Ett trist men oundvikligt faktum är att tjänster som är gratis för konsumenten, till exempel skattefinansierade verksamheter i olika offentliga system, måste ransoneras om de uppfattas som attraktiva av konsumenten.

En del gratistjänster, till exempel rotfyllning, behöver inte ransoneras ty patienten vill helst inte ha dem. Ingen okynneskonsumerar rotfyllningar. Man har inte fredagsmys med rotfyllning hos tandläkaren.

Livet har varit hyggligt mot mig men det hindrar inte att det funnits fasansfulla upplevelser. Det har hänt att jag känt mig som Tantalus, du minns han som var hungrig och törstig men varken kunde äta eller dricka ty när han sträckte sig mot frukterna som hängde ovan honom lyftes de utom räckhåll och när han ville fånga vattnet i sina skopade händer sjönk det undan. Tantalus såg det enkla som behövde göras men illvilliga yttre omständigheter berövade honom makten att lösa sina problem.

Det svenska vaccin- och restriktionsmotståndet har börjat formera sig och till och med ordnat demonstrationer för sin sak. Jag har inte hört vaccinkrigarnas argument men jag har fördomar mot dem. Jag betraktar dem som foliehattar som säkert inte bara oroar sig för landstingsregionens sprutor utan också för sådant som minkars lidanden och hotfulla kometer. Troligen lever de på ekologisk mat.

Debatten om samhället och demokratin och sådana saker är enligt min uppfattning alldeles för snäv och det verkar gälla både i Sverige och andra länder. Man pratar mycket om regelverket – om det ska vara majoritetsval i enmansvalkretsar eller proportionella val som i Sverige, om det ska finnas en författningsdomstol, om ämbetsmän ska kunna fällas för sina tjänstebeslut och så vidare – men det sägs föga om det som verkligen spelar roll, nämligen vad människorna har i skallen.

Det kan hända att det finns andra kulturer som är lika förljugna som den svenska men jag kan inte komma på någon. Med ”förljugen” menar jag just förljugen, inte ”dålig”. Dåliga kulturer kan jag lätt peka ut, till exempel sådana där man dödar avfällingar eller stenar otrogna kvinnor. Men dåliga kulturer behöver inte vara förljugna eftersom de för det mesta, vad jag vet, inte hymlar med sina värderingar.

Den svenska skolan erbjuder ett bra exempel på det svenska hymlandet. Som Mohamed Omar skrev häromdagen är det vanligt att somaliska föräldrar i Sverige sätter sina barn i islamiska friskolor och att gammelsvenska föräldrar i Sverige sätter sina barn i svenska friskolor som lyckas behålla sin gammelsvenska prägel (åtminstone i bemärkelsen att det inte går så många invandrarbarn där).

En av mina livsuppgifter har varit att agera Paulus till Milton Friedmans Jesus. Jesus hade idéer som var så djärva att folk knappt fattade men Paulus, som var mer praktiskt lagd, översatte till något som folk kunde begripa och i någon mån följa (samtidigt som Paulus, enligt min mening, förvanskade Jesu budskap, men det är överkurs).

Friedman hittade på vad jag döpt till ”kundvalsmodellen”, alltså en ordning där medborgarna fritt kan välja mellan olika leverantörer av en del offentligt finansierade tjänster och den valda leverantören erhålla ersättning, till exempel så kallad ”skolpeng”, från stat eller kommun som betalning för utförda tjänster, till exempel ett års utbildning för en elev i högstadiets avgångsklass.

Man kan inte lita säkert på sitt minne eftersom minnet antagligen modifieras för att ständigt vara kompatibelt med de sinnesförändringar man genomgår under livet. Men så här minns jag.

För ett antal årtionden sedan var samhällsförhållandena mer stabila än nu i bemärkelsen att regelverket var striktare och mer allmänt accepterat. Till exempel hölls rigoröst på uppgjorda tider såväl officiellt som i privata sammanhang. Skolans lektioner startade prick på schemat, tågen kom i tid och det gjorde även gästerna när det var kalas. Jag minns en gång när mina föräldrar bjudit gäster till middag klockan sju. Fem i sju råkade jag öppna ytterdörren och fick se ett gäng finklädda människor stå med blommor i händerna i avvaktan på att den fastställda tidpunkten skulle inträffa.

Om jag vore en ledande politiker i vilket riksdagsparti som helst – sverigedemokraterna undantagna, ty deras funderingar går kanske i andra banor – så skulle jag tänka ungefär så här.

Läget är trots allt ganska bra. Partierna har etablerat ett hyggligt ömsesidigt modus vivendi. Vi skäller visserligen på varandra men vi vet att när det kommer till kritan så blir det inga uppslitande politiska strider. Alla tycker visserligen att alla andra har fel men samtidigt vet alla att det bästa för var och en av oss är att stabiliteten upprätthålls.

President Biden av USA har infört ett system med engångsbidrag för alla amerikaner som kallas The Cares Act. Varje vuxen som tjänar under ungefär en miljon kronor om året ska få 1 200 dollar och varje barn 500 dollar. Man kan också därutöver få ett coronatillägg på 600 dollar per individ.

Jag hamnade framför en diskussion mellan Jordan B. Peterson och Ayaan Hirsi Ali på YouTube och gjorde några för mig upplysande observationer. En upplysande observationen var att jag efter att ha lyssnat mer än en halvtimme på dessa intellektuella världscelebriteter började tröttna eftersom jag tyckte att jag kände igen alla deras idéer.

Bitte Assarmos texter, till exempel den här, om att den framstående mediatyckaren Göran Greider ömkar den afghanske knivmannen i Vetlanda liksom han tidigare förbarmat sig över andra muslimska terrorister, har väckt stor uppmärksamhet med uppemot 20 000 läsningar. Jag vet inte hur alla läsarna reagerat men jag antar att de reagerat ungefär som jag själv, nämligen med en blandning av oförståelse och indignation över Greiders attityd.

En god, tolerant icke-rasistisk person förväntar sig samma beteende från och ställer samma krav på alla människor oavsett religion, sexuell läggning eller etniskt ursprung eller socioekonomiskt ursprung. Sådan är inte jag. Jag väntar mig inte alls att alla ska vara lika – ”ha lika värde” – utan är mycket selektiv vilket väl betyder särbehandlande och diskriminerande.

I själva verket är nog alla människor sådana som jag trots allt politiskt korrekt trams som låtsas motsatsen. Tänk dig själv när du ska gifta dig eller välja en affärspartner eller bara hitta en sittplats på tåget. Sådana val är grannlaga processer som aldrig styrs av någon statlig värdegrund. Troligen skulle många få skaka galler ganska länge om staten fick reda på hur folk i allmänhet, i varje fall jag, gör sina val.

Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter och förklarar den 21 februari att vi borde vara ”förbannade” på ”den privatiserade vårdindustrin”. Varför det?

Han startar med en observation av idéhistorikern Karin Johannisson. Hon påpekade att det inte är självklart om sjukvården är till för de enskilda patienterna eller för kollektivet. (För mig är det naturligt att anta att sjukvården inriktas på de enskilda patienterna när patienterna betalar men på kollektivet när staten betalar.) Med exempel från coronapolitiken illustrerar och, som det verkar, bejakar Wiman att det hos oss handlar om kollektivets snarare individernas intressen:

… vi uppmanas att begränsa smittan i första hand för att ”vården” inte ska kollapsa, inte för att rädda individuella liv.

En del framstående företagare, till exempel riskkapitalisten Christer Gardell, har kommit ut som klimatalarmister eller åtminstone miljöivrare. Gardell anser att ”det ska kännas i plånboken om en börs-vd inte lyckas förbättra sitt bolags miljöarbete”. Kanske är detta bara normal, skenhelig inställsamhet i syfte att vinna god PR. Men det kan också grunda sig i uppfattningen att företagen bör uppgradera sitt miljöarbete i hopp om att sådant på sikt ska visa sig oväntat lönsamt.

En möjlighet tror jag vi kan avskriva direkt, nämligen att Gardell skulle ha blivit frälst till troende miljömupp som offrar lönsamheten för glaciärerna och isbjörnarna. Sådana kapitalister finns knappt, tack och lov. Det existerar bara de två angivna alternativen som båda har sina särskilda kvaliteter: oärligt publikfrieri samt kalkylerad riskvillighet inför ett nytt affärsområde (eller en kombination av dessa).

Ju mer jag tänker på den historiska tid jag kan överblicka desto mer övertygad blir jag att Tocqueville hade rätt i att det största hotet mot demokratin är att staten genom en kombination av härsklystnad och patriarkalisk välvilja och omtanke gentemot medborgarna uppmuntrar dem i deras ständigt ökande oro i syfte att beröva dem deras frihet och i stället ge – åtminstone ett sken av – trygghet (se exempelvis här).

Patriarkalisk, förresten? Ursäkta mina könsstereotyper men det är knappast en patriarkalisk despoti som vi ser växa fram i ett land som Sverige utan i stället en matriarkalisk eller feministisk. Välfärdsstaten är inte någon barsk pappa. Barska pappor säger åt sina arbetslösa söner att de får gå till sjöss eller fixa någon annan försörjning bäst de kan. Barska pappor kräver disciplin och rättning i leden och utdelar gärna bestraffningar.

Inom EU pågår en ”extraordinär återhämtningsinsats” i syfte att ”hjälpa medlemsländerna att hantera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av coronapandemin och samtidigt se till att deras ekonomier genomför den gröna och digitala omställningen och blir mer hållbara och motståndskraftiga”. Insatsen ska kosta runt 750 miljarder euro vilket motsvarar i storleksordningen två svenska bruttonationalprodukter. EU ska låna pengarna på finansmarknaderna och låna dem vidare till sydeuropeiska länder som anses nödlidande. Det blir ett rimligtvis ett antal nordeuropeiska länder inklusive Sverige som i slutändan ska betala fast riktigt hur det hela ska utvecklas vet man inte.

Inom coronapolitiken finns två alternativa huvudstrategier. Den ena är att hålla samhällena öppna så att ekonomierna inte ska ta för mycket stryk (eventuellt kompletterat med lite nedstängning så att inte vårdapparaten blir för stressad). Den andra strategin är att samhällena i möjligaste mån ska stängas så att folk inte träffas och smittan därför inte kunna spridas. (Jag har inte fattat om smittan därmed förväntas självförintas.)

Här ska du få en nationalekonomisk nöt som inte jag har lyckats knäcka på mer än trettio år.

Rekordåren var en tidigare mycket omtalad period i Sveriges historia som sträckte sig från andra världskrigets slut till början av sjuttiotalet. Ekonomiskt sett var det ett för Sverige enastående framgångsrikt skede. Bruttonationalprodukten steg med nästan fem procent per år. Det fanns ingen arbetslöshet så när alla norrlandsbönder flyttat till industrierna i Göteborg importerades arbetare från Sydeuropa. Greker och italienare kom på en söndag och stod vid svarven måndagen därpå. Alla fick vattentoalett och varmt och kallt vatten inomhus. Socialdemokraterna styrde och borgarna lät dem styra ty de styrde ganska bra (vilket ledde till att borgarna abdikerade från politiken, ett tillstånd som fortfarande råder). Alla såg Hylands Hörna på teve. Sverige blev ett föredöme för världen. Vi var snälla och effektiva och bråkade inte med varandra.

Även en cyniker som jag – där cyniker betyder luttrad idealist – kan ibland höja ögonbrynen över med hur mycket falskhet svensk politik kan bedrivas. Genom tiderna har det brukat vara England som anklagats för politiska, framför allt utrikespolitiska, nedrigheter (se bilden) – ofta med det kränkande epitetet ”det perfida Albion”. Sverige må vara litet i jämförelse med England men är ändå naggande gement.

Jag tänker till exempel på den svenska utrikespolitiken under 1793. Fakta kommer från en serie historieböcker jag hittat i min bokhylla men först efter trettio år besvärat mig med att öppna, Minnen ur Sveriges nyare historia, Stockholm 1852, av överste B. von Schinkel, före detta adjutant hos Karl XIV Johan.

En svala gör ingen sommar men å andra sidan blir det nog ingen sommar om inte en första svala visat sig. Med det menar jag att man inte, som jag har en tendens att göra, att man alltid behöver grotta ned sig så djupt i det nattsvarta framtidsperspektivet att man inte ser de enstaka fåglarna i skyn.

Amerikaner, som jag känner dem, har en mer ohämmad och gränslös attityd än svenskarna. Vi är mer flockdjur och kollektivister som inte gillar avvikelser. Ska vi förändra något vill vi helst göra det i grupp. Vi väntar på varandra. ”Alla ska med”.

Det finns två slags mänskliga rättigheter. Den första sorten artikulerades på 1700-talet och dokumenterades i aktstycken som den amerikanska konstitutionens rättighetskatalog. Den andre sorten lanserades på 1900-talet i dokument som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Dessa två typer av mänskliga rättigheter är så olika och rentav motsatta att man kan förvånas över att de tillåts uppträda under samma benämning. 1700-talsrättigheterna – sådant som yttrandefrihet, pressfrihet, näringsfrihet, äganderätt etc – handlar om att begränsa statens makt över medborgarna. Dessa rättigheter etablerar ett slags frizoner där medborgarna är fredade. Dit får staten inte kliva in och störa med olika regler och andra för den utsatte medborgaren besvärande kränkningar. Frizonerna skyddar medborgarna från staten.

I sex år har jag varje dag på den här bloggen skrivit mer eller mindre förtvivlade artiklar om nationens tillstånd. Ibland har texterna varit mindre förtvivlade och då har jag till och med kostat på mig att skämta (låt vara cyniskt men i alla fall). Ibland har de varit mer förtvivlade och mer att betrakta som ett slags nödrop utslungade i etern i en desperat förhoppning om att mina MAYDAY skulle uppfattas av någon galaktisk räddningskryssare som skulle komma hit och rädda Sverige.

Barnsligt förstås. Men så barnsligt tryggt har mitt och alla andra nu levande svenskars liv varit. Inga storskaliga nationella katastrofer har inträffat under våra liv. Vad är tsunamin och coronat mot en riktig afrikansk svältkatastrof med åtföljande inbördeskrig? Tryggheten har varit fastskruvad i den svenska tillvaron. Ingen har behövt uppleva sådant som händer allt som oftast världen över, nämligen samhälleliga sammanbrott.

En fördel med att få vara med när tiden går, det vill säga bli äldre, är att man har upplevt förändringar och vet hur olika saker och ting kändes för några decennier sedan. Kanske kan folk i framtiden förstå äldre tiders tänkesätt genom att läsa böcker i idé- och beteendehistoria fast sådan kunskap kan nog aldrig mäta sig med den självupplevda.

Lenin sa klarsynt och föraktfullt att kapitalisterna är så profitlystna att de sista av dem kommer att konkurrera om att få tillverka det rep varmed de ska hängas. Det ligger mycket i den observationen. För kapitalisten har kunden alltid rätt. Kapitalisten tillverkar det som kunden vill betala för.

Av det inser man att det spelar stor roll vilka som är kunder och vad dessa personer har i skallarna. Under det moderna stora ekonomiska miraklets tid – från andra världskrigets slut och ett kvartssekel framåt – var näringslivets huvudsakliga kunder den breda medelklassen av vanliga människor. I Sverige tänkte de ungefär likadant vare sig de var överläkare eller löpandebandarbetare. De vill ha bil och villa och resor till solen och därför inriktades produktionsapparaten på att tillfredsställa sådana önskemål. Det var de vanliga människornas vilja och värderingar som bestämde vad företagens skulle producera.

Tesen om alla människors lika värde är mycket farlig. Rätt tillämpad kan den ge ett samhälle väldiga framgångar medan den feltolkad och missbrukad kan leda till sönderfall. ”Vi anser det självklart att alla människor är skapade lika” står det i USA:s självständighetsdeklaration från 1776 och sedan dess har jämlikhetsprincipen varit västerlandets ledstjärna (i varje fall i högtidliga ögonblick och kanske inte riktigt när det gällde Nordamerikas slavar men jag hoppar över komplikationerna för att koncentrera mig på principfrågan).

Deklarationsförfattarna ansåg att alla människors lika värde var självklart. Menade de allvar och vad betydde det i så fall? Det är svårt att föreställa sig något annat än att deras utgångspunkt var den kristna uppfattningen om att Gud älskar alla människor lika mycket. De amerikanska grundlagsfäderna var för det mesta deister vilket innebär att de menade att Gud hade skapat världen men sedermera slutat lägga sig i skapelsens vidare öden.

Det blev något fel på min Skype så att jag utan att själv synas hamnade i en videodiskussion mellan ett halvdussin mötesdeltagare. Det verkade vara politiker och statstjänstemän.

Jag har sammankallat det här brainstormingmötet för att diskutera hur vi ska ta itu med sverigedemokraterna, sa ordföranden. Den hittillsvarande politiken fungerar inte längre. Folk har slutat bry sig över att vi kallar sverigedemokraterna för nazister. Senast igår skrattade min granne åt mig. Jag sa att sverigedemokraterna är rasister och nazister. Visst, skrattade grannen, glöm inte att de är fascister också. Vår strategi mot sverigedemokraterna håller inte. Vi måste ta fram en ny strategi.

Alexis de Toqueville (bilden) var en fransk ädling som på 1830-talet reste till USA för att studera den unga demokratin (se lite mer här om du har lust). Han skrev en av samhällsvetenskapens klassiker om sina erfarenheter och observationer.

USA hade till skillnad från de europeiska länderna ingen aristokrati. En av aristokratins viktigaste funktioner i ståndssamhället var att förhindra suveränen att ta all makt och bli despotisk. Adeln var bildad och mäktig och kunde som ingen annan samhällsgruppering stå emot en härskare med anspråk på envälde. Tocqueville visste vad som hade hänt under den franska revolutionen när adeln krossats. Genast införde centralmakten diktatur och tyranni hur demokratisk den än förklarade sig. Hur skulle USA klara det här dilemmat? Skulle demokratin, alltså överhetens skyldighet att stå till svars inför medborgarna, räcka till för att lägga band på dess – varje överhets! – despotiska drifter när det inte fanns någon adel som kunde hålla den i schack?

Den moderna välfärdsstatens filosofi bygger på två besläktade doktriner, dels att människan är svag och för det mesta i behov av någon sorts beskydd, dels att staten med sina magiska verktyg kan lösa människornas problem. Denna tankefigur inspirerar statens tänkande. Ett exempel är kriminalpolitiken.

Ett grundfaktum är att det i vårt samhälle liksom i alla andra hittills kända är att det existerar brottslingar som besvärar samhället i övrigt. Den stora frågan är vad staten i egenskap av huvudansvarig för ordningen ska göra åt brottsligheten.

Häromdagen talade jag med en läkarkompis om huruvida coronat är dödligare än föregångare som Asiaten år 1957 och Hong Kong-influensan år 1968 som inte föranledde så mycket väsen vad vi kunde minnas. Frågan var helt enkelt om ståhejet kring vår tids pandemi kan förklaras av att covid-19 faktiskt är så mycket farligare än tidigare virusattacker eller om samtidens oro beror på mentalitetsförändringar däri inbegripet en möjlig tilltagande maktlystnad eller beskyddarinstinkt från politikernas och myndigheternas sida.

I en kommande krönika av Gunnar Sandelin beskriver han med förundran ett av det svenska välfärdssystemets märkvärdigaste drag, nämligen hur det sociala arbetet i sextio år bedrivits med oförändrad filosofi trots att metoderna aldrig fungerat. Välfärdsstatens grundföreställning, säger Gunnar som själv är utbildad och länge praktiserande socialassistent (som det hette då), är att kriminella och andra sociala problematiker aldrig egentligen anses skyldiga till de besvär de orsakar sig själv och andra eftersom skulden alltid ligger hos en uppsättning ”sociala faktorer”, exempelvis trångboddhet, fattigdom och olämpligt sällskap.