Patrik Engellau

Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

Det är inte så att jag tror på arbetsvärdeläran, som är det bärande elementet i Marx ekonomiska teori, men filosofer väcker inte nödvändigtvis respekt för att de har rätt, utan för de kraftfulla perspektiv de i enstaka fall förmår anlägga på tillvaron. Genom sin indelning av samhället i kapitalist- och arbetarklass lyckades Marx som ingen annan tänkare sätta sin prägel på hela förra seklets självförståelse. Om detta var ”rätt” eller ”fel” spelar inte så stor roll; det var stort nog att nästan alla människor anslöt sig till synsättet. Och vi håller oss krampaktigt fast vid denna tudelning, exempelvis när vi envisas med att tala om ”socialistiska” och ”borgerliga” partier.

Patrik Engellau

År 1991, efter de borgerligas valseger, blev jag ombedd att av kommunstyrelsen i Vaxholm att införa ett pengsystem för skola, barn- och äldreomsorg. Jag hade skrivit böcker om sådant och kuskat runt i kommunerna och berättat och ritat på vita tavlor. (Jag tror jag höll samma inspirerande föredrag trehundra gånger. Det spelades in på video och gick runt i kommuner och landsting.)

Det är väldigt mycket pyssel med en sådan reform. Vilken grad av frihet skulle kommunen ge åt sina olika skolor, dagis, fritids och boenden? Hur skulle löner sättas? Vad skulle hända om någon enhet gick med förlust? Skulle ett kommunalt dagis på fritt bevåg kunna byta lokal till något billigare?

Patrik Engellau

Stefan Löfven (SL): Du, Anna, det här håller inte. Ett migrantår till som det förra och landet går i putten. När kommunerna ska informera medborgarna om att nya flyktingboenden ska byggas bredvid dagisen så blir det lynchstämning. Folk är jättesura och det blir bara värre.

Anna Kinberg Batra (AKB): Jag vet. Det är ungefär som mina moderata kommunalråd. Det är bara för att du mutar dem med statliga miljarder som de går att ha i möblerade rum. Jag orkar snart inte med att hålla på att försvara en huvudlös politik bara för att Sverige ska stå på en vinglig godhetspiedestal och tillfredsställa Dan Eliassons socialsekreterardrömmar och storkapitalets och Bert Karlssons vinster i välfärden.

Patrik Engellau

Den här texten är inspirerad av en artikel av en Kamel Daoud i New York Times. Här är en länk, men jag vet inte om artikeln är tillgänglig för icke-betalande. Daoud formulerar en observation av muslimskt tänkande som greppar min fantasi: ”Orgasms are acceptable only after marriage — and subject to religious diktats that extinguish desire — or after death”.

Jag avser nu att rada upp ett antal i samtidens ögon förskräckliga fördomar som dock tillsammans, vad jag kan fatta, förklarar ett av samtidens mest akuta problem, nämligen unga muslimska mäns vildsinthet.

Patrik Engellau

Igår skrev jag en text, som fått många intressanta kommentarer, om att Jesus ställde oerhört höga krav på människorna och kyrkan antagligen inte skulle ha haft några medlemmar därför vittrat ned om prästerna ärligt vågat redovisa Jesu sanna budskap.

Mina teser väcker rimligen två vägande frågor. Den första är om jag verkligen har rätt om Jesu förkunnelse. Den andra är hur kyrkan i så fall kunnat bli den succé som den faktiskt blivit. Jag ska inte fördjupa mig i den första frågan. (Den som till äventyrs vill ha fler belägg för min uppfattning kan läsa en bok jag skrivit i ärendet. Låt mig emellertid försöka ge några synpunkter på den andra frågan.

Patrik Engellau

I Matteusevangeliet 5:38-42 säger Jesus så här:

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Jag har tänkt mycket på detta och kommit fram till att det är fel.

Patrik Engellau

Jag hamnade i samspråk med två erfarna styrelseproffs, Lisa och Pelle kan vi kalla dem, och frågade hur de skulle bedöma Sveriges regering. Vi låtsas, föreslog jag, att regeringen kan jämställas med ett företags styrelse.

– Regeringen påminner rätt mycket om ett illa skött företags styrelse, sa Lisa. Det känns liksom på lukten. Jag är van att hamna i sådana styrelser och tecknen är alltid desamma.

– Vad är det för tecken du ser? frågade jag.

Patrik Engellau

Världen är full av intelligenta, upplysta och välmenande människor som predikar tolerans. De kan säga: ”För att du ska räknas som en tolerant människa räcker det inte med att du, som ateist, accepterar att din nästa är katolik; dessutom ska du välkomna och bejaka det faktum att din nästa är katolik”. Sedan kanske de citerar världens mest kända toleranscitat som felaktigt (tror jag) tillskrivits Voltaire: ”Jag hatar din åsikt, men jag är villig att gå i döden för din rätt att framföra den”.

”Je suis Charlie”, typ. Man ska vara fett bigott för att inte instämma i den änglakören. Det är den lätta frågan. Det tar inte emot att tycka så.

Patrik Engellau

På alla hjärtans dag skrev jag en krönika om ett intressant ideellt projekt avseende svenskundervisning på två asylboenden i Åre kommun. Jag påstod där att migranterna får 2 000 kronor i månaden i fickpeng av staten. Jag tillkännagav min åsikt att en migrantkvinna, som jag pratat med, kunde köpa en egen dator för dessa pengar i stället för att föreslå att svenska staten skulle stå för utgiften.

Då fick jag mothugg från några läsare som sa att månadsersättningen inte alls är 2 000 kronor, utan ungefär 720 kronor. Jag kollade upp på Migrationsverkets hemsida. Läsarna tycktes ha rätt. Jag skämdes för att jag tycktes ha varit slarvig och gjorde omedelbart en rättelse.

Patrik Engellau

Det är frågan, och den, känns det som, närmar sig från alltfler håll.

Som svensk är man lydig, det är i alla fall vår självbild. Hur ofta hör man inte att italienarna minsann struntar i allt vad EU säger, medan vi svenskar lyder vartenda dekret till punkt och pricka. (Att italienarna är odisciplinerade är otvivelaktigt. Ett av mina formativa minnen är när jag för länge sedan landade i Rom med ett Alitalia-plan och alla italienare i planet, efter att ha blivit ombedda att sitta fastspända tills planet stod helt stilla, omedelbart reste sig upp. För övrigt struntar även Sverige understundom i EUs regler, framför allt när EU vill lägga band på den offentliga sektorns framfart med det civila samhället.)

Det finns en logik i att svenskar är lydiga mot överheten, ty vi har av tradition, mer än andra folk, haft en överhet som varit rätt schysst. Inte så att den svenska överheten aldrig gjort några övergrepp mot medborgarna, men den har ändå hållit sig jämförelsevis bra i schack. Räkna antalet uppror och revolutionsförsök genom Sveriges och andra länders historia så vågar jag slå vad om att Sverige haft färre.

Patrik Engellau

För någon månad sedan skrev jag en krönika om ett par frivilliga entusiaster i Åre kommun som startat svenskundervisning för de boende på en asylanläggning i kommunen. Det går ut på att den intellektuella eliten bland migranterna – de som kan lite engelska har något slags eftergymnasial utbildning – ska lära sig själva på måndagar och torsdagar och sedan utbilda sina medmigranter under veckans övriga dagar, allt enligt en pedagogisk modell som en av entusiasterna utvecklat under sitt yrkesliv i svenska storföretag.

Jag var med vid det första utbildningstillfället av ”lärarkåren” och blev vederbörligen imponerad av dessa migranters engagemang. Nu har jag varit där igen på det kanske sjätte utbildningstillfället. Att jag bryr mig över huvud taget beror på att det inte finns något annat projekt i Sverige, vad jag vet, där det civila samhället (eller någon annan heller, för den delen) tagit sig an uppgiften att hjälpa migranter att lära sig svenska redan på asylboendet. Efter mitt andra besök är jag nu ännu mer imponerad.

Patrik Engellau

Ibland, till exempel när man lyssnar på Ring P1 och Täppas Fogelberg sitter vid mikrofonen, känns tillvaron mer parodisk än vanligt. Jag lyssnade nyss. Alla medborgare som hörde av sig medan jag lyssnade ville prata om migrantsituationen.

En entusiast framförde sin tillfredsställelse över att nästan alla migranter som kommer till Sverige är syriska läkare vilket i sanning berikar vårt land. Han tyckte att dessa läkare borde ta över Sveriges sjukhus under helgerna ”när det ändå är tomt på klinikerna”.

Täppas Fogelberg verkade gilla entusiastens fina attityd, för han (Täppas) antydde att det även finns andra inställningar som vi lyssnare kunde ana är betydligt sämre. Täppas Fogelberg förklarade att folks inställning till migrantsituationen beror på vad de har för människosyn.

Patrik Engellau

När saker och ting går bra är det säkert kul att vara minister. Glassiga resor och betydelsefulla möten med internationella kändisar och sådant. När saker och ting inte går bra är det inte kul att vara minister men man står ut i alla fall om man har ett personligt intresse, till exempel att man, som i vissa diktaturer, är rädd att få en efterföljare som gärna vill döma en till döden för påstådda missgrepp. I sådana lägen finns det anledning att klamra sig fast vid makten.

Svenska regeringsledamöter riskerar inte repressalier om de avgår. Varför håller de sig kvar när de, vid nyktert betraktande, inte kan undgå att se hur deras fögderi misslyckas och bryter samman och deras uppdragsgivare, medborgarna i Sverige, ilsket vänder sig emot dem?