Jag äter ofta lunch med vänner. Mat ska man ju ha i alla fall och på det viset så får jag reda på hur andra människor tänker. För det mesta tänker de som jag vilket tvärtemot den vanliga uppfattningen främjar vår gemensamma förståelse av saker vi funderar på. Den gängse uppfattningen är att när folk med ungefär samma inställning träffas så utvecklas inga tankar. I stället, hävdas det, uppstår en ekokammare där kontrahenterna bara upprepar sina gemensamma fördomar.

Om det finns någonting som levt kvar i folkminnet så är det de pestepidemier som Europa härjats av genom århundradena. Alla har vi väl någon inre bild av just pest, och få sjukdomar har avhandlats i så många böcker och filmer. Vem minns inte Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där pesten härjar och där riddaren Antonius Block (Max von Sydow) förhalar sitt öde genom att spela schack med döden (Bengt Ekeroth).

Dagligen översvämmas vi av rapporter om jordens nära undergång om vi inte snabbt ändrar vår livsstil och slutar förbränna fossila bränslen. IPPC:s senaste klimatrapport hävdar att det aldrig under de senaste 100 000 åren (!!!) varit så varmt som i år, att världens temperatur kommer att öka och resultera i enorma översvämningar, att glaciärerna på Antarktis och Grönland kommer att smälta och havsnivån stiga med flera meter. Den gångna sommaren visar förvisso vad som kan komma att ske; svåra bränder i Kina, Medelhavet och Kalifornien samt enorma översvämningar i Tyskland. Men översvämningarna har periodvis varit ännu fler, visar ny forskning.

Fakta ligger på bordet och alla är medvetna om dem. Kriminaliteten är värre än någonsin och verkar bara tillta. Folk blir rädda och törs inte röra sig fritt som förr i tiden (förr i tiden betyder för fem år sedan och tidigare). Bekymrade och kreativa medborgare kommer med förslag: sänk beviskraven, stäng gränserna för invandring, strunta i de juridiska finesserna, förläng straffen och låt den tredje domen för vilket brott som helst ge minst tio års fängelse, upphäv medborgarskapet för nysvenskar som begår brott inom fem år, utvisa hela familjer om någon familjemedlem blir dömd.

Jag skrev nyligen en artikel här på DGS med rubriken ”Släpp rasismen fri”, en anspelning på Hasse och Tages film ”Släpp fångarna loss – det är vår!”. Dagens rubrik är en fortsättning på Hasse och Tages filmrubrik nu med en anspelning på ett rättsväsende som inte levererar bl.a. därför att man följer Hasse och Tages filmrubrik och släpper fångarne loss genom omfattande straffrabatter.

Att ta emot sina egna medborgare innebär enligt socialdemokraternas definition detta:

– Man sänder ner en delegation till Syrien bestående av folk från UD samt läkare och säkerhetspersonal för att säkerställa att tre IS-terrorister och deras sex barn kan komma hem tryggt och säkert till Sverige igen. Väl på Arlanda väntar en välkomstdelegation från socialtjänsten, polisen och SÄPO.

National Health Service (NHS), den skattefinansierade hälsovårdsmyndigheten i Storbritannien, har på sin blogg publicerat ett inlägg som uppmanar vita medborgare, det vill säga ljushyade personer med typiskt europeiskt utseende, att vara medvetna om sitt ”vithetsprivilegium” och delta i verksamheter som är ägnade att skapa mer ”mångfald”.

Nyligen berättade Elsa Widding, som driver Klimatkarusellen, och en Youtubekanal med samma namn, om hur SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström kontaktat henne och bett henne svara på ett antal frågor om inslag på Youtubekanalen. Frågorna och de utförliga svaren publicerades här på Det Goda Samhället nyligen. Men nu har Erika Bjerström plötsligt tappat intresset. Varför?

När politiker griper in för att lösa problem används de två redskap de har i sin låda, nämligen regler, det vill säga lagar och andra föreskrifter, och pengar, som kan omvandlas i tjänster, byggnader, vägar etc. Det känns som om samhället gradvis blir alltmer komplicerat medan detta pågår (även om användningen av IT till stor del döljer graden av komplexitet eftersom så många interaktioner sker osynligt i bakgrunden – men tänk dig bara att varje datakörning vore en blankett så inser du att Sverige vid det här laget ljutit stämpel-, register- och arkivariedöden). Möjligen är detta en sociologisk järnlag.

För alla er som inte känner till Angered, så sammanfattar det ett halvt dussin förorter i nordöstra Göteborg, däribland Hjällbo, Hammarkullen, Gårdssten och Angereds Centrum. Flera kända personer ur den muslimska diasporan kommer från Angered. Till exempel Abdirizak Waberi, Leila Ali Elmi och familjen Ali Khan (själv har jag bara träffat en av dom). Vi hade också den tveksamma äran att exportera flest jihadistkrigare till Syrien år 2016. För övrigt är Angered ett trevligt ställe, med fantastisk natur och många goda grannar.  

Det är med viss bävan jag står för en artikel med den rubriken. Man vill ju inte bli ihågkommen som den som ville släppa rasismen fri. 

Syftet med artikeln är att lyfta fram att vi inte borde vara så förbaskat känsliga för lite kritik sinsemellan grupper och folkslag. Det ger grupperna en chans att slipa av sina kantigheter. Rubriken är i detta avseende överdriven. Den är provocerande för att väcka uppmärksamhet. 

Sverige behöver en ”klimat-Tegnell”, menar Sveriges Televisions klimatkorrespondent Erika Bjerström i en analys på SVT:

”En klimatmyndighet, kanske med en egen ‘statsklimatolog’, skulle kunna få samma befogenheter som Folkhälsomyndigheten eller MSB. Att samordna, bidra med kunskap och träda fram vid klimatrelaterade kriser.”

På svenska Wikipedia läser jag att mumbo jumbo är ett engelskt uttryck, sedan 1980 också räknas till det svenska språket. Med uttrycket syftar användaren på vad han ”uppfattar som felaktiga religiösa, andliga eller på andra sätt icke-vetenskapliga föreställningar, till exempel tron på arkaiska andliga ritualer, spöken eller new age-relaterade vanföreställningar”.

Nyligen gjorde Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima bort sig i Aktuellt, när hon försökte debattera mot Alice Theodorescu-Måwe om varför könet plötsligt är så viktigt just när det gäller socialdemokratiska partiledare. Det fick hon äta upp i sociala medier efteråt, vilket av hennes kollega Anders Lindberg och andra likasinnade beskrevs som ”hat”. Och kanske var vissa kommentarer hatiska, men de flesta som jag har läst var faktiskt rätt välgrundade sarkasmer. Och sarkasmer är något som en skribent med Jonna Simas höga svansföring faktiskt bör tåla.

När något så oväntat och obehagligt händer som att talibanerna på nio dagar övervinner västvärldens samlade militära krafter och västvärlden med svansen mellan benen flyr för sina liv från Afghanistan blir man nästan tvungen att reflektera. Hur kunde det gå så här? Och när man sedan reflekterat en stund kan man inte annat än undra om det hela inte var ödesbundet. I varje fall undrar jag det. Kunde utfallet ha blivit något annat?