Idag är det första advent. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag blir alltid lika varm inombords när vi går in i adventstiden. När jag tänder det första ljuset känner jag inte bara glädjen inför den kommande julen utan också samhörighet med de generationer som kom före.
Att läsa antika grekiska filosofers funderingar om statsskicken och dessas inneboende karaktär och växlingar är både uppmuntrande och nedslående. (Jag bortser nu från det sannolika problem som ligger i att källorna består av flertusenåriga textfragment som måste pusslas ihop och tolkas av små grupper av experter som troligen inte ens är överens.) Det uppmuntrande är att man med lite fantasi känner igen sin egen tid och därför upplever sig förankrad i tillvaron med uråldriga rötter. Det nedslående är att de enkla observationer man själv gjort inte är så nydanande märkvärdiga som man inbillat sig utan i stället föråldrad filosofisk skåpmat.
Skolan fungerar – inte tack vare de givna förutsättningarna, utan trots de givna förutsättningarna – TACK VARE LÄRARNA! Den som eventuellt satte kaffet i vrångstrupen rekommenderas att fortsätta läsningen sedan kaffet svalts ner.
I sin videoblogg Nu fan räcker det intervjuar dissidenten Pär Ström SD-politikern Jessica Stegrud om inkvotering av kvinnor till polismyndigheten. Stegrud är tydlig i sin kritik: Kvinnor är oftast inte lämpade som poliser i yttre tjänst.
Följande har jag, i varje fall på ett ungefär, sagt tidigare, men eftersom jag hela tiden stöter på den aktuella frågan kan jag lika gärna älta den en gång till. Frågan är som vanligt vem som har makten i Sverige.
Om man tror på demokrati och yttrandefrihet bör man rimligen vilja bemöta andras åsikter i fri, öppen debatt. Men åtskilliga politiker och proffstyckare inom svensk vänster verkar istället vilja tysta meningsmotståndare genom utfrysning och skuldbeläggande. Det finns skäl att fråga sig i vilken utsträckning den svenska vänstern egentligen respekterar grundläggande demokratiska värderingar?
Jag tillhör de pretentiösa typer som för att antyda djup bildning gärna slänger in referenser till framstående tänkare i texterna. Jag formulerar mig gärna så finurligt att oförsiktiga läsare kan tro att jag själv läst allt det där på originalspråk, till exempel forngrekiska. I själva verket har jag inte kommit i närheten av Platon utan bara i bästa fall tagit del av hans berättelser om exempelvis Sokrates i antologier på engelska som är avsedda för amerikanska universitetsstudenter och som troligen är resultatet av hundratals omskrivningar, kopieringar, tolkningar, redigeringar och förtydliganden sedan de skrevs för flera tusen år sedan.
Sedan några år har Dagens Nyheter på sin förstasida devisen ”För en upplyst värld”. Ambitionen finns där kanske men verkligheten ser annorlunda ut. Ett exempel är oviljan att spegla effekterna av den stora invandringen till Sverige. I serien av tio år gamla krönikor på DGS kan mitt brev till chefredaktören Peter Wolodarski från november 2015 förtjäna att publiceras igen. Resonemanget håller än. Något svar har jag naturligtvis inte fått.
Patrik Engellau skrev igår om hur etablissemanget pekar ut vissa människor som onda, eftersom de tillåter sig ha en annan uppfattning än den som för tillfället är tillåten i åsiktskorridoren. En tänkvärd text som många av oss känner igen sig i. Men det är också en text som gör mig lite nedslagen eftersom jag inte ser någon större ljusning på det här området.
Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.
Jag äter hamburgare på något snabbmatställe då och då. På senare år allt glesare, kanske max fem gånger per år. Det som lockar mest på menyn brukar vara någon form av ost- och baconburgare. Jag gillar ost och bacon. För ett par år sedan tuggade jag i mig en burgare och konstaterade att någon bacon fanns inte. De hade missat i köket, tänkte jag och ryckte på axlarna.
Häromdagen meddelades att den amerikanska myndighetsliknande organisationen Doge – Department of Government Efficiency – nu lagts ned åtta månader före sin ursprungligen utmätta tid. Doge, som leddes av Elon Musk och beskrevs som byråkratins motorsåg, var ett av Trumps mest excentriska och utsiktslösa projekt även om sådana som jag hänfördes av blotta visionen av en skrupelfritt målmedveten avbyråkratisering av den amerikanska staten under överinseende av bilden av en gullig hund. Elon Musk förklarade att han skulle konsolidera, vilket kan ha betytt ”lägga ned” eller möjligen ”slå samman”, 400 federala myndigheter så att det bara blev 99 stycken kvar.
I förra veckan var jag på Enebybergs biblioteksförening och lyssnade på Björn Wiman, DNs kulturchef. Titeln var ”Att hitta hoppet i en förtvivlad tid”. Inbjudan, som kom sent, berättade att det var ett samarrangemang med kyrkan i Enebyberg vilken är en samarbetskyrka mellan Equmeniakyrkan och Svenska Kyrkan. Mötet hölls i kyrkan som ligger i anslutning till lokalen. Det var alls inte förvånande eftersom föreningens möten ofta hålls där om det är många som kommer. Men denna gång betydde det lite mer än vanligt. Ty i presentationen av Wiman så framgick det att detta var en del i en serie av framträdanden som han gör i samarbete med kyrkan.
I söndags visade SVT Agenda ett AI-klipp för att illustrera motsättningar i USA, mellan lokalpolis och en polis anställde vid immigrationsmyndigheten ICE. På sociala medier debatteras nu – inte för första gången – public service-avgiften men inslaget väcker också frågor.
Den här artikeln är mest för nördar, dels för sådana, om de existerar, som är intresserade av min framväxande teori om vårt samhälles grundkonstruktion, det vill säga ett mänskligt samfund byggt av beståndsdelarna politikervälde, välfärdsbyråkrater samt välfärdsklienter (plus vårt samhälles motsvarigheter till indiernas kastlösa, det vill säga allmänna självförsörjande skattebetalare), dels för sådana som, liksom jag, tycker det borde ingå i den demokratiska allmänbildningen att veta exempelvis hur många människor som lever på välfärdssystemet.
Nu är det dags igen – att slå ner på svenskarnas kaffedrickande. För knappt två år sen uppmärksammades en studie på Stockholms universitet, där den svenska fikakulturen utpekades som ett av jordens största klimatproblem – nu är det Chalmers som fattar stafettpinnen och fortsätter på samma linje, där svenskarnas kaffe blir ett hot mot regnskogen i Amazonas. Studien görs i samarbete med Världsnaturfonden och Stockholm Environment Institute, så tanken är förstås att gemene man nu ödmjukt ska böja huvudet och lova bot och bättring.
För tio år sedan var migrantkrisen som mest akut. Jag har läst några av mina samtida texter för att påminna mig om stämningarna. Även om det kan vara svårt att nu föreställa sig opinionsläget så rådde ett slags karnevalsyra. Hösten 2015 kom det 9 000 migranter i veckan. Myndigheterna satte till alla klutar och gick upp i stabsläge för att klara krisen som framför allt bestod i att hitta tillräckligt med madrasser och andra förnödenheter för de nyankomna. I tidningarna markerades alla artiklar om det rådande tillståndet med vinjetten ”Flyktingkrisen”. På Centralen i Stockholm rådde närmast karnevalsyra när befolkningen vallfärdade dit med olika nyttiga presenter åt de tillresta.
Jag lär mig mycket om samhället när jag åker spårvagn. Till exempel blev jag vittne till hur en av Västtrafiks biljettkontrollanter blev grundligt utskälld av en kvinna, antagligen för att han hade fräckheten att fråga efter färdbevis. Nu hör det till saken att Västtrafiks kontrollanter bär prydlig blå uniform och förr i tiden signalerade det respekt. Alla visste att om man muckar med en tjänsteutövare i uniform får man problem.
Tänk dig att du vore en resenär från yttre rymden som gjorde ett kort stopp på Jorden för att äta en sjötungsfilé på Wedholms i Stockholm, som efter vad du hört håller interplanetär kvalitet. Då skulle du nog vilja ha en kort sammanfattning av de senaste hundra årens svenska historia att läsa medan du väntar på fisken.
Efter att public service-jätten BBC har ertappats med att manipulera sina budskap, och de traditionella mediernas förtroendekapital är allvarligt skadat, startar nu 100% – ett oberoende svenskt mediebolag som producerar nyheter, analyser och opinionsinnehåll med tydlig avsändare.
Det finns enligt min mening två motsatta teorier om hur idéer och uppfattningar skapas. Enligt den ena teorin, till vars anhängare jag själv räknar mig, uppstår och utvecklas synsätt i magen eller i några av de övriga kroppsdelarna enligt principen ”går det att äta?”, det vill säga ”är det bra eller dåligt för mig?”. Att bestämma sitt tänkande efter sådana enkla principer kräver ingen intelligens. Varenda hund har tillräcklig kompetens för ett på sådana grunder bestämma vad han ska tycka om föremål som han dagligen snokar upp.
Ett modeord inom akademin de senaste åren är post-truth, ordagrant ”efter sanningen”. Begreppet post-truth politics användes första gången 2010 av en bloggare vid namn David Roberts. Det fick spridning i samband med Trumps presidentvalskampanj 2016 och Brexitomröstningen. I Oxford Dictionaries definieras post-truth som ”omständigheter under vilka objektiva fakta har mindre påverkan på allmänheten än vädjan till känslor och personlig övertygelse”. Det låter naturligtvis oroande för forskare som eftersträvar en faktabaserad bild av verkligheten.
Så inledde Lotta Edholm häromdagen en pressträff om en ny gymnasieutredning. Edholm är i egenskap av gymnasie-, högskole- och forskningsminister rimligtvis en av Sveriges mäktigaste personer, framför allt när det gäller det statligt finansierade danandet av det uppväxande släktet. Man skulle ha trott att det knappt skulle ha funnits en ståplats ledig när en så betydande makthavare inför folket ville presentera sina planer avseende ungdomens förkovran och därmed nationens framtid.
Regeringsformen (RF) är den av våra grundlagar som anger det svenska statsskickets grunder. RF anger bland annat utgångspunkterna för hur riksdag genom lagstiftning styr Sverige. För att ändra en grundlag krävs enligt nuvarande RF, som tillkom 1974, två riksdagsbeslut med ett mellankommande val till riksdagen. Det krävs då att hälften av riksdagens ledamöter röstar för en ändring i de två riksdagsbesluten. Nu vill den svenska riksdagen göra det svårare att ändra RF (Reg. prop. 2024/25:165). Vid det andra beslutet efter riksdagsvalet ska istället gälla att en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av riksdagens ledamöter måste rösta för. Annars faller beslutet och den föreslagna ändringen i regeringsformen kommer alltså inte att gälla.
Om du är 90 år, har tagit ett järn för mycket till lunchen och råkar kläcka ur dig att du ogillar islam – då kan du bli åtalad för ”hets mot folkgrupp”. Det har en 90-åring på ett äldreboende i Borås fått erfara. Hans brott? Han misstänks ha ropat ”jävla islam” och sagt att han tycker att muslimer ska återvända till sina hemländer.
Till vår trygghet har vi medborgare i Sverige Riksrevisionen. Vi medborgare är revisionens uppdragsgivare vilket framgår av att revisionen lyder under riksdagen som ju består av våra egna aktade ombud. Själv är jag särskilt tacksam att Riksrevisionen, enligt ChatGPT, i sin effektivitetsrevision särskilt analyserar om statens insatser fungerar och ger resultat. Sådan kontroll gör att vi medborgare kan sova lugnt trots allt ont och upphetsande tal om offentligt slöseri från diverse rabulister.
Den här artikeln publicerade jag för över tio år sedan. Den handlar om hur Dagens Nyheter gjorde sig tlll språkrör för en italiensk-somalisk kvinna som anklagade oss västerlänningar för massutrotning av flyktingar som drunknade på Medelhavet och därmed också för brott mot mänskligheten.
Det finns ett vemod hos svenskarna – de djupa granskogarnas, de snötäckta skogsbrynens, de blanka insjöarnas och den karga fjällvärldens vemod. Vi är ett mollstämt folk som ibland tenderar att bli tungsinta, men vi vandrar genom livet relativt fridsamt och vi gör inte mycket väsen av oss.
För något år sedan frågade jag SIDA hur de hanterade det faktum att en del av SIDA:s bistånd till UNRWA hamnar hos terrororganisationen Hamas. Frågan löd så här:
”Jag undrar hur stor del av det svenska biståndet till UNRWA som hamnar hos Hamas i form av olika skatter?”
För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.
DET GODA SAMHÄLLET 