En god vän skickade mig denna länk med kommentaren ”Svensk kultursektor är jävlar i mig helt pervers”. Länken handlar om ett konstverk som upphandlats av Statens konstråd och Trafikverket och består i att en tillsvidareanställd person ska jobba i 120 år som ”samtalsstartare” på Västlänkenstationen Korsvägen i Göteborg. Konstverket heter ”Evig anställning”.

Jag svarade min vän att jag tyckte konstverket var mycket kreativt och troligen oslagbart absurt. Sedan började jag fundera på om det gick att slå detta konstverk med något som är ännu mer absurt, politiskt korrekt och dyrbart för skattebetalarna. Här är några förslag.

Trots allt slarv och alla dumma beslut från olika regeringars sida under många år – tänk till exempel på Bildt-regeringens enfaldiga beslut att ge universiteten betalt per meddelad examen som bara ledde till att lärosätena sänkte kunskapskraven för att öka flödet – så har jag till helt nyligen närt föreställningen att svenska politiker, kanske särskilt socialdemokrater, varit administrativt kompententa. Jag menade att de för det mesta hade dåliga idéer men att de var duktiga att förverkliga sina dåliga idéer. Sverige är som det styrs, tänkte jag. Nu börjar jag misstänka att det är tvärtom. Det Sverige är beror inte på politisk styrning utan brist på styrning. Politikerna kan inte ens leda staten, långt mindre hela landet. Det är spelet inom och mellan myndigheterna som bestämmer vad som ska hända.

Lagar om skolpengssystemet infördes stegvis under Bildt-regeringen 1991 – 94. Det kom en proposition våren 1992 och ytterligare en proposition ett år senare. Det är nästan trettio år sedan. Varför skulle man bry sig om skolpengsystemets tillkomsthistoria?

En som brytt sig och kunnat observera något intressant är välfärdsforskaren Andreas Bergh som nyligen skrev så här i Dagens Nyheter om 80- och 90-talens liberala reformer i Sverige:

Min vän allmänläkaren har på senare år gradvis blivit alltmer deprimerad över vad som håller på att hända i Sverige. Han säger att det känns som om förnuft, företagsamhet och sunda medelklassvärderingar – sådant som som en gång gjorde nationen framgångsrik och en förebild för en hel värld – blivit utraderat och förvandlat till oförmåga och pladder. För bara fyrtio år sedan, säger allmänläkaren, fanns ett socialt kontrakt mellan politikerna och det civila samhället som gick ut på vi gemensamt skulle skapa ett ännu bättre Sverige. Folket skulle jobba hårt och den politiska ledningen skulle leda klokt.

Jag vet inte om mina observationer idag är självklara och uppenbara för envar. Om så är fallet ber jag om överseende. Men tecknen tyder på att företeelsen omsättningsmaximering kan behöva lyftas fram och dess skillnad från vinstmaximeringsprincipen lämpligen påpekas. När jag googlar på ”vinstmaximering” får jag 37 200 träffar som alla verkar handla om just vinstmaximering, men när jag prövar med ”omsättningsmaximering” får jag 56 träffar av oklar innebörd. Jag har därav dragit slutsatsen att omsättningsmaximering inte är ett så välbekant koncept som det borde vara.

Jag hamnade i ett livligt samtal med några läkare om Sveriges coronapolitik. Frågan var om Sverige har någon coronapolitik och hur den i så fall hade uppstått.

För en utomstående betraktare som efter förmåga försöker hänga med i vad som händer i nationen, jag alltså, så finns det bara en tolkning av avsikterna bakom de myndighetsbeslut som faktiskt tas avseende pandemin, nämligen att syftet varit att med två restriktioner eftersträva flockimmunitet. Flockimmunitet åstadkoms enligt teorin genom att så många som möjligt smittas och blir immuna. Viruset dör sedan när det inte längre har några oskyddade människor att ge sig på. Den ena restriktionen är att människor i riskzonen, i huvudsak gamla, ska stuvas undan i karantän så att de inte utsätts för smittan. Den andra restriktionen är att antalet smittfall ska hållas nere så att inte sjukvården storknar av överbelastning.