Mitt, liksom troligen alla andras, politiska medvetandes fasta grund är föreställningen att demokrati och despoti är varandras motsatser och fiender. Despotin, till exempel i skepnad av Sovjetunionen, ville erövra demokratiska samhällen för att omvandla dem efter sitt eget beläte. Den här tankefiguren sitter så djupt att en sådan som jag har svårt att fatta att den påstådda oförenligheten mellan demokrati och despoti verkligen handlar om en tankefigur, det vill säga en mental konstruktion, snarare än ett oföränderligt fysiskt förhållande eller något slags naturlag. När USA år 2003 överföll despoten Saddam Husseins Irak var denna mentala konstruktionen de neokonservativa amerikanska ledarnas fyrbåk. Genom att utsläcka despotin personifierad av Hussein skulle de neokonservativa låta demokratin välla fram som en rättfärdighetens flod. Det var fint tänkt, men det blev inte så.

Häromdagen begav jag mig till forskningsfronten för att utvärdera situationen. Forskningsfronten ligger vid Angereds torg 9 i Angered i Jämställdhetsmyndighetens lokaler. Av pandemiska skäl uppsökte valde jag att uppsöka fronten elektroniskt snarare än fysiskt och det visade sig var en himla tur för den verkliga spjutspetsforskningen, upptäckte jag, bedrivs på ett annat ställe, nämligen vid Nationella sekretariatet för genusforskning på Universitetsplatsen 1 vid Göteborgs universitet – visserligen bara 14 kilometer i sydvästlig riktning enligt Google Earth men det hade känts snopet att klappa på fel port när man är så vetgirig och otålig som jag.

Några läsare har varit vänliga att kommentera en fundering som jag nyligen presenterade. Så här lät funderingen:

En grundläggande fråga med vilken jag i min barnslighet oavsiktligt retat upp en del nationalekonomer är hur marknader uppstår. Det är fundamentalt för nationalekonomin men helt bortglömt sedan Jean-Baptiste Say år 1803 skrev en uppsats i ärendet. Tänk dig en ekonomi som består av en fiskare och en bagare. Fiskaren fiskar två fiskar om dagen och bagaren bakar två bröd om dagen. De byter en fisk mot ett bröd och lever båda på en fisk plus ett bröd vardera om dagen. Ett system i jämvikt.

Det förefaller uppenbart för mig att USA inte kommer att bli bättre under demokraternas Biden än under republikanernas Trump. Det beror på att USA lider under de flerfaldiga måttstockarnas förbannelse (som jag skrev om här). Den som letar lite i sitt minne kan hitta flera likartade tillfällen under de senaste årens amerikanska historia när de demokratiska bedömarna applicerade sin måttstock och de republikanska bedömarna sin och kom fram till helt olika utslag.

Trots att jag påstår att jag är skeptisk mot allt och alla så har jag auktoriteter. En av dessa är Alexis de Tocqueville (bilden), en fransk aristokrat som vid 26 års ålder år 1831 påbörjade en lång resa i USA för att studera den nya amerikanska demokratin. Det blev ett antal djupsinnigt resonerande böcker plus reseberättelser.

Tocqueville hade i den franska revolutionen sett vad demokratin kan ställa till med om den får utvecklas utan spärrar och han ville veta hur USA skulle kunna undvika motsvarande tyranni. Han oroar sig för framväxten av en oinskränkt, folkvald, välvillig, despotisk statsmakt:

Bästa fru Pelosi,

När jag på avstånd försöker förstå den politik som du i din egenskap av talman i ditt lands representanthus blir jag bekymrad och jag ska förklara varför. Det största hotet mot Amerikas framtid just nu, som det ser ut härifrån, är att landet ruttnar inifrån på grund av motsättningar och hat och då menar jag inte i huvudsak hatet från våldsamma höger- och vänsterextremister utan det hat som tycks ha trängt in bland landets ledare, till exempel hos dig, och som förgiftar ledarnas inbördes relationer.

Troligen är det en inneboende drift i det mänskliga samhället att eftersträva homogenitet. Till exempel brukar svenskar som bor utomlands samla sig till svenska klubbar. Men den eftersträvade homogeniteten handlar inte i första hand om sådant som att gemensamt äta ärtsoppa på torsdagar utan om rådande värderingar och tankemönster. Gemenskapen vill helst att dess medlemmar har samma föreställningar om det goda och det onda, om det sanna och det falska, om skyldigheter och rättigheter.

Det kom ett verserat, maskinskrivet brev med posten från en läsare (utan adress, telefon eller email). Han ville bara tala om att det jag skriver är svammel. Jag förmår inte djupdyka i frågorna utan håller mig lättjefullt på ytan eller snarare till och med von oben.

Brevskrivaren verkar bildad. Han berättar att han i somras satt i Vaxholms gästhamn och läste en nationalekonomisk bok enligt vilken stater gärna kan sätta sig i skuld om det behövs exempelvis för att skyffla ut pengar i coronatider till företag som hotas av statligt beordrade nedstängningar. I jämförelse med en sådan skrift och med ännu mer svårlästa böcker som han också läst, förklarar han, är mina reservationer kring keynesiansk politik både barnsliga och omoderna.

Det är bara att erkänna: jag har halvt medvetet översett med svagheter i Donald Trumps beteende ehuru med tilltagande vånda sedan han började mana folk till demonstrationer i Washington (vilket slutade med stormningen av Kapitolium på trettondedagen). Jag har följt den kanske alldagligaste, lättförståeligaste och mest förödande logik som mänskligheten har hittat på, nämligen ursäkter på teman som det överskylande ”det var någon annan som började” alternativt det urskuldande ”det var fel men inte värre fel än de andra”.

Yttrandefriheten börjad lagstadgas för vid slutet av 1700-talet. Mest känt är 1791 år tillägg, första tillägget, till den amerikanska konstitutionen: ”Kongressen får inte stifta någon lag… [som] begränsar yttrandefriheten eller pressens frihet” står det. Den svenska  Tryckfrihetsförordningen (bilden) som kom 1766 var rentav före. Motsvarande regel har sedermera införlivats i snart sagt alla länders grundlagar, visserligen ibland med reservationer. Men den gemensamma uppfattningen verkar vara att yttrandefrihet är en bra grej.

Oraklet i Delfi hade förklarat att Sokrates var Greklands visaste man. Oraklet, som inte var känt för att vara uttömmande pedagogiskt, lämnade inga närmare förklaringar. Uttalandet satte myror i huvudet på Sokrates. Oraklet talade alltid sanning men man kunde aldrig veta på vilket sätt.

Sokrates sökte upp ett antal erkänt kloka människor för att få hjälp att tolka orakelutlåtandet. (Bara där! I stället för att pråla med berömmet ifrågasatte han det och ville förstå vad som menades. Det är ett säkert tecken på visdom om du frågar mig. Han misstänkte nog att oraklet bara fjäskade – om nu orakel någonsin fjäskar.)

För trettiofem år sedan, i historieboken På spaning efter Moder Sveas själ, myntade jag uttrycket ”politikerväldet”. Det var inte bara en uppkäftig tillvitelse mot makthavarna – att tala om ledarna i termer av ett ”välde” är såklart förolämpande – utan framför allt ett försök att placera in vår epok i historien och att ge den ett namn i enlighet med etablerad svensk historiografi. Historieböckerna brukar indela tiden i historiska epoker och namnge dem efter de huvudsakliga makthavarna: folkungatiden, stormannatiden, sturetiden, vasatiden, det karolinska enväldet och så vidare. Min enkla tanke var att historien inte tagit slut utan att vi lever i den och att vår epok rimligen måste heta något i framtidens historieböcker. Varför inte följa traditionen att ge tidevarvet namn efter de främsta makthavarna? tänkte jag och kom fram till att det intresse som tar hand om runt hälften av BNP rimligtvis bör kvala in som makthavare nummer ett.

Man har nog bara rätt att skriva ett begränsat antal artiklar per år om coronat och det antalet har jag säkert överskridit men nu är det ett nytt år och jag bör ha fått en ny kvot.

En observation som många med mig gjort är att man säkert vet mycket om viruset men knappt något om den fråga som hittills har varit den viktigaste av alla, nämligen med vilket slags politik sjukdomen bäst ska motarbetas. Det finns två motsatta huvudlinjer med varsin benfast övertygad grupp anhängare. Den ena huvudlinjen är att samhällena så långt det går ska stängas och den andra att de i möjligaste mån ska hållas öppna.

Den store samhällstänkaren och ekonomen Adam Smith gjorde följande tänkvärda observation i Wealth of Nations, fjärde boken, åttonde kapitlet:

Folk som tillhör samma näring träffas sällan, även om syftet bara är glädje och underhållning, utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i någon dold överenskommelse om att höja priserna.

Vid pass år 1968 lät jag mig liksom så många andra medelklasstudenter på universiteten vuxendöpas in i sanningens och godhetens samfund, nämligen den muterade variant av arbetarklassocialismen som så småningom skulle stabiliseras i den moderna PK-ismen, vår tids dominerande politiska ideologi.

För dig som eventuellt aldrig haft det så beviljat kan jag berätta att det är underbart att vara frälst. Människan fylls med djärvhet och självsäkerhet när hon upptäcker sig stå för både sanning och godhet.

Det är en vedertagen uppfattning att alltfler barn och unga upplever psykiska störningar. Folkhälsomyndigheten har undersökt förekomsten av psykosomatiska besvär bland dessa. Psykosomatiska besvär är till exempel ”huvudvärk, magont, ryggont och yrsel, irritation/dåligt humör, nedstämdhet, nervositet och sömnsvårigheter”. Myndigheten sammanfattar forskningsläget så här:

Den svenska coronapolitiken har gjort många insiktsfulla bedömare medvetna – i en del fall skulle jag kanske säga ”ännu mer” medvetna – om den svenska byråkratins förlamande grepp över stora delar av vår tillvaro. Den framväxande insikten är att det officiella Sverige inte tycks klara ens rätt enkla uppgifter såsom att (i våras) få fram tester och skyddsmaterial och (nu) vaccin i tillfredsställande kvantiteter.

Coronapandemin är intressant på det sättet att den presenterar oss för problem för vilka vi – där ”vi” betyder såväl enskilda människor som ”ansvariga” myndigheter – saknar etablerade lösningar och därför tvingas experimentera och liksom treva oss fram. Frågan är vilka regler som gäller för det svenska experimenterandet och trevandet. Vilken är Sveriges problemlösningsalgoritm?

Jag kanske har missförstått vad som sker omkring mig men det känns som om algoritmen lyder så här:

Att friskolor gör vinster och ibland delar ut pengar till sina ägare är en het potatis som svenska politiker har svårt att hantera. En del vill förbjuda den heta potatisen, andra säger att äsch, det är väl inte så farligt med vinst, vi kan väl tala om något annat? Vi kan väl tala om att förstatliga den kommunala skolan i stället? Andra åter menar att vinsterna är ofarliga, värre är att friskolorna inte har så många behöriga lärare.

Det förefaller mig osannolikt att sådana debattörer ska kunna komma fram till något praktiskt som kan lösa den svenska skolans problem.

Jag lyckas inte riktigt reta upp mig över att ett antal ministrar med livvakter eller på egen hand gett sig ut i julhandeln för att hämta en klocka som varit på lagning eller för att köpa en julklapp till mamma. Jo visst, de har själva uppmanat svenska folket att låta bli att göra det som de själva alltså valt att göra, nämligen att ge sig ut i helghandeln. Ja, det är olämpligt att ledare bryter mot regler de själva föreskrivit. Så klart att de är hycklare och ovärdiga att leda landet.

När jag var statsanställd, lönegradsinplacerad och fackansluten siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag många givande diskussioner med min begåvade och tolerante chef, sedermera professorn vid Linköpings universitet, socialdemokraten Lars Ingelstam.

Det här var på åttiotalet och den unika tillväxtepok i Sveriges historia som brukar kallas rekordåren hade just tagit slut. Rekordperioden pågick från andra världskriget slut fram till början av sjuttiotalet när ”oljekrisen” inträffade. Oljekrisen berodde på att ett antal oljeproducerande länder bildat kartell och höjt priset på oljan vilket skapade oro och elände världen över. Oljekrisen blev den syndabock som fick bära skulden för att rekordåren var över.

Nyligen skrev jag en krönika om den svenska tilliten. Jag påstod att den visserligen funnits men att folk numera missförstår dess karaktär. De tror att tilliten var ett slags dumsnällhet av samma typ som välfärdsstaten så ofta tillämpar när domstolarna ger straffrabatter till återkommande våldsverkare och ensamkommande afghanska barn ständigt får förlängda frister för att erhålla PUT. I själva verket, hävdade jag, var det tillitssamhälle som jag upplevde som barn visserligen tillitsfullt i bemärkelsen att man ofta inte behövde låsa ytterdörren men i övrigt ett strängt samhälle:

Jeff Bezos – världens rikaste man med 189 miljarder dollar (vilket motsvarar runt en tredjedel av Sveriges BNP) på banken – har världens rikaste ex-fru, MacKenzie Scott (bilden), som är god för 62 miljarder dollar. Fru Scott har på senare tid blivit världsberömd inte bara för att hon är ex till världens rikaste man och för att hon är författare utan framför allt för att hon planerar att ge bort nästan alla sina pengar till välgörenheter. Hon skiljde sig från Jeff rätt nyligen och har ännu inte fått upp farten på donationerna – det är svårare än du tror att göra av med riktigt mycket pengar – men hon har i år förmått spendera fyra miljarder dollar vilket är ungefär vad Sida, som ändå har lång erfarenhet och 675 helårsarbetare, årligen lyckas dela ut.

Den moderna västerländska demokratin är troligen en avbild av den moderna marknadsekonomin som står på en massa ben varav jag vill framhäva tre. Det första benet är konkurrensen mellan producenterna. Konkurrensen handlar om att ge kunderna den bästa valutan för pengarna. Producenterna motsvaras inom demokratin av partierna. Partierna konkurrerar med varandra men inte om kundernas, som nu uppträder som väljare, pengar utan om deras röster.

Det andra benet är kundernas respektive väljarnas rätt att handplocka helt fritt bland de konkurrerande leverantörerna. Ingen obehörig påverkan tillåts. Om kunderna och väljarna otillbörligen kunde påverkas skulle konkurrensen mellan producenter och partier snedvridas. Framför allt är det viktigt att dessa leverantörer förhindras att begränsa konkurrensen genom att bilda konkurrenshämmande karteller eller oligopol.

En vanlig skidlärare vet att han har ungefär en timme på sig eftersom en timmes dyr skidlärartid är gränsen för vad folk kostar på sig om de vill förkovra sig i sporten. På en timme hinner skidläraren bara föreslå några enkla quick fixes, till exempel att inte vinkla handlederna utåt eftersom det ser fjortisaktigt ut. Basaktiviteten, sådant som viktbelastningen och positioneringen, hinns inte med.

Jag skulle gärna vilja diskutera en sak med dig i förtroende. Det handlar om en gemensam bekant, nämligen det svenska folket. Jag vet inte hur väl du känner honom. Jag har känt honom mycket länge, barndomskamrat kan man väl säga, men ändå inte sådär intimt som en klasskamrat eller jobbarkompis. Men han har liksom alltid varit med mig och han har alltid varit schysst.

Skälet till att jag vill tala med dig om honom, svenska folket alltså, är att jag på senare tid, särskilt sedan coronat började, inte riktigt känner igen honom. Förut har han alltid varit en, som jag har tyckt, rätt balanserad, pålitlig och godmodig typ men… Kan jag tala öppet med dig? Du får inte tro att jag har något horn i sidan till honom, jag är bara orolig för honom. Tyck inte att jag överdriver nu. Det kanske jag gör, men det är inte av illvilja. Du förstår… ibland när jag ser vad han gör och hör vad han säger så undrar jag… om han kanske inte blivit lite besatt? Inte direkt tomtar på loftet utan mera som ett tillstånd av oberäknelighet och troligen någon sorts depression med starka tendenser till självskadebeteende.

Då och då förklarar eftertänksamma läsare för mig att de inte tror på min teori 1) om att Sverige styrs av a) en härskande klass som består av ett politikervälde vars affärsidé är att bygga ut välfärdssystemet och göra Sverige till en humanitär stormakt och sig själva till ett internationellt föredöme och b) av de hundratusentals funktionärer som administrerar politikernas välfärdssystem samt 2) att denna maktklick har anammat PK-ismen som ledande statsideologi eftersom detta tänkande gynnar klickens ambitioner.

Resonemanget är för listigt, har de eftertänksamma läsarna invänt. Det låter som en konspirationsteori. Det där med en härskande klass av yrkespolitiker och välfärdsbyråkrater kan möjligen stämma men hur var och en av dessa har kunnat räkna ut att det skulle gynna honom eller henne att måna om bögar och kräva nollutsläpp av koldioxid överstiger förståndet.

Många föreställer sig att samhällets dominerande uppfattningar dominerar för att de är sanna. Det känns som ett någorlunda rimligt fundament för funderingar kring samhället ty så är det i många fall. Den dominerande uppfattningen om avståndet från Stockholm till Göteborg är att sträckan utgör ungefär femtio mil.

Men så otvetydiga är inte alla samhällets dominerande uppfattningar. Många uppfattningar dominerar utan att vara empiriskt belagda. Under tidigare århundraden har det varit en dominerande uppfattning att Gud finns. En snarlik modern uppfattning är att det finns en allmän svensk Värdegrund enligt vilken alla människor har lika värde. Ytterligare en i vår tid dominerande uppfattning, särskilt i närheten av universitet och högskolor, är att västerlandet skapat sitt välstånd genom röveri, slavhandel och annan utsugning riktad mot världsdelar som bebotts av färgade människor.