Min forskning har nu kommit så långt att jag vågar mig på att definiera den politiska korrektheten – eller ”wokeism” som är samma sak fast på amerikanska – och dess roll i historien.

PK-ismen är inget en gång för alla fastställt regelverk som Bibeln eller det periodiska systemet utan en flexibel och ständigt föränderlig uppsättning teser eller trossatser. Alla dessa teser – nytillkomna, etablerade och utrangerade – har två saker gemensamt.

En spelevink som jag känner sa att han såg fram emot möjligheterna att vi får ett extraval och strax därefter ordinarie val. Det ger oss två chanser, sa han.

Två chanser till vadå? frågade jag.

Att bli av med miljöpartiet, svarade han. Men du, fortsatte han och såg ännu mer exalterad ut. Vi får ju dessutom två chanser, och mycket större chanser, att bli av med liberalerna!

Som Max Weber påpekade var den moderna byråkrati som slog igenom under 1800-talets andra hälft ett stort steg framåt för mänskligheten. I de nya och allt större organisationer som växte fram i takt med produktivkrafternas väldiga expansion, kanske framför allt i det privata näringslivets administrativa avdelningar, behövdes smidiga och opersonliga metoder som fick organisationen att fungera i alla väder.

Nyligen hade Svenska Dagbladet en nyhetsbilaga som verkade finansierad av Verket för innovationssystem (Vinnova) ty så mycket pretentiöst samtidsnonsens om företag med obegripliga produkter var det länge sedan man såg. Eftersom du kanske missade bilagan har jag klippt bitar ur artiklarna och konstruerat en ny text för att du ska kunna stilla din nyfikenhet. Jag har försökt behålla originalets vassa logik och stringenta formuleringar.

Sverige har ett antal politiskt finansierade och kontrollerade verksamhetsområden som inte fungerar tillräckligt bra och borde styras upp. Skolan, försvaret, energipolitiken och polisen är exempel. Ett märkvärdigt faktum som de flesta vid det här laget har noterat är att inga seriösa försök görs att reda ut problemen trots att de i många fall har varit kända i decennier. Vi ser ett land vars ledare tycks ovilliga att ta itu med sina uppgifter.

I studenttider kan man se och höra staden fyllas med tutande bilar där studenter sitter i de nedvevade sidofönstren och viftar med flaggor. Jag kunde urskilja en spansk och en chilensk flagga plus ett antal flaggor som jag inte kände igen men blandade vita, gröna, svarta och röda färger antydde Mellanöstern. Studenterna med de utländska flaggorna såg ut att ha sitt ursprung i de trakterna.

Jag har med åren kommit fram till det som eftertänksamma människor redan visste, nämligen att en människas och ett folks öde till största delen bestäms av deras värderingar. Det som sitter i det enskilda huvudet respektive det kollektiva medvetandet avgör saken. Om man vill kan man säga värdegrund i stället för värderingar.

Bland framtidsforskare som ritar upp mer eller mindre sannolika scenarier för framtiden finns det användbara begreppet ”den överraskningsfria utvecklingen”. Saker händer, man vet inte om några oväntade svarta svanar tänker dyka upp och kullkasta alla teorier, men bedömarna har något slags föreställning om vart det lutar, nämligen just mot det överraskningsfria förloppet.

När jag var sex år började jag i första klass i Sofia folkskola på Söder i Stockholm. På den tiden var Söder inte fashionabelt utan i huvudsak en arbetarstadsdel där en del människor hade utedass på gården och knappt rinnande vatten inomhus. Sofia folkskola var byggd för sådana förhållanden. Där fanns en badavdelning med simbassäng och ett tjugotal minibadkar där skoleleverna tvingades tvätta sig en gång i veckan vare sig de hade badmöjligheter i hemmet eller inte. Det var bara att lyda. Staten var välvillig och barsk.

Jag brukar vara den förste att skylla onda saker på politikernas dumma idéer och vanstyre. Men ibland slår det mig att mina och andras anklagelser mot politikerväldet kanske är orättvisa eftersom de utgår från att politikerna har personliga förmågor en bra bit över genomsnittet när det gäller sådant som intelligens, handlingskraft, beslutsamhet och de övriga krafter som behövs för ett gott ledarskap.

Det har kommit en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som förklarar att sex procent av svenska folket är klimatförnekare. Jag borde nog ha satt det där ordet inom anföringstecken för att tydliggöra att jag själv inte skulle använda det eftersom det är ett förolämpande ord som någon, jag själv till exempel, skulle kunna blir kränkt av.

En av samtidens viktigaste diskussionspunkter är hur stort inflytande globalismen har över världshändelserna. Frågan är för det mesta för allmän för en seriös diskussion men när jag upptäcker ett konkret fall i The Wall Street Journal kan jag inte låta bli att stjäla och återge.

Jag läser morgontidningarna, i det här fallet Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för att det är trevligt med papperssjok vid frukostbordet och för att jag får ett hum om vad som händer i min omvärld. Dessutom ger tidningar på och framför allt mellan raderna indikationer om officiella känslolägen (enligt teorin att journalisterna artikulerar rådande ideologi ungefär som statskyrkans präster sedan Gustav Vasa talat maktens språk till allmogen).

Jag är mer radikal än många vilket betyder att mina instinkter manar mig att söka sanningar och lösningar djupare bland rötterna. Tyvärr är detta en ganska opraktisk läggning eftersom de flesta problem är sådana som de ser ut på ytan och därför inte kräver några utgrävningar.

De flesta jag träffar verkar vara överens med mig om att det finns något besvärande grundfel i Sverige och att framtiden ser besvärlig ut. Men jag är ganska säker på att det finns olika uppfattningar om hur grundfelet är beskaffat. Många har större förtröstan på det svenska systemet eller den etablerade ordningen än vad jag har. I min radikalism tror jag att en del rötter måste rivas ut.

Eftersom jag, utan att själv tillhöra det, i många krönikor dokumenterat min hyllning till det judiska folket (den här, som jag publicerade för snart sex år sedan är nog min favorit) tar jag mig rätten att hänsynsfullt ställa en fråga till judiska vänner som kanske tar sig illa vid även om jag tydligt visar mina sympatier. (Ibland blir det fel. En gång träffade jag en judisk dam som beklagade att hon var judinna. Det är väl bara att sluta, sa jag naivt. Jag trodde det var lättare att lämna judendomen än att komma in i den. Hon gillade inte detta resonemang utan förklarade att judendomen var en dom som drabbade flera generationer utan villkorliga frigivanden.)

Det känns som en brist i det demokratiska systemet att höga politiker som ställer till skada för sina huvudmän, det vill säga väljarna och medborgarna i övrigt, inte kan bestraffas för sina gärningar. Normalt får de bara en fin reträttpost som ambassadör eller motsvarande. Om de gjort bort sig ordentligt får de bara försvinna från offentligheten och slicka sina sår.

Galileo Galilei (bilden) var en astronom från Pisa som på grundval av observationer av himlavalvet kommit fram till att Kopernikus, som levt nästan hundra år tidigare, hade haft rätt i sin heliocentristiska teori om att jorden snurrar runt sin egen axel och dessutom roterar kring solen. År 1615 dömde Inkvisitionen att Galilei hade fel eftersom hans teori var absurd och kättersk då den motsade Den Heliga Skrift. Men Galilei framhärdade och blev därför åter ställd inför Inkvisitionen 17 år senare. Han tvingades då ta tillbaka sina irrläror och försattes i husarrest livet ut. (Helt rätt hade han inte. Han trodde att jorden rörde sig i en cirkel, inte i en ellips. Vetenskapen är inte perfekt.)

Tack för att du kommenterade min anmälan av din bok Den hotade demokratin. Du uppmärksammade två ideologier, dels PK-ismen, som du inte uttalade dig något särskilt om, dels den liberala demokratin, som du tyckte jag borde hylla mer emfatiskt än jag gör.

Låt mig försöka tydliggöra mina dubier mot den moderna liberala demokratiska ideologin i exempelvis det svenska liberalpartiets tappning. Sammanfattningsvis, menar jag, är den moderna liberalismen gravt infekterad av politiskt korrekt tänkande. Jag ska förklara hur och varför det, som jag ser det, blivit så.

Friedrich Nietzsche betraktas idag som en stor filosof men han var rimligen ganska impopulär under sin livstid, framför allt när han på 1880-talet i skriften Den glada vetenskapen förklarade att Gud var död. Även om ett antal moderna människor på den tiden hade börjat betvivla Guds existens var tron på Gud fortfarande en statsbärande lära som gav tröst och stadga åt hela folk. Om man försöker beröva människor tryggheten av deras innerliga och djupt kända övertygelser, såsom exempelvis genom att ta ifrån de troende deras gud, så kan de bli både bedrövade och rasande.

Varje samhälle behöver en stark statsmakt. Statsmakten uppstår, åtminstone i den demokratiska teorin, när medborgarna inser att en del viktiga saker inte blir av utan kollektiv samordning och därför bestämmer sig för att inrätta en statsmakt för sådana ändamål. Ett sådant ändamål är att inrätta ett centraliserat våldsmonopol, ett annat att bygga fyrar, ett tredje att etablera ett rättsväsende, ett fjärde, kanske, att bygga vägar och flygplatser.

Tack för att du skickade mig din nyligen utgivna bok Den hotade demokratin – Så kan den räddas i populismens tid. Jag hade tänkt göra en vanlig bokanmälan men sedan ingrep ödet och ordnade så att det i stället blir en diskussion om boken mellan dig och mig i tre ronder. Eftersom du och jag har varit vänner i mer än ett halvsekel och till och med haft hyggligt framgångsrika företag ihop så känns det här upplägget trevligare.

Sex socialdemokrater, varav en finansminister och två kommunstyrelseordföranden, har skrivit en principiellt viktig debattartikel i Dagens Nyheter (bakom betalvägg). Artikeln är viktig eftersom den visar hur de mest avancerade hjärnorna i det svenska politikerväldets kärna faktiskt tänker. De tänker som man skulle föreställa sig att herrarna till ett ungefär sjuttiofemårigt praktiskt taget obrutet nationellt maktinnehav kan förväntas tänka.

För det första vill de ta sig äran över allt som nationen är stolt för:

På 1500-talet var Spaniens och Portugal, som periodvis var förenade, jordens helt överlägsna kolonialmakter. Dessa iberiska länder hade uppfunnit den moderna tidens imperialism och visade därmed en väg för andra giriga, grymma och äventyrslystna efterkommande makter som England och Holland. Jag föreställer mig kampen mellan dessa stater som striderna mellan vildsinta och laglösa gäng i svenska förorter. De bara hette inte Shottaz och Dödspatrullen utan exempelvis Portugal och Holland. En skillnad var att de spirande kolonialmakterna inte behövde besväras av någon högre makt i form av en polis – gör förresten de svenska ligorna det? – men i grunden var det likt. Det handlade om att erövra och kontrollera territorier och att göra de affärer som erbjöd sig. Shottaz-medlemmarna köper Rolexklockor och svarta Mercedesar för vinsterna medan spanjorerna byggde slott.

Brottsförebyggande rådet har just kommit med en rapport om dödligt skjutvapenvåld där det förklaras att antalet ihjälskjutna per miljon invånare ökar i Sverige till skillnad från i det övriga Europa och 2019 låg på fyra döda i Sverige mot i genomsnitt en ihjälskjuten i övriga europeiska länder. Vidare förklaras att Brå inte vet vad detta beror på.

När jag var framtidsforskare studerade jag teknikens möjligheter att skapa tillväxt och sysselsättning. I den vevan träffade jag ett stort antal uppfinnare. Uppfinnare är ett luttrat släkte som kämpar till lika delar mot oförståelse och patentsnylteri. Vad du än gör, sa flera av dem till mig, så uppfinn inget till bilindustrin. En fordonstillverkare, förklarade de, är nämligen en så tätt knuten väv av teknik, redan etablerade lösningar, organisatoriska avdelningar och divisioner, revirstrider och HR-avdelningar att det är omöjligt att tränga sig in som utomstående även om du kommer med en alldeles briljant idé. För en oberoende uppfinnare finns knappt något mer djävulskt hinder för den tekniska utvecklingen än Not Invented Here-syndromet, en mental rubbning som intalar befattningshavare att ingenting som de inte hittat på själva är användbart.

Trots vår tids prat om individuella befrielseprojekt och personliga självförverkliganden blir det i praktiken inte så stor skillnad på hur folk konstruerar sina liv. Även om viss valfrihet finns är antalet möjliga livsstilar begränsat. Den stora frågan är enligt vilka principer folk gör sina val.

I Amerika växer sig saker större och vräkigare än i Sverige. Politiskt korrekta idéer som funnits här i flera år förlorar sin diskreta lågmäldhet när de i USA under beteckningen woke bryter fram som hela BLM-demonstrationer av organiserad galenskap. Jag tänker på alla storföretag med tillhörande direktörer som tror att deras huvuduppgift numera är att verka för hållbarhet, klimatomställning och mänskliga rättigheter. De verkar ha glömt bort att företag är till för att tjäna pengar. Denna princip har gett världen uppemot tvåhundra års oväntade ekonomiska framgångar och lyft flera miljarder människor från ett liv i misär till en åtminstone dräglig tillvaro. Är vinstintresset numera en utrotningshotad art som behöver vår särskilda omsorg?

Tänk dig följande alldagliga scen. Du sitter på restaurang. Så fylls bordet bredvid av en familj med två barn i fyra- och sexårsåldern. Barnen är gnälliga och ålar mellan stolar och mammas knä. Föräldrarna ler lite ursäktande för att barnen stör, men barn är ju barn och de måste ju få vara barn, så klaga inte! Budskapet går fram på en sekund. Du förstår att det är spänt. Ungarna har väl härjat i bilen och mamma och pappa smågrälat.

En karta är en ofta grovt förenklad bild av naturen men likväl ett praktiskt hjälpmedel för vandrare och andra resenärer. Som det är med naturen så är det också med det mänskliga. Samhället, liksom naturen, är oändligt komplext och skulle inte kunna konfronteras om vi inte gjorde oss förenklade kartor av hur det är beskaffat. Jag tror att det ord som bäst förkroppsligar dessa samhällskartor är ideologi.