Poängen med denna gamla barnvisa är att björnen inte alls sover utan bara låtsas, och att alla vet att den låtsas. Det finns en mängd böcker skrivna om Östeuropa och det moderna Ryssland. Själv har jag bara skummat igenom baksidestexten till några av dem, så min uppfattning får tas med en stor nypa salt. Men jag tycker barnvisan sammanfattar ganska bra hur man kan uppfatta en av vår tids mest kompetenta statsmän, Vladimir Putin.
En märklig sak med covid-pandemin, kanske den märkligaste, är att den inte definieras med hjälp av symptomen. Istället avgör ett PCR-test vilka som lider av sjukdomen, vilka som smittats och slutligen vilka som dött av den. Detta skiljer covid från alla andra pandemier jag känner till, från Hong Kong-influensan till digerdöden. När man talar om smittspridningen är det inte antalet insjuknade patienter man syftar på, utan antalet positiva PCR-test. På samma sätt bokförs antalet döda utifrån PCR-status, även om den direkta dödsorsaken varit en annan.
För några år sen hade Västtrafik en kampanj där man satte upp klisterlappar på bussar, med texten: ”Säg Hej! till varandra”. Jag vet inte om det inspirerade någon att heja, eller om det fick motsatt effekt. Ett spontant ”Hej” under sådana omständigheter kunde ju tolkas som att man jobbade åt Västtrafik, eller drev något högskoleprojekt för att kartlägga ”hej-svars-frekvensen”. I Norrtälje hände det faktiskt att kommunen skickade ut rödklädda ”Hej-sägare” på stan för att bekräfta vanligt folk och få tillfälle att demonstrera ett ”inkluderande förhållningssätt”.
Den 2 november avslöjade British Medical Journal (BMJ) allvarliga brister och sannolikt forskningsfusk i den fas-III-studie som låg till grund för godkännandet av Pfizers covidvaccin hösten 2020. BMJ är en av väldens äldsta och mest ansedda medicinska tidskrifter, och artikeln byggde bland annat på direkta vittnesmål från en forskare som arbetade med studien.
Den bosniske filmregissören Emir Kusturica har en förkärlek för mustiga zigenarmiljöer, som halvvägs in i filmen brukar urarta i ett kreativt kaos. Det kan vara svårt att avgöra vad han egentligen vill säga, mer än att Balkan är en häxkittel av otyglade känslor, maffiavälde, misär, erotik och skränande dragspelsmusik. Men i debutfilmen ”Kommer du ihåg Dolly Bell” från 1981 är han förvånansvärt nedtonad. Jag såg den i början av 80-talet och förutom att vara en klassisk historia på temat ”pojke blir man” är det en bitande satir över kommunismen och dess ideologiska kusiner. Filmen är svår att hitta på nätet, men kan laddas ner från East European Movies för ynka fem dollar.
Det har gått snart ett år sedan Sebastian Rushworth skrev sin bok ”Varför det mesta du vet om Covid-19 är fel”. Ett år är lång tid i Covidsammanhang, så lagom till jul kom en uppdaterad version med några nyskrivna kapitel.
Med risk för att måla Belsebub på väggen, känns det som att vi befinner oss i ett ideologiskt världskrig. Att kriget är ”ideologiskt” kanske låter harmlöst, men det är det inte. Majoriteten av jordens befolkning styrs av ideologier och om dessa löper amok kan vad som helst hända. Inklusive väpnade konflikter med riktiga dödsoffer.
En gång vart fjärde år röstar vi och däremellan har politikerna i stort sett fria händer att styra Sverige. Demokratin förutsätter att vi på något sätt kan förutse hur partierna kommer att agera under mandatperioden. Partiprogrammen presenterar en grov skiss av hur man vill framstå ideologiskt, därutöver behöver vi skapa oss en bild av partiets ”identitet” eller ”själ”. Vi behöver kartlägga deras lojaliteter och sätta oss in i hur de resonerar.
Wikipedia är en fantastisk informationstjänst som jag använder nästan dagligen. Idén att samla all tillgänglig kunskap på ett ställe och sprida den gratis, är lika storslagen och visionär som Diderots Encyclopédie. Jag brukade till och med stötta organisationen med en hundring då och då, eftersom man inte förlitar sig på reklam.
Det finns ett psykologiskt trauma, som jag inte vet namnet på men som går ut på att om man flugit riktigt högt och misslyckats kapitalt så vill det mycket till innan man provar igen. Tvingas man av omständigheterna göra ett andra försök, har tröskeln blivit så hög att man instinktivt försöker lägga hinder i vägen. Låt oss kalla det ”Reinfeldtsyndromet”.
En gång på 90-talet såg jag en nybliven mamma som hängt ett rött plasthjärta på barnvagnen med texten: ”RÖR MIG INTE”. Har svårt att tänka mig ett mer dubbelt budskap, lagt i munnen på ett spädbarn vars hela existens kretsar runt kroppskontakt. Sen dess har jag sett flera mammor använda hjärtat och det berör mig lika illa varje gång. Inte så att jag tycker vem som helst ska få tafsa på deras barn, men själva tanken att barn ska skyddas från beröring är absurd. Är det något främmande kulturer brukar anmärka på när det gäller svenskar, är det att vi kramar våra barn för lite.
Min familj var Centerpartister. Pappa satt i kommunfullmäktige, mamma var medlem i Centerns Kvinnoförbund (där alla såg ut som Maud Olofsson) och själv gjorde jag mitt första offentliga framträdande som karikatyrtecknare på Centerns julfest 1968. Stilen hade jag knyckt från EWK, som tecknade i Jordbrukarnas Föreningsblad.
Det demokratiska tillståndet i ett land brukar bedömas efter hur många som går till valurnorna i fria val. Men det är också intressant att veta hur många som är medlemmar i ett parti.
Jag vill inte på något sätt misskreditera vanliga väljare, men mitt personliga intryck är att partimedlemmar är mer medvetna om vad de röstar på. Påfallande ofta har de skummat igenom partiprogrammet och förväntas stå för sina åsikter, även när det känns obekvämt.
På sätt och vis har Miljöpartiet genomgått samma evolution som Socialdemokraterna, fast på 20 år istället för 100. Socialdemokratiska Arbetarpartiet byggdes runt en solid bas av kärnväljare från arbetarklassen, och drev en politik som såg ut att främja arbetarklassens intressen. När man från slutet av 1900-talet bytte fokus och började gynna en växande grupp välfärdskonsumenter (som försörjs av just arbetarklassen) förlorade man också något av sin själ, tillsammans med hälften av sina väljare.
Utanför kundtoaletten på ett av våra större industriföretag hittar jag denna informativa skylt (bilden). Om jag tolkar symbolerna rätt är toaletten avsedd för handikappade, för personer som försöker dansa som John Travolta, för hybrider mellan män och kvinnor, samt för dem som har hjärtat till vänster. Eftersom jag inte tillhör någon av dessa kategorier väljer jag att identifiera mig som ”stjärna”. Symbolen nere till höger betyder antagligen att man ska tvätta händerna efteråt, vilket är viktigt nu i Coronatider.
Henrik Schyffert fick utstå spott och spe när han jämförde kostnaden för Sveriges flyktingmottagande med pizzor och Netflixabonnemang. Men Schyffert hade en poäng. Visserligen räknade han fel på några tiopotenser (en karriär som komiker är inte riktigt samma sak som en högskoleexamen i nationalekonomi) men idén att bryta ner statliga utgifter till enheter som folk förstår, känns pedagogisk.
En utmaning för nya partier är att hitta en profilfråga som inte är upptagen – eller exploaterats så hårt att den omdanats till en dimridå av meningslösa floskler. Det är till exempel ingen lysande idé att gå till val på slagord som: ”Vi ska knäcka gängen”, ”Bättre skola” eller ”Stå upp för det öppna och fria samhället”. Väljarna tycker helt enkelt att de hört dem förut.
Jag diskuterade en gång blasfemi med en muslimsk vän, som utan att kunna förklara varför tyckte det var ett allvarligt brott att håna Profeten. Han medgav att det inte lät helt logiskt, eftersom varken Gud eller hans profet skadas när någon uttrycker sig vanvördigt. Inte heller den som tror, då en sant troende inte behöver bekräftelse från någon som inte tror. Ändå är många muslimer övertygade om att blasfemilagar är nödvändiga för att inte samhället ska rasa samman. I Sverige finns till och med ett politiskt parti, med vuxna universitetsutbildade företrädare, som gjort blasfemilagar till en huvudfråga.
För någon vecka sen skrev Mohamed Omar här på DGS om den strukturella antirasismen inom Västtrafik. Man låter nysvenskar, EU-migranter och stökiga invandrargäng åka gratis, medan etniska svenskar beläggs med dryga böter om de inte har biljett.
Jag vill börja med att säga att vetenskap och religion inte är samma sak. Men för många vanliga människor fyller den en liknande funktion. Vi behöver något att lita på. Något som ger begreppet ”sanning” en innebörd, så vi inte famlar i mörkret trots att vi egentligen föga begriper. Att tro på vetenskapen kan vara lika mycket en trosfråga som att tro på Gud – för den som inte lyckas härleda psifunktionen, förstår relativitetsteorin eller kan tolka vad som syns i ett elektronmikroskop.
Chang Frick förklarade nyligen i TV att det finns en ”journalistisk adel” i Sverige, som ser som sin uppgift att bedriva hetsjakt mot grupper utanför den politiska mittfåran. Istället för att rapportera om vad som händer i samhället, letar man efter syndabockar bland vanligt folk – gärna sverigedemokrater, arbetare eller kanske frispråkiga fattigpensionärer på Facebook.
En nyhetssändning som många minns är när ledaren för Litauens parlament Vytautas Landsbergis den 11 mars 1990 deklarerade att Litauen lämnat Sovjetunionen. Många trodde säkert dom hört fel. Hur kunde pyttelilla Litauen tro att de kunde ”lämna” Sovjetunionen, utan att krossas under stridsvagnar? Ingen Sovjetrepublik hade vågat göra något liknande. Den där Landsbergis var inte ens någon erfaren politiker eller general, utan musiker(!) Visste han verkligen vad han gjorde?
För alla er som inte känner till Angered, så sammanfattar det ett halvt dussin förorter i nordöstra Göteborg, däribland Hjällbo, Hammarkullen, Gårdssten och Angereds Centrum. Flera kända personer ur den muslimska diasporan kommer från Angered. Till exempel Abdirizak Waberi, Leila Ali Elmi och familjen Ali Khan (själv har jag bara träffat en av dom). Vi hade också den tveksamma äran att exportera flest jihadistkrigare till Syrien år 2016. För övrigt är Angered ett trevligt ställe, med fantastisk natur och många goda grannar.
Om en minoritet vill styra över en majoritet krävs någon form av legitimitet, eller ursäkt. En sådan ursäkt kan vara den härskande klassens ”renare blod”, att den representerar en överlägsen ideologi eller har fått sina instruktioner direkt från Gud. Finns ingen typ av legitimitet blir styret instabilt och leder förr eller senare till bråk. Det visar all historisk erfarenhet.
Min första yogaelev var en fet pojke från Saudiarabien. Jag hade precis blivit utexaminerad från Sivananda Yoga Vedanta Forest Academy, med titeln Yoga Siromani (grundskollärare på yogaspråk) och unnade mig några veckors behandling på en välrenommerad hälsoklinik i södra Indien.
Ett säkert sätt att identifiera en politiskt korrekt politiker är att hen i varje politiskt anförande, minst en gång nämner att vårt största samhällsproblem inte är kriminaliteten, arbetslösheten eller ens budgetunderskottet, utan ”hatet”. Kan man bara få oss att sluta hata det vi inte gillar, kommer de andra problemen nog att lösa sig.
När jag var barn gjorde man fortfarande skillnad på pojk- och flicklitteratur. Wahlströms pojkböcker hade grön rygg medan flickböckerna hade röd, vilket var praktiskt när man var på biblioteket och ville undvika att välja fel. Bill & Ben lästes av pojkar medan hästböcker lästes av flickor, med få undantag. Själv hade jag en kvalitetsmedveten mamma som försåg mig med franska äventyrsklassiker av Jules Verne och Alexander Dumas, men även dom var ett slags pojkböcker skrivna för vuxna.
West Side Story är en romantisk kärlekshistoria, inspirerad av Shakespeares tragedi Romeo och Julia, med handlingen förlagd till 50-talets New York. Allt inramat av fantastisk musik av Leonard Bernstein. Filmen hade premiär 1961 och jag såg den första gången när jag gick på högstadiet.
Intelligens är ett känsligt ämne. Att blott 10 – 15 procent av befolkningen kan sägas vara intelligenta (enligt gängse IQ-skala), medan ungefär lika stor procent är ”dumma” och resterande 70 procent ”medelmåttor”, blir förstås bekymmersamt om man vill leva efter principen ”Allas lika värde”. Naturen har helt enkelt konstruerat våra hjärnor på ett sätt som strider mot den svenska värdegrunden.
DET GODA SAMHÄLLET 