Själv vill jag med kraft ta avstånd från den uppfattning om samtidens ideologiska strider som avslöjas i rubriken (som jag skrivit själv). Höger och vänster är inte längre särskilt relevanta begrepp. En annan och bättre formulering vore ”Är det populismen (tänk Trump) eller PK-ismen (tänk Märta Stenevi) som på senare år blivit alltmer extrem?”. Men eftersom gamla begrepp, som tidigare faktiskt fungerade, har blivit alltmer flytande tvingas man uttrycka sig lite konturlöst och obestämt. Snart kommer tidsandan att stabilisera sig i mer ordnade former, hoppas jag, och då blir det lättare att förstå vad folk säger.

Eftersom jag har varit av staten anställd och lönegradsinplacerad och därmed legitimerad framtidsforskare så vet jag en hel del om Sveriges framtid. Framtidsforskning går i normalfallet till på det sättet att man drar ut existerande trender och därför känns det tryggt och evidensbaserat att använda den metoden för den aktuella framtiden.

Häromdagen skrev jag en text om att staten måste sätta sig i respekt för att ordningen i nationen inte alls ska vittra bort. Att sätta sig i respekt, förtydligade jag, betyder att använda den statliga våldsapparaten, i första hand polisen, till att slå ned missdådare med sådan kraft att luften går ur dem och de, åtminstone tillfälligt, ber om nåd. (Strax efter det att jag publicerade texten inträffade motsatsen till min rekommendation, nämligen att buset sköt ihjäl en polis i Göteborg, i stället för att polisen gav buset på skallen.)

De förra två hoten mot friheten förkroppsligades i första och andra världskriget och nästa hot, som nu tornar upp sig allt mörkare och mer åskmolnsaktigt, är PK-ismen eller wokeismen som ideologin eller kanske religionen kallas i USA.

Jag har i sex år eller mer på denna sida tjatat om att vår tids samhälleliga huvudmotsättning står mellan å ena sidan det PK-istiska politikerväldet med vidhängande offentliga välfärdsapparat och å den andra den i Sverige helt oorganiserade gruppen av sunt förnuft-inspirerade nettoskattebetalande medelklassare. Det som förvånar mig är att ingen annan tycks se skärpan och förklaringsvärdet i denna tolkning men jag får trösta mig med att det säkert kommer andra tider.

Det är lätt att vara teoretiker. Exempelvis skrev jag häromdagen en text om att stat och polis när det gäller brottsbekämpning måste välja mellan å ena sidan Hobbes-doktrinen från 1651 som går ut på att en förskräcklig statlig våldsapparat, som Hobbes kallar Leviathan, aggressivt ska skrämma buset så att ingen törs ens tänka på brott och å den andra sidan Dan Eliasson-paradigmet som bygger på tanken att polisen ska göra sig kompis med buset och vinna dess förtroende.

Vem som helst fattar vilken metod som är den rätta. Men nu visar det sig att det är svårare än man tror eftersom allt hänger ihop.