Ibland undrar man om Prussiluskan har satt hela Sverige på barnhem. Överallt på arbetsplatser dyker de upp: välmenande damer som förklarar för de små barnen i personalen hur verksamheten ska förändras för att allt ska bli så fiffigt och perfekt. Men bakom vänligheten kräver de underkastelse. Alla ska göra lika.

Alla som jobbar inom utbildning, vård, omsorg eller service har träffat henne. Hon kanske heter Lena, Britt-Marie eller Johanna (inget fel på dessa namn). Möjligtvis kan hon heta Prussiluskan, men det vet hon inte om för det är ett öknamn som någon gett henne efter den prudentliga tanten som vill sätta Pippi Långstrump på barnhem. Stor litteratur är alltid aktuell.

På 1500- och 1600-talen skrevs det mängder av böcker i konsten att konversera och uppföra sig i sociala sammanhang. Är det en tradition vi behöver återuppliva? Social kompetens är inte att bara kunna prata. Ett verkligt samtal förutsätter att man både talar och lyssnar.

Efter att nyligen ha skrivit ett inlägg om dygder och ett annat om visdom tänkte jag behandla ännu ett till synes otidsenligt ämne som i realiteten äger stor aktualitet nämligen konsten att umgås och konversera.

Är vi inte ganska trötta på kunskap? Behöver vi verkligen fler teorier? Är det inte visdom vi behöver? Är det inte insikt om kunskapens begränsningar vi behöver och insikt om nödvändigheten av försoning med tillvaron? Mindre kunskap och mer visdom tack!

På Det Goda Samhället slår vi gärna ett slag för goda värderingar från äldre tider. Allt var inte bättre förr, men allt var heller inte sämre. Istället för att bara rida vidare på den galopperande modernismen bör vi också blicka bakåt och se till att få med oss somligt vi håller på att förlora. Nyligen skrev jag ett inlägg om dygder. Idag vill jag säga något om visdom. Inte kunskap alltså, utan visdom.

Det franska nationalistpartiets mest lovande unga stjärna, Marion Maréchal-Le Pen, systerdotter till Marine Le Pen, har tagit time out från politiken för att starta en högskola för en nationalistisk ”elit”. Syftet sägs vara att utbilda framtida makthavare som sätter Frankrike först. Men vid horisonten hägrar antagligen den franska politikens högsta ämbete.

Det franska nationalistpartiet Nationell samling – tidigare Nationella fronten – har styrts av två personer ur samma familj: far och dotter Le Pen. 2012 trädde en tredje generation Le Pen fram på scenen när Marine Le Pens systerdotter, den då 23-åriga Marion Maréchal-Le Pen, invaldes i franska parlamentet som dess yngsta ledamot. Efter presidentvalet 2017 där Marine Le Pen ställdes i slutomgången mot Emmanuel Macron och där hon enligt en allmänt delad uppfattning gjorde en usel slutdebatt i TV valde den unga Marion att ta bort ”Le Pen” ur sitt efternamn, lämna politiken och att ge sig in i utbildningsvärlden.

Igår brann Notre Dame i Paris. Det var fruktansvärt att se. Det var fruktansvärt att se bland annat för att katedralen är en gåva från en annan tid. Byggnationen påbörjades 1165 och grundstrukturen stod färdig 1245. Det var 774 år sedan. 774 år sedan! Människorna som byggde kyrkan är sedan länge borta, men deras skapelse står kvar. De skänkte oss det vackraste de kunde åstadkomma. De skänkte oss sin skaparkraft, sin genialitet, sin tro. Nu brann stora delar av kyrkan ned, inte allt, inte tornen, inte strukturen, tack gode Gud för det. Men att se Notre Dame brinna blev en påminnelse om att allt kan förstöras, att allt vi älskar måste vårdas och bevaras, att vi inte får kasta bort vad andra människor har gjort för oss, att vi aldrig får ta vår existens och vår kulturella rikedom för självklar och att vi är fullständigt galna om vi tror att historia, kultur och identitet inte spelar någon roll i våra liv.

Att ett företrädesvis manlig sätt att förhålla sig till verkligheten kan drivas för långt och bli ren galenskap finns det gott om historiska bevis för. Men är det inte dags att också börja tala om kvinnlig galenskap? Är det inte uppenbart att vår tids besatthet av kontroll och meta-verksamhet i arbetslivet hänger ihop med kvinnornas inträde i detsamma? Måste verkligen alla göra likadant? Blir det inte bra ändå?

När jag skrev in mig som doktorand i Uppsala 1992 var universitetet fortfarande en värld för män. 23 år senare, 2015, när jag som docent sa upp mig från min tjänst som lektor vid Göteborgs universitet och hoppade av min akademiska karriär hade universitetet blivit något helt annat. Nu var det kvinnliga värden som gällde. Somligt hade förändrats till det bättre, men en del också till det sämre.

Jag skrev nyligen ett inlägg här på Det Goda Samhället om svenska mäns våld mot kvinnor.

Texten väckte en viss förundran. Har Sörman blivit vänster-pk-ist? Varför talar han om ”svenska mäns våld mot kvinnor” när även kvinnor slår sina män (dessutom finns den psykiska misshandeln) och när problemet med mäns våld i nära relationer antagligen är större inom etniska grupper där kvinnan har lägre status än i den svenska? Har Det Goda Samhället sällat sig till flocken och börjat jaga vita heteromän?

Vissa begrepp i den politiska debatten har inte behövt förklaras eller motiveras. Deras egenvärde har framställts som självklart. Det har räckt att hänvisa till ”öppenhet” eller ”mångfald” som det i äldre tider räckte att hänvisa till Guds ordning eller nationens intresse. Den social-liberala hegemonin måste nu utmanas om det självklara och moraliskt obestridliga.

Det pågår en ideologisk kamp i Sverige och i Västvärlden i stort. En lång period av liberal hegemoni över tänkandet verkar gå mot sitt slut. Åtminstone har ett ifrågasättande kommit igång av de liberala, eller progressiva tankarnas tidigare så självklara företräde.

Sveriges kristna måste göra upp med sina utopiska fantasier om öppenhet och inkludering. Tolerans är alltid bra men måste, som allt annat i livet, faktiskt praktiseras med urskillning och måtta. Dagens samhällsförändringar kräver av den svenska kristenheten att den tar sig an en intellektuell mognadsprocess som kan leda fram till en försoning med den verkliga värld som kyrkan alltid haft att hantera.

Vår svenska samtid är galen. Till viss del kan galenskapen beskrivas som en perspektivlöshet. Utopiska fantasier om godhetens oändliga möjligheter leder till fatala missbedömningar om vad som är rimligt och hållbart.

I den politiska debatten anklagar alla sina motståndare för att generalisera. Det är som att alla är överens om att generaliseringar alltid leder fel. Men är det verkligen så enkelt? Själva poängen med allt rationellt tänkande är väl att hitta mönster och regelbundenheter bortom det rent individuella?

Problemet med generaliseringarnas värde återkommer ständigt i debatten. ”Kvinnor gör si och män gör så” skriver någon. Omedelbart svarar någon annan att det är fel att generalisera: vi är alla individer och vi ska bedömas utifrån våra handlingar och inte utifrån vår grupptillhörighet.

Vi behöver inte acceptera att den modernistiska arkitekturen ska få vanställa våra städer. Vi kan tala om för arkitekter och politiker vad vi egentligen tycker om deras fyrkantiga lådor i stål och glas. Det finns nämligen en anledning till att arkitekterna själva bor i vackra stenhus från tidigt 1900-tal: deras skapelser är fula och människofientliga. Men det finns hopp. Människor har börjat göra motstånd. Och på kontinenten, framför allt i Tyskland, har man börjat rekonstruera hela kvarter så som de såg ut före Andra världskriget. Vi kommer få ett paradigmskifte och förhoppningsvis kommer de flesta av de monstruösa skapelser som slagits upp i våra städer under de senaste decennierna, men som ingen fotograferar eller sätter på några vykort för att visa hur vackert det är i Stockholm eller i Göteborg, vara rivna om hundra år.

Vi älskar enkla slagord i Sverige. Verkligheten är dock sällan enkel och endimensionell. Allt kräver kompromisser. Liberalismen har kunnat åberopa friheten som ett absolut värde, men även friheten behöver mått av ofrihet för att bli meningsfull. Dessutom tenderar vi att använda friheten för att skapa ordning och sammanhang.

Frihet! Frihet! Frihet till varje pris! Människan ska vara fri! Frihet är det ädlaste ting som sökas må all världen kring!

Éric Zemmours bok om den franska nationens historia blev en av höstens stora försäljningsframgångar i Frankrike. Vi kommer inte undan historien, skriver Zemmour. Om vi inte ser om vårt hus och vårdar vår nationella och kulturella självmedvetenhet kommer vi oundvikligen få betala för det. Den nationella historieskrivningen är viktigare än någonsin. Historien kommer inte att ta slut. Den står och väntar på oss i framtiden.

Som vi tidigare uppmärksammat här på Det Goda Samhället finns det idag en intellektuell höger i Frankrike som i etablerade kanaler frimodigt och vältaligt deklarerar att Västerlandet inte bara kan leva på öppenhet och jämlikhet. Västerlandet är öppenhet och jämlikhet, men det är så mycket mer, och öppenheten kräver gränser och integritet.

Anders Lindberg skrev i en ledare i Aftonbladet den 13/3 att en politisk höger som vill bestämma hur människor ska klä sig (diskussionen gällde slöjförbud för barn) inte längre står för sina frihetsideal. Den moderata opinionsbildaren Ann Heberlein svarade samma dag på sin blogg Heberleins etik att Sverige är ett sekulariserat land där myndigheter, det offentliga rummet och politiska beslut inte genomsyras eller styrs av religion. Det vill säga att den sekulariserade staten erbjuder sina medborgare möjligheten att leva utan religiösa påbud och utan religiös inverkan. Det religiösa får man sköta hemma eller i församlingslokalen. Alla individer ska kunna säga nej till religionen.