Debatten om huruvida och i så fall på vilket sätt Ryssland påverkade det amerikanska presidentvalet har antagit proportioner som går långt utöver varje form av sans och redlighet. Frågan har inte bara orsakat allvarlig ytterligare skada på relationerna mellan USA och Ryssland. Den har också förgiftat det amerikanska medieklimatet och i det närmaste paralyserat det politiska livet i Washington.

Utrikespolitik har av tradition bedrivits på grundval av staters nationella intressen. Detta till synes triviala konstaterande står i skarp kontrast till senare tids utveckling emot utrikespolitik vilande på moraliska grundvalar. Erfarenheterna av västvärldens högtflygande ambitioner att avlägsna misshagliga diktatorer och att byta ut misshagliga regimer visar med all önskvärd tydlighet att detta har varit en olycksalig kursändring, med förödande konsekvenser för i främsta rummet dem vi påstått oss vilja ”hjälpa”.

I den allt mer bisarra retorik som kommit att dominera det offentliga samtalet i Sverige finns inget som på långa när kan mäta sig med föreställningen om en förment gemensam ”värdegrund”. I likhet med så många andra politiskt korrekta floskler finns här ett bedrägligt positivt budskap. Ingen kan väl vara emot ”alla människors lika värde”?

Stefan Hedlund

Ett av den svenska migrationskrisens i särklass mest upprörande inslag är den utpräglade arrogans med vilken både myndighetspersoner och politiska makthavare möter allmänhetens högst berättigade oro och växande känsla av vanmakt.

Då Fredrik Reinfeldt efter valet 2014 tvangs lämna regeringsmakten, gjorde han det med en uppmaning till svenska folket att vi måste ”öppna våra hjärtan” för flyktingar. I mars förra året, då både regering och myndigheter talade om ett mottagningssystem i sammanbrott, valde han att iskallt raljera över konsekvenserna: ”Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?” Vi kan vara tryggt förvissade om att det inte fanns någon i Reinfeldts bekantskapskrets som tvingats uppleva något av detta.

Vid politikerveckan i Almedalen i juli 2016 valde Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Anders Danielsson att gå samma väg. Trots att Sverige på goda grunder kunde hävdas befinna sig i den värsta samhällskris vi upplevt på decennier, valde han helt oblygt att utmana de församlade representanterna från landets politiska, byråkratiska och massmediala eliter: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!”

Så talar makten till andra medlemmar av samhällets eliter. I likhet med Reinfeldt kunde Danielsson vara lugn att ingen av de församlade skulle räcka upp en hand. De som minglar i Almedalen tillhör knappast dem som tvingats uppleva att maten tar slut.

Stefan Hedlund

Statsminister Stefan Löfven talar mycket och gärna om betydelsen av att ”ta ansvar för landet”. Han har förvisso inte ensamrätt på detta. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som statsminister minst lika pigg på salvelsefulla utsagor av liknande slag. Men nu är det Löfven som för tillfället huserar i Rosenbad, och som därmed i första hand bör uppmanas att förtydliga om han inser skillnaden mellan yvigt tal om att ta ansvar, och att faktiskt inneha ansvar. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Låt oss gå tillbaka till Stockholm den 6 september 2015, en tid som utmärktes av att en flodvåg av migranter helt okontrollerat sköljde in över vårt land. På Medborgarplatsen hölls en av många manifestationer till stöd för det gemene man då fortfarande kunde förledas att uppfatta som ömkansvärda ”flyktingar”. I denna samling uppträdde Stefan Löfven med det kanske viktigaste talet under sin tid som statsminister.

Han bjöd på en starkt känslosam uppvisning av moraliskt engagemang, och av krav på just ansvarstagande. Flyktingar är människor som alla vi andra, ”men som tvingas fly bomber med sina barn i famnen”. Alla måste ta ansvar. Ingen svensk kommun ”skall kunna smita undan”, och de europeiska länder ”som har sämst politik ska inte komma undan sitt ansvar”. Det hela var förenat med en varm känsla av moralisk överlägsenhet. Mycket snart skulle dock en iskall verklighet börja göra sig påmind.

Stefan Hedlund

Under år 2016 uppmärksammades att den svenska Tryckfrihetsförordningen, en av våra fyra grundlagar, fyllde 250 år. I ett internationellt perspektiv, som allmänt dominerats av ofrihet och intolerans, är detta en stolt tradition. Tyvärr var det ett ganska illa valt år, att koras till ”tryckfrihetens år”. Om det är något det gångna svenska året kommer att minnas för, så är det inte främst frihet och tolerans.

Det vi kommer att minnas är snarare en extrem polarisering av det offentliga samtalet, en allt brutalare miljö där framträdande ledarskribenter och krönikörer tog sig rätt att brännmärka för dem misshagliga personer som ”rasister” och ”bruna råttor”, i ett allt mer hatfyllt språkbruk som närmast förde tankarna till det sovjetiska trettiotalet.

Stefan Hedlund

Sverige har en lång och framgångsrik tradition av demokratiskt samhällsbygge, vilande på rättsstatens och yttrandefrihetens solida grund. Denna tradition är nu på väg att förbytas i svåra politiska blockeringar, ett rättsväsen i djup kris och en växande offentlig intolerans emot avvikande åsikter. Det kan vara frestande att hänföra denna utveckling till migrantkrisen, men det vore allt för enkelt. Krisen i den svenska samhällsutvecklingen har djupare liggande rötter.

Den parlamentariska demokratin har under många år rört sig allt längre från idealet om förtroendevalda medborgare som är ansvariga inför sina väljare, till ett system där partierna blir rena intressemaskiner. De politiska ungdomsförbunden skolar yrkespolitiker som hyser större lojalitet mot det egna partiet, som är deras födkrok, än mot väljarna, som är deras formella uppdragsgivare. Partierna visar större lojalitet sinsemellan än gentemot väljarna.

Stefan Hedlund

Över ingången till den magnifika aulan i universitetshuset i Uppsala finns, i gyllene bokstäver, följande devis: ”Tänka fritt är stort – Men tänka rätt är större”. För den som för första gången besöker Sveriges äldsta och mest anrika universitet kan denna uppmaning te sig en aning märklig. Under årens lopp är det också många inom universitetet som funnit anledning att begrunda innebörden av att de förment fria forskare som bevistar universitetets akademiska högtider skall bibringas en uppmaning att tänka rätt. Kan detta verkligen vara förenligt med en akademisk tradition av fritt sökande efter kunskap och insikt?

Stefan Hedlund

Sverigedemokraternas inbrytning på den svenska politiska arenan har orsakat en vulgär moralisering av politiken, som på sikt kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det vi nu ser växa fram är konturerna av en helt ny maktelit, vars livsluft inte längre är något slags ideologi utan helt cyniskt att den egna gruppen är moraliskt överlägsen alla andra. I kraft av denna överlägsenhet tar man sig rätt att bestämma både hur det offentliga samtalet skall utformas, och hur den politiska makten skall utövas.

Stefan Hedlund

Det fanns en tid då ”den svenska modellen” åtnjöt internationell respekt, som ett exempel att hämta inspiration ifrån. Idag är vårt land snarast på väg att förvandlas till ett avskräckande exempel. Jag har i ett tidigare inlägg skildrat hur den svenska staten i ökande grad abdikerar sitt grundläggande ansvar för landets militära försvar, för dess inre säkerhet och för barns och ungdomars rätt till god utbildning. Till detta kan läggas hur en aningslös migrationspolitik är på väg att framkalla djupa och med tiden sannolikt olösliga samhällsmotsättningar.

Stefan Hedlund

Det står illa till i Sverige. Samtliga de områden man normalt brukar uppfatta som statens centrala angelägenheter befinner sig i utförslöpa, för att inte säga kris. Grundproblemet är inte att det saknas resurser. Sverige är fortfarande ett rikt land, och statens finanser är fortfarande i ett gott skick. Det borde stå bättre till.

Anledningen till att svenska medborgare inte kan åtnjuta den trygghet och det goda liv de borde kunnat åtnjuta ligger i att staten i allt högre grad väljer att abdikera sina grundläggande skyldigheter. Detta gäller främst men inte enbart nattväktarstatens två centrala uppgifter – den yttre och den inre säkerheten.

Stefan Hedlund

Det finns ett gammalt ryskt talesätt som säger att fisken ruttnar från huvudet. När man begrundar den svenska rättsstatens accelererande sönderfall finns det all anledning att begrunda detta talesätt. Det är självfallet inte enskilda polisers fel att den så kallade uppklarningsprocenten för begångna brott har nått katastrofalt låga nivåer, alltså att allt färre kriminella handlingar faktiskt leder till påföljd.

Anledningen till att medborgarna på mycket goda grunder kan uppleva en växande otrygghet måste sökas högre upp, i politiska beslut fattade av folkligt förtroendevalda som i en skamlig manifestation av egen självgodhet har valt att prioritera egna ideologiska ambitioner framför medborgarnas lagstadgade rätt till skydd av liv, lem och egendom.

Stefan Hedlund

Det har länge funnits god anledning att nära en misstanke om att feminism och kamp för kvinnofrigörelse inte är riktigt samma sak. Kampen för kvinnors friheter och lika rättigheter har en lång och hedervärd tradition, alltifrån traditionell kamp för rösträtt och rätt till abort till mera sentida ambitioner att spränga ”glastaket” för kvinnors rätt till avancemang på arbetsmarknaden, och inom den högre utbildningen. Även om det finns mycket kvar att göra, har resultaten för ”vanliga” kvinnor på det hela taget varit mycket påtagliga.

Stefan Hedlund

Årets politikervecka i Almedalen har alla förutsättningar att gå till historien som en tid då Sveriges politiska karta ritades om i grunden. I tal efter tal tävlade politiker med varandra om att hylla Sverige och att framhäva vikten av svenska värderingar. Om detta hade skett bara några månader tidigare hade den politiskt korrekta delen av landets journalistkår stämt upp i ett gemensamt bröl om rasism och främlingsfientlighet. Nu kom det bara spridda försök att hålla de invanda ställningarna. Det är uppenbart att någonting har hänt. Frågan är bara vad.

Stefan Hedlund

Svensk försvarspolitik blir allt mer besynnerlig. Efter ett par decennier av målmedveten nedrustning har vi försatts i ett läge där landet inte längre kan försvaras ens mot ett begränsat väpnat angrepp. Samtidigt har Rysslands allt mer aggressiva uppträdande i vårt närområde skapat en betydande oro bland befolkningen. Andelen som gärna skulle se ett medlemskap i försvarsalliansen Nato överstiger nu för första gången den som föredrar alliansfrihet.

Stefan Hedlund

Det utbredda tiggeriet på svenska gator och torg börjar nu bli till ett allvarligt samhällsproblem. Problemet ligger inte främst i de sanitära olägenheter som uppstår i samband med de romska tiggarnas bosättningar, inte heller i den irritation som kan uppstå hos affärsinnehavare eller snabbköpsbesökare som besväras av den framsträckta muggen. Det verkliga allvaret ligger i påverkan på grundläggande samhällsnormer.

Stefan Hedlund

Den svenska debatten om flyktinginvandringen är nu på väg att byta fot, från allmänt moraliserande kring våra skyldigheter att hjälpa dem som ”flyr för sina liv” till växande oro över vad den befintliga svenska befolkningen under kommande år kommer att tvingas betala för att härbärgera de nyanlända, innan de kan börja bidra med eget arbete. Denna kursändring är i sig lovvärd, men debatten skjuter fortfarande delvis bredvid målet.

Det verkliga orosmoln som hänger över det omfattande inflödet av migranter till vårt land ligger inte främst i ekonomiska aspekter. Sverige är fortfarande ett rikt land, och även betydande extra belastningar på statskassan skulle vi utan större svårigheter kunna hantera – om det kunde visas för skattebetalarna att detta är motiverat.

Stefan Hedlund

Den amerikanska valkampanjen går nu in i sitt slutskede. Mot varandra ställs två kandidater vars gemensamma nämnare är att båda är så illa sedda att ingen skulle vara valbar – utan den andra. Det är inte bara det mest absurda valet i amerikansk historia. Det är också ett djupt obehagligt symptom på hur illa det är ställt med det amerikanska samhället, med grundläggande samhällssolidaritet och med det grundmurade förtroende för folkvalda politiker som är demokratins verkliga hörnpelare.

Politiska experter har i månader snubblat över varandra i sin iver att förklara varför Donald Trump är omöjlig. Han har utmanat och brutit mot snart sagt varje tänkbar princip för politiskt korrekt uppträdande. Han borde inte klarat sig förbi de första primärvalen. Nu har han säkrat nomineringen som det republikanska partiets kandidat, och har därmed en chans att även bli vald till president. De som hävdar att detta är omöjligt bör först kunna förklara varför allt som hittills sagts om hans utsikter har varit så fel.

Stefan Hedlund

Det finns i den svenska flyktingdebatten en försåtlig underton av att landet Sverige av demografiska skäl har allt att vinna på ökad invandring. Den förre statsministern Göran Persson talar i statstelevisionens ”Agenda” med stor inlevelse om vårt land som ett framväxande ålderdomshem. Vi bör helt enkelt vara tacksamma över att få ett inflöde av företrädesvis unga manliga arbetare, som kan ställas direkt till arbetsmarknadens förfogande, för att arbeta ihop till den inhemska befolkningens pensioner.

Detta argument må förefalla bestickande, men det håller vatten endast om vi antar att samtliga invandrare kommer som gästarbetare. Om unga personer kommer till vårt land, och arbetar i, säg, ett tiotal år varefter de återvänder hem utan att under sin tid i Sverige ha alstrat barn eller ha återförenats med familjemedlemmar, då men bara då gör den befintliga befolkningen en entydig nettovinst.

Stefan Hedlund

Ett av de mest fundamentala kraven på en fungerande rättsstat är att lagen måste äga företräde framför moralen. Anledningen är mycket enkel. Lagen skall vara objektiv, tydlig och lika för alla. Moralen är subjektiv, ofta otydlig och mycket varierande mellan individer. Om moralen tillåts vinna företräde framför lagen innebär det att rättstillämpningen också kommer att bli subjektiv. Den kommer att bli beroende av vem som lyckas tillkämpa sig ett tolkningsföreträde, och den kommer inte längre att gälla lika för alla.

Det senare är precis vad som håller på att ske i Sverige, och det är djupt oroväckande. Det postmoderna etablissemangets triumf över rättsstaten ligger i att man med så stor framgång lyckats etablera att den egna moraluppfattningen måste ges företräde framför laglig myndighetsutövning. Den omfattande kontroll man lyckats etablera över medierna gör att den som söker kritisera denna utveckling måste räkna med att bli utsatt för omfattande konsekvenser, i form av misstänkliggöranden och ren brännmärkning.

Stefan Hedlund

Ett av de helt centrala dragen i den svenska flyktingdebatten är att det har etablerats ett starkt tabu mot att sätta grupp emot grupp. För dem som önskar hålla sig inom åsiktskorridoren gäller att man inte får peka på att ungdomars behov av bostad kommer att ställas emot behovet av ett massivt byggande av boende för asylsökande. Man får inte antyda att vårdköerna kommer att bli väsentligt längre, då många av de nyanlända har omfattande vårdbehov. Man får inte peka på att svenska skolbarns rätt till god utbildning kommer att urholkas, då de nyanländas barn har behov av stort stöd och så vidare.

Stefan Hedlund

Politiker och medier i väst har under senare år närmast snubblat över varandra i sin iver att ösa invektiv över Vladimir Putin. Det må vara begripligt. Rysslands president har ett betydande personligt ansvar både för kriget i Ukraina och för den kraftigt försämrade relationen mellan Ryssland och väst. Samtidigt är det slående hur ivriga samma politiker och medier var att ösa beröm över exakt samme man – för tio år sedan.

Under sina första två mandatperioder, från 2000 till 2008, tycktes Putin inte kunna göra något fel. Han hyllades som en modern ledare, fast besluten att leda sitt land in i ett globalt partnerskap baserat på ekonomiska landvinningar. I december 2007 prydde han till och med omslaget på Time Magazine, som ”Person of the Year”.

Stefan Hedlund

Frågan om ett möjligt svenskt medlemskap i den västliga försvarsalliansen Nato var länge belagd med ett mycket starkt tabu. Detta är nu på väg att i grunden förändras. Rysslands allt mer aggressiva uppträdande, kriget i Ukraina och insikten om att vårt eget land bara går att försvara under en vecka har skapat sådan oro att den allmänna opinionen för första gången visar en övervikt för dem som önskar ett medlemskap.

Att förespråka anslutning till Nato är förvisso fortfarande vanskligt, men ”åsiktskorridoren” har vidgats betydligt. Detta är dock långt ifrån detsamma som att saken är klar. Problemet ligger i att vi, efter halvtannat decennium av djupt oansvarig nedrustningspolitik, inte längre har särskilt stort handlingsutrymme.

Stefan Hedlund

Ett väl fungerande samhälle utmärkes av att det finns en offentlig samhällsmoral som står i god överensstämmelse med befolkningsmajoritetens privatmoral. Mindre avvikelser kan vi leva med, i form av att många exempelvis kan anse det vara moraliskt försvarbart att betala svart för diverse tjänster. Verklig fara uppstår när den offentliga normbildningen börjar avlägsnas från den privata i frågor där medborgarna upplever att mycket står på spel. Den akuta flyktingkrisen erbjuder skrämmande insikter i vad som då kan ske.

Fram till i höstas vilade svensk flyktingpolitik på grundläggande moraliska normer rörande ett multikulturellt samhälle präglat av i det närmaste fri invandring. Denna normbildning vann ett sådant grepp över det offentliga samtalet att det politiska systemet inte längre klarade av att möta rättsstatens grundläggande krav på att lagen måste äga företräde framför moralen. Lagliga polisiära ingripanden mot migranter blev extremt kontroversiella, och lagliga utvisningsbeslut blev mycket svåra att verkställa.