns några undantag. Det är de partier som brukar kallas för populistiska. De kan förenkla sitt program till: ”Vi kan inte fortsätta den etablerade politiken. Vi vill göra tvärtom!”)
För att förstå något nytt man fått ögonen på, brukar man jämföra med något tidigare känt. Det sker oavbrutet, utan att vi närmare tänker på det, genom användandet av bilder, liknelser och metaforer.
Ett nytt fenomen som många försöker förstå, är det snabba borttynande som under senare tid drabbat gamla, väletablerade, företrädesvis socialdemokratiska partier. Partier som i vissa fall funnits i ett hundratal år och i många fall varit bland ländernas största. De har kanske visat en del krämpor, men ändå strävat på vid god vigör – men sedan plötsligt försvunnit eller blivit obetydliga.
I Frankrike utförs nu de första turerna i en sedan årtionden utvecklad rituell dans: En ny president möts med entusiasm och glada förväntningar om att han skall infria de löften om förändringar som fört honom till makten.
Med tiden bleknar entusiasmen, i takt med att den ena intressegruppen efter den andra, i parlamentet eller på gatorna, hindrar genomförandet av de utlovade – och nödvändiga – förändringar som skulle kunna öka tillväxten och minska fattigdomen och motsättningarna i den franska vardagen.
Så är det franska presidentvalet över. De som följt det är i allmänhet nöjda med utgången. Och Marine Le Pens avslöjande av sina bristande, eller snarare obefintliga, ekonomiska kunskaper i den avslutande debatten gör det naturligt. Men i samma debatt avslöjade sig också Macron. Han hade inget att säga om hur han ville avhjälpa bristerna som tynger den franska ekonomin och det franska samhället.
