Det är genant att erkänna att jag värderar livet så lågt att jag söndagen den 21 mars ägnade 45 minuter åt att titta på SvT:s nyhetsprogram Agenda. Det finns ändå så mycket högklassigt material att se. Det stod till slut och vägde mellan Clint Eastwood-filmen Pale Rider från 1985 och Agenda. Till slut valde jag Agenda eftersom jag aldrig får ut något intressant ur detta högrankade prestigeprogram och tyckte jag borde ge SvT ytterligare en chans i stället för att bara gnälla.

Ibland letar jag i bokhyllan efter något intressant att läsa till kvällen. Häromdagen gjorde jag ett fynd i form av en ouppsprättad bok från 1933 av Alma Söderhjelm. Författaren visade sig ännu inte ha deplattformerats av herr Google så jag kunde inhämta att hon var född i Viborg år 1870, att hon var en av de första kvinnorna i Finland att avlägga doktorsexamen, att hon skrev böcker som chockerade samtiden och att hon var särskilt intresserad av ”förhållandet mellan män och kvinnor”. En väninna hade frågat henne om det var sant att hon var älskarinna till prins Vilhelm varpå Alma spände ögonen i väninnan och sa att ”det heter mätress när det handlar om kungliga personer”.

Historiens gång medför förändringar. (En del föreställer sig att historien på något vis numera går fortare för att det kommer fler iPhone-modeller per år än tidigare men det tror inte jag.) För västerlandet har förändringarna under mer än ett sekel på det hela taget varit förbättringar och vi tror därför, eller vill tro, att framstegen är inkodad i tillvarons DNA.

Numera kommer allt tydligare tecken på att det gamla fina mönstret inte längre håller. På punkt efter punkt kan man ana förfall i stället för stadig förkovran. Även om Sverige är svårt drabbat så är vi inte ensamma ty samma tendenser visar sig i andra av de länder som brukar kallas jämförbara. (I en del stycken är vi särskilt hårt drabbade. Tidningen Forbes rangordnade nyligen länderna efter olika kriterier, till exempel befolkningens genomsnittliga intelligens. De sex klyftigaste länderna var asiatiska och sedan kom Finland på sjunde plats. Sverige hamnade på plats 22 och når inte ens det ”genomsnittliga” IQ 100, vilket är precis där Mongoliet ligger.)

Världen anses bli mer polariserad. Säpo bekymrar sig över ”ökad polarisering” enligt teveprogrammet Agenda. Även i andra länder talas det om motsättningar som blir allt starkare.

Det känns sant även om ingen, vad jag vet, har försökt beskriva karaktären hos detta framväxande tillstånd. Vad betyder ökad polarisering? En klok kvinna som jag talade med häromdagen hävdade att det numera inte längre går att föra politiska samtal med folk. Kunde man tidigare resonera med meningsmotståndare? frågade jag. Jag vet inte, svarade hon, men nu går det ju ibland så långt att samtalsklimatet inom familjer och sedan länge etablerade vänkretsar nästan förbjuder andra samtalsämnen än vädret och Let´s Dance.

När Stalin bestämde sig för att genomföra något djärvt projekt för att förbättra sovjetmänniskornas allmänna välmående, till exempel att kollektivisera jordbruket eller vända på flödet av Sibiriens floder för att kunna odla mer bomull, så gav han bara order till några lämpliga avdelningar inom sovjetbyråkratin som verkställde enligt ordförandens instruktioner.

Stalins metod var en härskares naturmetod. När härskaren vill något så säger han till och sedan blir det, med lite tur, som härskaren ville ha det. Men Stalin hade inte alltid lika mycket tur som andra härskare. Till exempel vrenskades sovjetmänniskan när det blev tal om kollektivisering. Stalin tog i med hårdhandskarna vilket kostade kanske tio till sextio miljoner ryssar livet.

Ett trist men oundvikligt faktum är att tjänster som är gratis för konsumenten, till exempel skattefinansierade verksamheter i olika offentliga system, måste ransoneras om de uppfattas som attraktiva av konsumenten.

En del gratistjänster, till exempel rotfyllning, behöver inte ransoneras ty patienten vill helst inte ha dem. Ingen okynneskonsumerar rotfyllningar. Man har inte fredagsmys med rotfyllning hos tandläkaren.

Livet har varit hyggligt mot mig men det hindrar inte att det funnits fasansfulla upplevelser. Det har hänt att jag känt mig som Tantalus, du minns han som var hungrig och törstig men varken kunde äta eller dricka ty när han sträckte sig mot frukterna som hängde ovan honom lyftes de utom räckhåll och när han ville fånga vattnet i sina skopade händer sjönk det undan. Tantalus såg det enkla som behövde göras men illvilliga yttre omständigheter berövade honom makten att lösa sina problem.

Det svenska vaccin- och restriktionsmotståndet har börjat formera sig och till och med ordnat demonstrationer för sin sak. Jag har inte hört vaccinkrigarnas argument men jag har fördomar mot dem. Jag betraktar dem som foliehattar som säkert inte bara oroar sig för landstingsregionens sprutor utan också för sådant som minkars lidanden och hotfulla kometer. Troligen lever de på ekologisk mat.

Debatten om samhället och demokratin och sådana saker är enligt min uppfattning alldeles för snäv och det verkar gälla både i Sverige och andra länder. Man pratar mycket om regelverket – om det ska vara majoritetsval i enmansvalkretsar eller proportionella val som i Sverige, om det ska finnas en författningsdomstol, om ämbetsmän ska kunna fällas för sina tjänstebeslut och så vidare – men det sägs föga om det som verkligen spelar roll, nämligen vad människorna har i skallen.