Jag får ej sällan mina fördomar bekräftade. Hellre det än motsatsen. Den här gången kom bekräftelsen i form av en tjugo sekunder lång rekryteringsreklamvideo från Polisen Norrbotten.

Först haffar polisen en tonåring och lyser med en stark ficklampa i ansiktet på ungdomen. Vi befinner oss i misstankefasen. Det förstår man av att polismannen ser bister ut, av att den unge mannen verkar besvärad och har en blodig skada i pannan och blodfläckar på tröjan samt av att orden ”Från misstanke” textas i videon.

Först tänkte jag illustrera den här texten med en rondellhund av Lars Vilks, inte för att den bilden vore relevant för texten, men för att hylla både konstnären Vilks och yttrandefriheten. Jag blev emellertid å det strängaste avrådd av omdömesgilla personer som sa att jag kunde bli mördad. ”Och tänk på att det inte bara handlar om dig själv utan du utsätter även familj, grannar och arbetskamrater för livsfara!” Jag gav mig fast det kändes lite fegt.

Möjligen är jag överdrivet otålig men jag tycker att debatten om brott och straff i Sverige har stått och stampat på samma ställe i åtskilliga år. Samma förslag om skärpta straff, slopade straffrabatter, mer teknik och fler poliser stöts och blöts hela tiden.

I Sverige har vi problem med tillvarons självklarheter. Det är anmärkningsvärt. Hur ska ett samhälle kunna överleva som inte ens förmår observera vad som sker inför dess ögon?

Lars Vilks skulle skyddas mot muslimska terrorister men dog i stället i en trafikolycka (som inte verkar ha orsakats av muslimska terrorister). Som skattebetalare är jag tacksam för att den svenska staten använt en del av mina skatter till att betala skyddet för Lars Vilks men jag fattar inte varför det skulle behövas sådana insatser (vid olyckstillfället tydligen fyra säkerhetspoliser och två 4,3-tons säkerhetsbilar).

Världen är full av skojare. Bilden visar de populära trettiotalssvindlarna Pettersson & Bendel som jag alltid kommer att tänka på när jag ser Morgan Johansson och Anders Ygeman tillsammans i rutan. En ofta framgångsrik undergrupp bland skojarna är sol- och vårarna. Sol- och våraren är i allmänhet mer intelligent än andra bedragare eftersom han trots upprepade misslyckanden att infria sin löften ändå åtnjuter någon sorts förtroende hos dem han lurar och därför ofta kan klämma dem på friska pengar.

Min erfarenhet är att sociala system som går under inte fallerar för att de ansvariga inte känner till fakta utan för att de inte bryr sig om dem. Detta ser man tydligare i företag än i nationer eftersom det är så mycket vanligare att företag havererar än att nationer gör det. För övrigt gör det inte så mycket om företag kraschar så länge bankrutter hanteras enligt regelboken, det vill säga att ägarna får ta smällen.

När jag för flera årtionden sedan arbetade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag återkommande meningsfulla diskussioner om klimatpolitikens möjligheter med min chef Lars Ingelstam som jag gillade för hans tolerans och intellektuella rörlighet. Men det kan hända att, som sakerna sedan dess utvecklats, vi helt och hållet var på fel spår.

Som allt mänskligt måste demokratin ständigt analyseras på nytt med nya intellektuella verktyg för att dess kaleidoskopiska förvandlingar ska uppenbaras. Men allt måste starta från utgångspunkten som var den blivande nya statsbildningen USA i sjuttonhundratalets Amerika.

Frugan och jag reste till Italien några dagar för att äta pasta, ständigt bära covidmask och visa upp vad italienarna kallar för gröna pass vilket betyder vaccinationsbevis. Annars kom man inte in på restaurang vilket jag tyckte var löjligt men regeln var inte förhandlingsbar. ”Grönt pass”, förresten, det är väl inget grönt med att ha fått två doser? Jag tog det som ett ganska manipulativt försök att försöka låna prestige från hållbarhet, elbilar och ekologi. Det borde heta rött pass eftersom rött betyder stopp och syftet är att stoppa smitta. Fåniga italienare.

Det finns en troligen påhittad historia som satt djupa spår i människors uppfattning om klassrelationerna i Paris före franska revolutionen (i den mån de har någon). Folket hade ofta ingen mat. Det så kallade mjölkriget år 1775 och svälten 1788 – 89 var två exempel på hungerepisoder. En känslolös och nedlåtande drottning Marie Antoinette ska enligt legenden hånfullt ha rekommenderat de svältande att i stället äta kakor (egentligen briocher, se bilden, ett lite finare bröd).

Skolpolitiken börjar bli hetare och mer förvirrad än på länge vilket, tror jag, beror på två saker, för det första på Pisa-chocken om troligen permanent försämrade resultat i svenska skolor och för det andra på medelklassens tilltagande oro för att politikernas ambitioner att integrera invandrare ska leda stök och försämrad undervisning för medelklassens egna barn.

Av någon anledning framträder saker tydligare i USA än i Sverige. Det har märkts särskilt under de senaste två åren när den politiska korrektheten, som vi i Sverige levt med i ett årtionde eller däromkring, under beteckningen ”wokism” plötsligt bryter fram i USA. (Ja, idéerna utvecklades vid amerikanska universitet, men de har inte förrän nyligen fått samma genomslag hemmavid som de sedan länge fått i vårt land.) Allt amerikanskt framträder i grällare, bjärtare färger och nästan som karikatyrer av de mer diskreta svenska uppenbarelseformerna. Det beror nog på att amerikaner är vana att ta ut svängarna medan vi svenskar hela tiden söker en minsta gemensam nämnare enligt principen att alla ska med. Amerikaner och engelsmän gillar excentriker medan vi känner obehag inför avvikare.

John Stuart Mill (bilden) anses av en del vara liberalismens urfader. Han sa att en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk. Detta kan vara en banalitet om man läser det exempelvis som att kvaliteten hos ett fotbollslag bestäms av spelskickligheten hos lagets medlemmar. Men det kan också, tror jag, tolkas som något mer djupsinnigt och rentav omvälvande, kanske särskilt om det tillämpas på den svenska skolan.

Att demokratin skulle vara hotad är en ofta förekommande förmodan som får 417 000 träffar hos Google. Jag ville veta vilka hot som är mest akuta så jag sökte bland de 1 370 hot som uppmärksammats den senaste veckan.

Äntligen eftermiddag och jag kan pusta ut efter en produktiv dag. Det började med att jag fick ett sms från Region Stockholm som ibland uppträder under det tillfälliga artistnamnet Alltid öppet. Så här stod det:

Hej! Du har en bokad tid 2021-10-22 08:30. Logga in i appen Alltid öppet för att se dina ärenden.

Häromdagen träffade jag en person som är professor emeritus i idéhistoria och har beklätt betydelsefulla positioner i den svenska offentligheten. Dessutom är han, det visste jag från tidigare, en klok karl så jag vågade mig på att kasta över honom ett svårt problem som jag våndats en del över (oss statsfilosofiska nördar emellan).

Vi vet att folks uppfattningar ofta ändrar sig diametralt över tiden. På 1970-talet propagerade många moderna människor för sex med barn. Idén bara hängde med i den allmänna lössläpptheten. Idag anses pedofili vara det kanske mest vedervärdiga som finns. Jag undrar om vi inte står inför en lika brutal omkastning av människors syn på välfärdssystemen.

Va! protesterar du. Har vi inte konspirationsteorier så det räcker och blir över? Vad handlar den om?

Den handlar om coronat, svarar jag.

Då kan du lägga av, säger du. Jag har hört allihop och tror inte på någon av dem. Jag har till och med hört den om att hela pandemin är ett påhitt av Bill Gates och hans rika polare som tänker mörda några miljarder människor med en giftig boosterdos av vaccinet. Teorin är att Gates och polarna oroar sig för överbefolkningen och vill hantera det problemet på sitt eget sätt.

Det här är egentligen en onödig text eftersom alla borde vara överens om svaret på rubrikens fråga men eftersom någon sådan enighet till min bedrövelse inte föreligger vill jag ge uttryck för min övertygelse (för att eventuellt bli omvänd till någon sanningsenligare uppfattning).

På den här sajten finns nästan bara bildade, begåvade, toleranta och nyfikna läsare. Jag baserar det omdömet på de signaler som läsekretsen utsänder i form av kommentarer, meddelanden och bemötanden. Nyligen åkte jag tåg från Örebro till Stockholm och hamnade i samspråk om Gud med biljettkonduktören som kände igen mig och ville diskutera saken. Andra tecken på läsekretsens kvalitet är att dess språkbehandling är av god klass och att det nästan inte förekommer sådant ociviliserat hat och hot som översvämmar praktiskt taget alla alternativsajter om man ska tro tidningarna.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har låtit sig intervjuas av SvT-journalisten Anders Holmberg som på några punkter drog ned brallorna på ministern. Bland annat visade Holmberg citat från 2008 där Johansson förkastade de folkpartistiska idéer om språkkrav för beviljande av medborgarskap som Johansson nu vill införa. Då ansåg Johansson att språkkrav för medborgarskap var en ”magnet för främlingsfientliga väljare”. Detta, sa ministern, var ”bedrövligt i sin utstuderade ömklighet”.

Någon stor tänkare, en skotte om jag minns rätt, sa ungefär så här: Folk blir vansinniga i grupp och återfår förnuftet först med tvekan och en i sänder.

Jag tror att västvärldens klimatångest är ett anfall av kollektivt vanvett. Det kollektiva elementet är betydelsefullt. Utan gemensamma institutioner som IPCC och gemensamma beslut som Parisavtalet hade den troligen förödande politik som nu genomförs för att minska bruket av fossila bränslen inte kunnat inledas. Idag står fossilerna för omkring 80 procent av energiförsörjningen. Nu har kollektivet – i det här fallet EU – beslutat att fossilförbrukningen ska halveras på mindre än tio år.

Jag tror att svensk utrikespolitik definieras av ett grundläggande och oundvikligt faktum, nämligen att vi är ett obetydligt litet land som ingen egentligen bryr sig om. Så har det nog varit sedan Karl XII. Känsliga andar kanske tar denna förmodan som en kritik mot Sverige men det är inte meningen. Tvärtom öppnar vår oansenlighet stora möjligheter. Vi kan tycka lite vad som helst utan att det egentligen skadar och orkar vi inte tycka något – till exempel för att den ansvarige tjänstemannen på UD är pappaledig – och därför tillfälligt lägger ned utrikespolitiken för någon viss region så är det troligen ingen som märker något.

Troligen finns det fel och missuppfattningar i följande text som du gärna kan hjälpa till att lägga till rätta. Det handlar om en av vår tids sannolikt viktigaste frågor, nämligen den kamp mot tech-jättar – som exempelvis Alibaba, Tencent, Apple, Facebook, Google – som drivs både av det kinesiska kommunistpartiet (KKP) och amerikanska myndigheter.

En vän frågade mig varför jag besvärar mig med att studera portugisiska. Han tyckte det var en udda sport. Tja, sa jag, som svensk blir man normalt bekant med två kulturer, den svenska som vi har inpå oss och den amerikanska som vi får över oss genom den (nog så värdefulla och berikande) amerikanska kulturimperialismen. Men resten vet vi oftast inget om. Därför gillar jag att sniffa lite försiktigt på en annan ordning som råkar ha blivit den lusofona – betyder portugisisktalande – världen.

Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

En oroväckande sak är att vi i vårt land, enligt min mening, inte har någon seriös diskussion om PK-ismen, till exempel vad den innebär, varifrån den kommer, vem den gynnar och så vidare. Själv har jag visserligen lagt fram teorier sedan den här bloggen startade men mina betraktelser har inte gjort så mycket intryck. Kanske förtjänar de inte bättre. Men att mina hugskott eventuellt inte håller förklarar inte varför saken i allmänhet inte diskuteras vilket är märkvärdigt med tanke på det politiskt korrekta tänkandets ideologiska dominans i vårt land. Det är som om man på 1600-talet inte hade funderat över kristendomen.

PK-ister är för det mesta optimister eftersom de menar att de svenska problemen kan lösas bara man sätter av lite resurser och är lite bestämd. Deras grundinställning framgår av paroller som ”Sverige är ändå ett rikt land” varmed de menar att alla nödvändiga resurser finns så att det enda som fattas är sätter igång att använda dem.

En av mina käpphästar är att u-landsbistånd inte fungerar. Min tes är mycket hårdare än nästan alla andra biståndskritikers (utom möjligen skotten och nobelpristagaren Angus Deatons, bilden). Jag säger inte att problemet är att pengarna placeras på konton i Zürich av korrupta ministrar i mottagarländerna. Jag tror till och med att det vore bättre om biståndet hamnade i alplandet eftersom det då inte kan stöka till mottagarlandets egen flämtande ekonomi.

Å ena sidan tror jag inte på framtidsstudier vilket jag rätt ofta förklarat på den här sidan. Jag har ju ändå jobbat på ett statligt framtidsinstitut så jag borde veta. Lön fick jag också vilket kan vara ett tecken på att min synska förmåga inte ansågs helt värdelös. Men jag tror som sagt inte på spådomar.