Alla oligopol motarbetar varje ny spelare som försöker sticka upp. Det är deras existensberättigande. De är till för att skydda sina medlemmars ställning, genom att göra det svårare för var och en som inte är med i klubben.
Men vad gör uppstickarna? De har också en gemensam strategi, även om denna i enskildheter kan skilja sig från fall till fall.
I fredags skulle min äldste son, tekniker, komma ut till stugan i skärgården för att montera ett filter på ingående vattnet. Jag har egen brunn med bra vatten, men det kan ju bli ännu bättre. Vi hade gjort upp om att han skulle ta bilen och ta sig över till Ornö, som ligger väster om Mefjärd, den ö där jag har min stuga. Jag skulle så komma med motorbåten och hämta honom. Båten är försedd med en i våras nyinköpt utombordare, som dessutom garantiservades för en månad sedan.
I förmiddags var jag och min fru på Iittala för att – på mitt initiativ – köpa en vas av Alvar Aalto. Jag tror mig aldrig förut ha köpt något prydnadsföremål, men Aaltos ting är vackra, funktionella och har en historia (av att skapa vackra, funktionella hus och föremål utifrån en stark framtidstro).
Ett lands historia framställdes länge som en räcka krig och andra konflikter. Dessa händelser berättades kanske främst därför att det var ett enkelt sätt att fånga skolbarnens uppmärksamhet. Så fick till exempel engelska skolbarn börja sin historieundervisning med att läsa om ett nederlag – slaget vid Hastings. Det var lättare att göra begripligt än den krångligare utveckling under århundradena före, som gjort England till ett rike, och därmed möjligt att behärska efter ett avgörande slag.
För några år sedan deltog jag i en mycket ambitiös resa till Tunisien. Under en dryg vecka såg och beundrade vi framförallt de olika antika lämningarna från denna region, som under romartiden helt enkelt kallades Africa. Det var minnen från punisk, romersk och bysantinsk tid. (Den som är intresserad av antiken och framförallt det romerska imperiet rekommenderas ett besök. Man kommer mycket nära det forna livet där. Man kan till exempel besöka rika romerska borgares villor, nedgrävda i marken som skydd mot hettan, och få stiga på vackra mosaikgolv – hur länge de nu kommer att klara trampandet av turisternas fötter.)
Den anglosaxiske statsvetaren och antropologen Benedict Anderssons begrepp om en föreställd gemenskap har blivit mycket använt för att förstå nationalism. Men det har också blivit populärt att felanvända bland dem som därmed vill förringa värdet av nationalism och dess föremål, nationen. Det framställs då som ett exempel på en postmodernistisk konstruerad verklighet. (Det var dock aldrig Anderssons avsikt eller inställning. Ett exempel på den föreställda gemenskapen – nationens – betydelse och känslomässiga kraft: Varför finns statyerna över ”den okände soldaten” i olika länder? Vem känner honom? Alla och ingen. Han är hela nationens.)
Alla regimer faller, hur stora och mäktiga de en gång må ha varit. Det antika Roms uppgång och fall är kanske det exempel som oftast används för funderingar i ämnet.
Länge uppfattades Roms fall som ett resultat av plötsliga, yttre förändringar. Man brukade hänvisa till nederlag i strid, till delningen i en västlig och östlig del (som föregåtts av tidigare delningar) och till ett övermäktigt tryck från germanstammar mot Västrom. Allt detta är visserligen faktiska händelser av betydelse, men det är inte de egentliga orsakerna.
I en del kommentarer på mina texter har man efterfrågat vilken lösning jag ser på de problem, som jag brukar beskriva. Visst har jag tankar om det, men de är inte intressanta – därför att de inte kommer att ha någon betydelse. Det beror på att politikerna rör sig i en annan verklighet, som endast delvis överensstämmer med den jag och många med mig ser.
Vi har en regering – och opposition – som aktivt arbetar för att skapa stora klyftor mellan olika befolkningsgrupper. De ”sliter isär landet”. Samtidigt säger de att det är just detta de försöker undvika. Egendomligt? Visst, se nedan för förklaring.
De senaste valen i Europa har alla i högre eller mindre grad påverkats av väljarnas uppgörelser med den förda invandringspolitiken. Reaktionen från etablerade partier har alla präglats av olika grader av förvåning eller kanske snarare av bestörtning: ”Hur kan det gå så här? Hur kan väljarna göra oss detta?”
Sista gången jag använde knytnävarna slogs jag medvetslös. Det var i lumpen. I gymnasiet slogs jag aldrig, däremot ganska ofta i folk- och realskolan. Det var schysta slagsmål. Den som blev liggande fick vara i fred. Ingen slog en försvarslös.
Situationen idag är helt annorlunda. Regelmässigt fortsätter misshandeln av den liggande. Förklaringen är sammanbrottet av de hedersregler som styrde slagsmålen när jag var grabb. Avsaknaden av denna codex gör parterna rädda, vilket innebär att de försöker försätta motståndaren ur stridbart skick för evigt.
Många slagsmål sker i fyllan. Men om man vill få övertaget är det bättre att vara nykter.
Just nu pågår ett evighetsslagsmål mellan ett storvuxet, godlynt och lite överviktigt fyllo och en mindre, snabbfotad och elak motståndare. Vartåt lutar det? Den större klarar sig visserligen ännu, men den lille har arbetat upp sig. Matchens utgång beror alltså på hur länge den kommer att pågå.
Det är uppenbart att invandringen inte skulle ha fått utveckla sig på det sätt den gjort, om den styrts utifrån dess förväntade följder. Det har inte skett.
Politiker av alla sorter – förutom sverigedemokraterna – har tvärtom gång på gång försäkrat att de bara handlar utifrån humanistiska ideal: man berömt sig av att politiken styrts av allmängiltiga principer, sanningar, om alla människors lika värde, om öppenhet som något både ofrånkomligt och värdefullt och så vidare. Länge talade man också om de fördelar invandringen skulle föra med sig.
Finland fyller hundra år. Det ger anledning till många aktiviteter och reflektioner. För ett par veckor sedan såg jag Väinö Linnas ”Okänd soldat” spelas på svenska mitt i skogen vid Harparskog utanför Hangö. (Har ni inte varit i Hangö har ni missat en underbar liten stad, omgiven av havet och fortfarande präglad av att ha varit en rysk badort för inte så länge sedan).
”Okänd soldat” har blivit ett modernt finskt nationalepos, som redogör för en viktig del av den finska erfarenheten. Den skall nu spelas in på film för tredje gången. På kvällen varje nationaldag har den visats på finsk TV, utom några år då man inte vågade för den store grannen i öster.
Alla (nästan) visslade när jag var grabb.
Springschasen visslade bär han cyklade förbi. Ölutköraren visslade när han bar in sina backar till affären och när han fick hästarna att med ett ryck få fart på kärran. Vi grabbar visslade när vi gick eller stod tillsammans. Pappa visslade, och han visslade bra. Lärarnas värdighet tillät dem inte att vissla på skolgården, men jag tror de gjorde det hemma hos sig.
För drygt två hundra år sedan rodde en man från någonstans i Österbotten till Umeå i Västerbotten. Han hade varit soldat i det krig i vilket Ryssland ryckte loss den östra rikshalvan från den västra. I Sverige blev han indelt soldat vid Västerbottens Regemente. Han kom också att bli min farfars farfars far. Han tilldelades ett torp och namnet Lejon.
För hundra år sedan blev Finland självständigt.
I dagens politiska debatt klagar man ofta på politikernas avsaknad av visioner, på avsaknaden av synpunkter och förslag som går utöver det dagsaktuella. Det är lätt att instämma. Samtidigt inger de visionärer som återfinns i historien vissa betänkligheter.
Varför visar mätningar av arbetsmiljö gång på gång att den är sämre i offentlig än i privat sektor? Den offentliga sektorn styrs ju av politiker som samtidigt ständigt försäkrar att de värnar just om arbetsmiljön och tar ansvar för tillståndet i de politiskt styrda organisationerna?
Tillståndet är kroniskt – och det förvärras. Standardlösningen – att tillföra mer resurser – fungerar inte. Hur kan detta ständiga misslyckande förklaras?
Anders Leion
Jag har läst Fria tider i ungefär ett år. [Anders Leion begär rättelse. Det ska vara Nya Tider: ”Jag har blandat ihop namnen. Jag har faktiskt läst Nya Tider. Jag ber om ursäkt.”] Jag har inte funnit mycket som kan betecknas som rasistiskt – i alla fall inget som jag kan komma ihåg. Däremot avslöjar man ibland attityder som är mindre vanliga i annan (tryckt) press. Man är till exempel påtagligt intresserad och imponerad av Ryssland. Jag är intresserad men inte imponerad av landet och har lite svårt att förstå deras positiva inställning. Men måste den ses som förgriplig – och hur kan den vara rasistisk?
Macron har på kort tid skapat en maktvertikal – en extremt centraliserad apparat för maktutövning – som inte står Putins efter. Men denna konstruktion har i sig inbyggd en oupplöslig motsättning, som kan rasera denna noggrant uttänkta apparat.
Boken Exodus (Oxford University Press 2011) av Paul Collier har blivit, om inte förtigen, ändå föga uppmärksammad. Det är synd, därför att den innehåller resultat och insikter av särskild vikt för den svenska samhällsdebatten.
De etablerade partierna i Sverige och i övriga Europa söker desperat efter en uppgift, ett mål som kan vara grunden för utarbetandet av ett politiskt program. Hittills har de inte funnit något.
Det yttrar sig på olika sätt. Ett är kortsiktigheten. Man blåser till strid om procentsatser och bidragsbelopp. Ett annat, som kortsiktigheten är ett uttryck för, är rädslan och fegheten. Man vågar inte formulera något genomgripande och långsiktigt, därför att man inte tror på den egna verklighetsbeskrivningen – och man vågar inte beskriva det man ändå sett, därför att man då fruktar de krav som kan komma. (Det finns några undantag. Det är de partier som brukar kallas för populistiska. De kan förenkla sitt program till: ”Vi kan inte fortsätta den etablerade politiken. Vi vill göra tvärtom!”)
För att förstå något nytt man fått ögonen på, brukar man jämföra med något tidigare känt. Det sker oavbrutet, utan att vi närmare tänker på det, genom användandet av bilder, liknelser och metaforer.
Ett nytt fenomen som många försöker förstå, är det snabba borttynande som under senare tid drabbat gamla, väletablerade, företrädesvis socialdemokratiska partier. Partier som i vissa fall funnits i ett hundratal år och i många fall varit bland ländernas största. De har kanske visat en del krämpor, men ändå strävat på vid god vigör – men sedan plötsligt försvunnit eller blivit obetydliga.
I Frankrike utförs nu de första turerna i en sedan årtionden utvecklad rituell dans: En ny president möts med entusiasm och glada förväntningar om att han skall infria de löften om förändringar som fört honom till makten.
Med tiden bleknar entusiasmen, i takt med att den ena intressegruppen efter den andra, i parlamentet eller på gatorna, hindrar genomförandet av de utlovade – och nödvändiga – förändringar som skulle kunna öka tillväxten och minska fattigdomen och motsättningarna i den franska vardagen.
Så är det franska presidentvalet över. De som följt det är i allmänhet nöjda med utgången. Och Marine Le Pens avslöjande av sina bristande, eller snarare obefintliga, ekonomiska kunskaper i den avslutande debatten gör det naturligt. Men i samma debatt avslöjade sig också Macron. Han hade inget att säga om hur han ville avhjälpa bristerna som tynger den franska ekonomin och det franska samhället.
