Det är endast med motvilja och självövervinnelse som jag publicerar denna text. Jag gör det bara i mitt vetenskapliga nit att tillrättalägga vitt spridda men felaktiga uppfattningar så att de inte fortsatt kan vilseleda samhället.

Den felaktiga uppfattningen som jag själv, ehuru i god tro, ägnat mig åt att sprida är att det var jag som för vid pass tio år sedan formulerade teorin om det välfärdsindustriella komplexet och dess makt över samhället.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har just presenterat en utredning om covidrelaterade konspirationsteorier. Nästan alla uppfattningar visar sig kunna vara konspirationsteorier. En av åtskilliga beskrivna konspirationer är att kalla coronat för ”Kinaviruset” trots att ”Dr. Marietta Vasquez från Yale School of Medicine förklarar [att] det är både inkorrekt och främlingsfientligt att ge sjukdomar etniska eller geografiska etiketter”. En annan skadlig konspirationsteori är att viruset sprids via 5G-teknik. En del konspirationsteorier är ”kulturellt kodade” och bidrar därför inte bara till att ge en falsk förklaring till viruset utan också till att ge näring åt främlingsfientlighet:

När storföretag hyllar regeringar finns det anledning till skärpt vaksamhet. Det behöver förstås inte tyda på några ugglor i mossen men för det mesta handlar det om att de fjäskar eller räknar med att få, eller redan har fått, förmåner som de inte borde ha tilldelats.

När amerikanska storföretag kommer ut som PK-ister kan man emellertid både ana ugglor i mossen och räkna med begravda hundar. Och det är just vad de gör. Till exempel har både Coca-Cola och Delta Airlines läxat upp sin hemstat Georgia för att delstaten – i likhet med nästan alla andra republikanska delstater – bestämt att sedan det kritiserade valet i höstas strama upp sitt valsystem. Unga PK-istiska människor bland bolagens kunder uppfattar reformen som ett attentat mot svartas rättigheter. Svarta företagsledare har bett om storföretagens hjälp att stoppa reformen. I själva verket handlar de nya vallagarna om sådana tidigare missade självklarheter som att en väljare i framtiden kommer att behöva visa ID-kort när han ska rösta. 

Det pågår en påkostad kampanj med syftet att få medborgare som du och jag att känna oss utanför. Kampanjen kostar ungefär åtta miljarder kronor om året. Genomförandet har uppdragits åt statsmedia.

Jag har kommit på det här lömska anslaget mot medborgarna genom att då och då titta på nyhetsprogrammet Rapport klockan 19.30. Jag upptäckte att jag för det mesta inte riktigt kunde ta till mig andra nyhetsinslag än vädret (som även det ofta är illa presenterat vilket emellertid inte gör så mycket eftersom det finns bra väderinformation på nätet, yr.no till exempel).

Längre än de flesta har jag förutspått slutet på Sveriges politiska system. Redan 1987 skrev jag en historiebok där jag med astrologiskt noggranna metoder räknade ut att politikerväldet skulle falla på nittiotalet. Clarté skrev i en recension att hela boken var ”prillig” och det kanske den var eftersom politikerväldet överlevt sin utmätta tid med mer än två årtionden. Till mitt försvar kan jag kanske anföra att mina förväntningar inte grundades så mycket på oroväckande tecken i samtiden som på en utdragning av historiska trender, ett notoriskt oprecist förfarande när man ska förutsäga framtiden.

Kanske vet du lika lite som jag om halvledare och då är även du att beklaga med tanke på vad bristen på halvledare nu ställer till i världen. Halvledare används i stora mängder i moderna tekniska produkter. De mäts i miljondelar av en millimeter och det kan finnas över 3 000 stycken i en elbil.

En släkting frågade mig vad jag ansåg att ”man” – underförstått landets härskare, alltså politikerna – borde göra åt sociala problem som kriminalitet och arbetslöshet särskilt som problemen, menade släktingen, troligen kommer att bli värre när den artificiella intelligensen tagit över alltfler mänskliga jobb.

Jag svarade att många menar att sociala problem som fattigdom, dryckenskap, brottslighet, arbetslöshet och analfabetism och liknande är en del av samhällets DNA och därför alltid kommer att finnas. Det enda ”man” kan göra åt det, hävdar samma människor, är vad den kommunala socialtjänsten lite valhänt men vänligt redan gör utan särskilt stor framgång. Så det blir väl att fortsätta med det så länge ”man” har pengar så det räcker.

Framtidens historiker kommer att ägna mycket tid till att beskriva och försöka begripa vår tids ideologiska väckelse, nämligen PK-ismen. Fram till för bara ett par år sedan var den i de flesta länder utom Sverige – tror jag i alla fall – tämligen beskedlig. I Sverige blev den tidigt statsreligion medan den i andra länder, där den över huvud taget fick fäste, höll sig till särskilda miljöer, till exempel skolförvaltningar och universitetens humanistiska institutioner.

Hos Harry Potter, om vilken jag inte läst en enda bok, förekommer, har jag inhämtat, begreppet mugglare. En mugglare är en helt vanlig människa som saknar de magiska förmågor som Harry och hans skolkamrater äger och som de utbildar sig på internatskolan Hogwarts för att utveckla. När ett gäng magiker sitter och diskuterar sina yrkeshemligheter och en mugglare närmar sig gäller det för häxmästarna att samla sig, sila snacket och börja prata mugglarspråk om mugglarämnen.

För de flesta av oss, tror jag i alla fall, framstår byråkratin som ett grått, trögt, inåtvänt, formalistiskt och ineffektivt väsen som i första hand bor i offentlig förvaltning men också frodas i stora privata företag. Jag har svårt att föreställa mig att folk i allmänhet skulle betygssätta byråkratin över fem på en tiogradig skala.

Jag tror inte att människan tidigare rent allmänt var mer principfast än hon är idag men när jag så här i coronatider studerar näringslivets organisationer börjar jag undra. Är de kravmaskiner för sina medlemsföretag eller existerar de för att värna om kapitalismen och marknadsekonomin?

Det är inget fel på intresseorganisationer. Jag är själv ordförande i en intresseorganisation för företag som samtidigt ägnar sig åt att försvara marknadsekonomins grunder. På något vis har den organisationen för det mesta, inbillar jag mig, lyckats undvika att ta ställning i frågor där de två uppgifterna kolliderar. Men just nu, alltså i coronatider, verkar det upplagt för jäv och självmotsägelser inom företagarvärlden eftersom ägarintressena så tydligt kommer i konflikt med allmännyttan.

Det är oartigt att korsförhöra människor för att ta reda på vad de menar och om de har fog för sina föreställningar. Artigheten att avstå från tredje graden i vänkretsen har dock ett pris: man vet aldrig hur mycket skit ens bekanta pratar. Man vet inte en gång hur mycket ogenomtänkt strunt man själv sprider när alla andra är så väluppfostrade att de undviker att ställa kontrollfrågor.

Det är spännande att ligga i den intellektuella frontlinjen mot framtiden och följa hur andra människor i andra länder förhåller sig till samma slags frågeställningar som artikuleras på den här bloggen.

En intressant fråga som numera allt oftare kommer på tapeten är om våra styrespersoner politikerna är medvetna om hur illa det står till med Sverige om man radar upp de värsta till synes olösbara problemen såsom migrationen, skolan, integrationen, coronapolitiken, infrastrukturen, brottsligheten och den tilltagande otryggheten.

Standardsvaret bland bildat folk är nej. De bildade kan inte få in i sina skallar att politikerna kan se samma värld som de själva och ändå inte reagera som de själva, nämligen med att ge hals, riva sitt hår samt även visa andra tecken på förtvivlan.

Läs inte det här. Läsekretsen vill bli engagerade och rättmätigt upprörd. Det här är inte en sådan text. Det här är en text för nördar. Jag har skrivit den bara för att dokumentera min egen förnöjelse över en aha-upplevelse.

Häromdagen skrev jag om skillnaderna mellan PK-ismens karaktär och beteende i USA och Sverige. Det är samma djur men det har utvecklats lite olika beroende på de lokala omständigheterna ungefär som Darwins finkar som trots att de tillhörde samma art såg olika ut i olika länder.

Min hittills oemotsagda uppfattning är att det gemensamma draget hos alla PK-istiska idéer är att de förespråkar tillstånd som är onaturliga i bemärkelsen att de inte uppstår av sig själva utan i stället kräver offentliga insatser för att komma till stånd. Om man exempelvis inte problematiserar mänsklighetens naturliga ordning visar sig människorna kunna indelas i två typer, män och kvinnor. Men PK-ismen anser att det därutöver bör finnas män som förvandlats till kvinnor och vice versa samt individer som saknar kön eller åtnjuter diverse ofta nyuppfunna tilläggskön. De fantasifulla PK-istiska möjligheterna är oändliga men det blir inget av dem utan offentliga insatser i form till exempel av skattefinansierad könskorrigeringskirurgi.

I snart tio år har jag försökt att förstå den politiska korrekthetens karaktär. Det tog mig ett tag att hitta nyckeln men sedan började bitarna falla på plats. Grundbulten är att PK-ismen är politikerväldets ideologi, de aktuella härskarnas troslära. Man kan jämföra med den marxistleninistiska ideologin hos det sovjetiska kommunistpartiet som också skrämde oppositionella människor med olika repressalier. ”Klassförrädare” kunde det heta då som det numera heter ”rasister och brunråttor”.

Sverige ska införa coronapass. Coronapasset är något slags dokument – kanske på papper, kanske något elektroniskt som ligger i telefonen – som utdelas efter vaccination. Passet är avsett att bevisa att bäraren inte smittar och därför efter passkontroll kan släppas in överallt där det finns coronarestriktioner, till exempel restauranger, flygplan och biografer. ”Målsättningen är att infrastrukturen för utfärdande av digitala vaccinationsintyg ska vara tillgänglig från och med den 1 juni 2021”, skriver socialminister Lena Hallengren.

Är ett coronapass en bra eller en dålig grej? Jag har frågat en i min kropp inneboende amatörepidemiolog (AE) om råd.

Om ett och ett halvt år ska det bli val i Sverige. Då ska de röstberättigade förtroendevälja landets styrespersoner för den kommande fyraårsperioden. Ordet förtroendevald definieras så här av Wikipedia:

Förtroendevald kallas den som genom val erhållit ett uppdrag och förutsätts sköta uppdraget i enlighet med sin övertygelse, till skillnad från dem som får ett uppdrag genom att anställas och förutsätts sköta det mer eller mindre utan hänsyn till sina egna åsikter.

När hållbarheten brister finns det ofta flera sätt att hantera de problem för mänskligheten som otillräcklig hållbarhet representerar. En hotad hållbarhet som jag särskilt tänker på är den som har drabbat jeansen.

Att mångfalden numera med väldig kraft trängt in i den svenska arbetsmarknaden är inte, som väluppfostrade tyckare hävdar, en anomali som bör motarbetas utan i stället ett nytt normaltillstånd som vanliga medborgare gör bäst i att anpassa sig till. När det finns folk som är villiga att jobba för mindre än en hundralapp i timmen spelar det ingen roll vad det står i kollektivavtalen.

Eftersom jag så sällan blir imponerad av vad folk säger men just nu har blivit det så skulle jag vilja tvinga dig, som troligen är lika trött som jag på allmänt pladder, att sätta av en timme av ditt liv i sällskap med den danske forskaren Bjørn Lomborg som inom ramen för sitt projekt Copenhagen Consensus Center jobbar med att rangordna olika världsproblem efter hur mycket nytta man får för pengarna när man försöker lösa dem.

Mest handlar det om klimatpolitik. Lomborg är motsatsen till Greta Thunberg. Han är vetenskaplig snarare än emotionell, han försöker övertyga med argument snarare än med utskällningar. Han föraktas snarare än avgudas av klimatalarmisterna.

Den italienske luftvägskirurgen Paolo Macchiarini utvecklade en metod för att transplantera in konstgjorda luftstrupar i patienter. Han fick mycket internationell uppmärksamhet för sina djärva planer och betraktades allmänt som ett nobelprisämne. Han hade charm och framåtanda. År 2010 rekryterades han av Karolinska Institutet och genomförde strax den världens första transplanteringen av en konstgjord strupe. Snart avslöjades Macchiarini som en bluff. Hans strupar fungerade inte. Patienterna dog. Transplantationer hade genomförts utan föregående etikprövning. Till råga på allt ljög han i obetydliga frågor som när han påstod att påven skulle viga honom med hans älskarinna trots att han fortfarande var gift med en annan kvinna.

Den här texten innehåller en tanke som möjligen inte är helt banal. Tanken kan förstås vara felaktig men då är den i alla fall sprungen ur ett gott uppsåt, nämligen en önskan att förstå en dagsaktuell grej som verkar underlig.

Det hör till saken att jag framfört tanken tidigare men eftersom den inte avsatt några tydliga spår i samhällsdebatten är det lika bra att jag tar den en gång till. Att repetera viktiga budskap är för övrigt ingen skam. Se till exempel på företaget Coca-Cola. Betänk hur mycket detta internationella bolag årligen satsar på att i världens befolkning inskärpa sitt firmanamn. Syftet är att alla människor ska ha lärt sig dessa fyra stavelser utantill så att de inte av misstag köper någon annan läskedryck när de går till ICA-butiken. Hur många gånger måste då inte jag framhålla mitt budskap, som är långt mer komplext, för att det verkligen ska ta skruv?

Det är inte utan att man kan längta tillbaka till gamla tiders socialdemokrati som kämpade för arbetarklassen och kände ett ansvar för Sverige, ett ansvar som bland annat innebar att partiet höll kommunisterna kort både, förstås, för att kommunisterna konkurrerade om rösterna och för att många av dem beundrade Sovjetunionen och ville göra revolution även i Sverige.

Jag känner inte Dagens Nyheters skribent Bengt Ohlsson annat än från tidningssidorna och då som en hederlig och habil penna. Nu har han skrivit en artikel i kulturbilagan där han förklarar varför han valde att inte engagera sig som skribent i den åtminstone för tillfället avdomnade tidningen Bulletin. Ohlsson framställer historien på ett självutlämnande sätt och sig själv som en obeslutsam Hamlet: Att skriva eller inte skriva? (Han valde till slut att inte skriva. ”Jag fegade ur”, är hans egna ord.)

När min bror för länge sedan gjorde sig redo att lämna föräldrahemmet för att etablera eget boende uppstod frågan om han skulle prenumerera på någon morgontidning. Han var mycket tveksam ty, som han sa, man kunde ju inte vara säker på att det skulle hända något alla dagar och risken var därför att han slängde ut prenumerationspengar i onödan.

Vad min bror inte tänkte på – eller kanske faktiskt hade insett – är att en motsvarighet till Parkinsons lag gäller inom media. Parkinsons lag säger att ”en arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den” (vilket är skälet till att till och med pensionärer kan känna sig jäktade; om man har för lite att göra lär man sig att genomföra arbetsuppgifterna på ett mer tidskrävande sätt). Det är likadant med media. Råder det nyhetsbrist ser man till att älta de få notiser man har så att de fyller ut all tillgänglig tidningsyta och etertid.

Vad som i grunden skiljer den mångårige miljökämpen Björn O. Gillberg, numera metanolföretagare i Värmland, från de vanligast förekommande unga politiskt korrekta miljövännerna, ofta kvinnor inom exempelvis miljö- och centerpartierna, har jag inte undersökt men jag tror att olikheterna beror på att Björn är förnuftig och kan räkna och för det mesta, kanske alltid, hamnar rätt i sina bedömningar.

Jag tror att Sveriges politiker regelmässigt misslyckas med att uppnå sina mål och löften i frågor där det går att mäta måluppfyllelsen. I början av 2016 sa dåvarande inrikesminister Anders Ygeman att 80 000 personer skulle utvisas under året. (Det blev lite över 20 000 om man räknar med de 15 000 som återvände frivilligt.) Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige 2020 skulle ha Europas lägsta arbetslöshet. I själva verket blev Sverige det land i Europa där arbetslösheten ökade allra mest under perioden. Det kan hända att mitt selektivt ondsinta minne bara letar efter misslyckanden men tills detta visas anser jag att mitt minne är i mint condition.

Det är genant att erkänna att jag värderar livet så lågt att jag söndagen den 21 mars ägnade 45 minuter åt att titta på SvT:s nyhetsprogram Agenda. Det finns ändå så mycket högklassigt material att se. Det stod till slut och vägde mellan Clint Eastwood-filmen Pale Rider från 1985 och Agenda. Till slut valde jag Agenda eftersom jag aldrig får ut något intressant ur detta högrankade prestigeprogram och tyckte jag borde ge SvT ytterligare en chans i stället för att bara gnälla.