Malmö kommun avslutar samarbetet med arabiska bokmässan. Anledningen är att man via länkar på mässans sajt kunnat köpa antisemitisk litteratur. Oacceptabelt, säger Jennie Järvå, enhetschef för Kulturanalys och stöd på kulturförvaltningen.

Oacceptabelt. För jävligt kan man också säga. Men frågan är ju hur det alls har kunnat undgå kulturförvaltningen att antisemitisk propaganda är vanligt förekommande just i ett sammanhang där Ibn Rushd är inblandade.

Nyligen såg jag om Borta med vinden, för första gången på flera år. Jag har sett den flera gånger genom livet, och även läst Margaret Mitchells roman, och det var ett sant nöje att åter få stifta bekantskap med den egensinniga Scarlett O’Hara, den passionerade Rhett Butler, den lågmälde och lätt sorgsne Ashley Wilkes och den ständigt lika vänliga Melanie.

Rasismen då, tänker du kanske. Jodå, den finns givetvis där – den är liksom inbakad i hela den här berättelsen. Det är ju trots allt en berättelse om en tid då välbärgade plantageägare i amerikanska södern levde gott på att äga slavar som saknade människovärde, så det vore orimligt att tänka sig att de vita huvudpersonerna skulle behandla de svarta som jämlikar.

När jag var sju år reste min pappa iväg för att jobba i Indien i några månader. Det var en stor sak på den tiden, i alla fall i den miljö där vi rörde oss – pappa var en alldeles vanlig krutbruksarbetare som aldrig varit utanför Sveriges gränser och vars resmål inskränkte sig till rötterna i Boråstrakten och till kungliga huvudstaden. Men i början av 1970 bar det till sist av, och ända till Bhandara i Indien, för att där vara behjälplig i Indian Ordnances utbyggnad av en sprängämnesfabrik.

Pappa jobbade på Bofors Nobelkrut större delen av sitt vuxna liv och för den som växte upp i Karlskoga på 1930-talet fanns ingenting konstigt eller kontroversiellt med det. På den tiden var både politiker, medier och vanliga dödliga ganska överens om att Sverige behövde ett försvar och det var ingen skam att arbeta i försvarsindustrin.

Black Lives Matter-rörelsen, som gick överstyr redan efter några veckor och som blivit en hysterisk, känsloladdad proteströrelse utan särskilt mycket substans, har gett avtryck även i Sverige. Först i somras, då tusentals människor (många av dem för att de såg en möjlighet att få plundra och vandalisera) trotsade pandemirestriktionerna och utsatte allmänheten för smittorisk när de gav sig ut på gator och torg för att skandera om påstådd rasism. Nu med ett upprop om rasism på Sveriges Radio.

Efter mordet på den franske läraren Samuel Paty står det åter klart att toleransen för terrordåd, och då i synnerhet för terrordåd med islamistiska förtecken, är alldeles för stor i Sverige.

Att en lärare får halsen avskuren och huvudet avlägsnat från kroppen för att denne undervisat sina elever om yttrandefrihet är något som borde väcka både ursinne och krav på förändring. Det gör det också – i Frankrike. Men i Sverige ser vi inte mycket av det, i synnerhet inte i public service. Istället tycker nyhetsuppläsaren i Ekot att det är förvånande att mordet väckt så starka reaktioner i Frankrike.

Hamid Zafar, Mehmet Kaplan, Kapten Klänning, Omar Mustafa, Alexander Bengtsson, Paolo Macchiarini… Alla hyllades de av en enhällig kör, alla bars de fram på händer darrande av beundran, alla dyrkades de som förebilder i en turbulent värld – alla visade de sig vara något annat än deras påhejare hade anat. Och ingen såg det komma.

Nyheten om att den, av politiker, public service och myndigheter, högt ansedde Hamid Zafar är en ulv i fårakläder har slagit ner som en bomb. Ingen såg det komma, liksom. Jag har väldigt svårt att tro att det är sant. Jag tror snarare att man valde att inte se tecknen eftersom det kändes så himla varmt inombords att kunna höja en troende muslim till skyarna som demokratibärare, för att balansera upp den våldsbejakande islamism som blivit vardag i Sverige.

Avslöjandena om Hamid Zafar påminner om när miljöpartisten Mehmet Kaplan avslöjades. Det var ingen som sett några tecken där heller, trots att han under flera år innan han avgick 2016 hade rest regelbundet till Turkiet för att dinera med fascisterna i Grå vargarna, och trots att han ända sedan dag ett bagatelliserade IS framfart i Syrien och Irak.

Ibland drabbas jag av modlöshet inför det som sker med mitt Sverige. Det brukar ske vid sådana där tillfällen när jag tänkt att ”nu kan det inte bli värre”, och sen upptäcker att det kan det. Tyvärr är det ganska ofta. När jag hör Annika Strandhäll prata om moral i radio. När jag ser Stefan Löfven slingra sig i TV. När jag konfronteras med public service och dess förljugna anspråk på att vara ”oberoende”. Listan kan göras lång.

”Som ansvarig utgivare och chef reagerar jag starkt när SVT Nyheters journalister utsätts för kränkningar på sociala medier”, skriver SVT:s Charlotta Friborg, Riksnyheterna i en skarp text, där hon klargör att smutskastning och hat mot SVT:s programledare är oacceptabelt.

Jag håller delvis med. Men bara delvis. Kränkningar, smutskastning och hat är visserligen ett vulgärt oskick men det är inte värre när det drabbar SVT-journalister än andra journalister. Om sanningen ska fram har public service och dess journalister dessutom själva del i att de får kritik. Public service är ju inte vilka medier som helst, utan medier som finansieras av skattebetalarna och som har i uppdrag att vara opartiska och oberoende.

Expressen tar nu strid mot polisens register över kriminella klaner. Istället för att stå på det allmännas sida i kampen mot den organiserade brottsligheten tar man, på värsta kvällstidningsmanér, till snyfthistorier om kränkthet och diskriminering för att förvärra situationen. Man lyfter fram en enskild person som tillhör en kriminell klan, men som själv inte är kriminell, och framställer honom som utpekad och ansatt.

Mannen tillhör en klan där flera av medlemmarna är grovt kriminella och kända av polisen. Själv är han en vanlig hederlig medborgare som nu uttrycker en oerhörd oro för att polisen registrerat de kriminella medlemmarna i hans släkt.

Den flitige Netflixtittaren har säkert sett, eller åtminstone stött på, streamingjättens originalserie Criminal UK. Det är en thriller i ovanligt format, ett slags katt-och-råttalek mellan polis och misstänkt, som utspelar sig i förhörsrum på olika polisstationer. Förutom Criminal UK streamar också Criminal France, Criminal Spain och Criminal Germany.

Mona Sahlin är i rampljuset igen. Och att se intervjun med henne i Expressen TV, och att höra henne prata om sig själv, är som att se rakt ner i en avgrund.

Knappt har ”avslöjandet” om de kriminella klanerna – som förstås inte var någon nyhet överhuvudtaget för någon annan än de mest energiska förnekarna bland politikerna och i de stora mediehusen – förrän apologeterna dyker upp från alla håll och kanter. En i raden av klanförsvarare är Nyamko Sabuni, partiledare för Liberalerna. ”Det är inget fel på klaner” slår hon fast i en artikel i Expressen och fortsätter ”Mitt folk är också en klan”.

Jag är medlem i en Facebookgrupp som heter Utrotningshotade ord och uttryck. Det är en mycket trevlig grupp som inte bara är underhållande utan dessutom är kulturellt berikande. Under de år som jag varit med har jag blivit påmind om en hel drös gamla ord och uttryck som en gång hade sin självklara plats i språket men som glömts bort genom åren.

Kändisar måste vara av ett släkte för sig. Inte alla förstås, men nog är de överrepresenterade när det gäller dumma uttalanden, korkade ställningstaganden och narcissism.

När flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann var vi många som började spekulera i när det skulle komma krav på att Sverige skulle öppna famnen för de drabbade. Och vi behövde inte vänta länge. Det dröjde inte länge förrän ”opartiska” SVT började propagera för ett svenskt mottagande, med den anklagande rubriken ”Sverige sträcker inte ut handen till lägerbarn”.

Den tendentiösa rubriken byttes sedan ut till den något mindre dramatiska, men lika förebrående, ”EU-länder lovar ta emot lägerbarn – Sverige inte ett av dem” men originalrubriken ligger kvar i permalänken och säger allt man behöver veta om public services påstådda opartiskhet. Det är en opartiskhet som faktiskt inte existerar annat än på papperet. I själva verket ger de partiskheten ett ansikte.

Det är nu 22 år sedan 63 unga liv släcktes i den fruktansvärda diskoteksbranden vid Backaplan i Göteborg. De fyra män som hade anlagt branden dömdes för grov mordbrand, de tre äldsta dömdes till fängelse i sju-åtta år medan den yngste fick sluten ungdomsvård.

De dömdes också att betala skadestånd, dels till de överlevande, dels till anhöriga till dödsoffren. Skadestånd som uppgick till drygt 10 miljoner och som betalats av Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten tar nämligen över skadestånden när de dömda inte kan betala, så att offren får ut sin ersättning. Det innebär dock inte att de skyldiga går fria. Skulden ska alltså inte preskriberas, utan drivas in av myndigheten.

Det händer, oftare än jag skulle vilja, att jag skriver texter som är negativa till polisen, både myndigheten i sig och enskilda representanter. Det beror inte på att jag ogillar polisen. Det beror tvärtom på att jag alltid har hyst stor respekt för polisen, som står mellan den skötsamma allmänheten och de farliga kriminella elementen, och att jag ser med oro på den feminisering som nu hotar förgöra hela myndigheten.

Riksdagen har öppnat igen efter sitt långa sommarlov och på onsdagen sände P1 direkt från debatterna. Det gjorde mig deprimerad. Jag önskar verkligen att jag kunde känna förtroende för de folkvalda, men det gör jag inte. Det enda jag hör, när jag lyssnar på dem, är tomma floskler – utstuderat ordbajseri som används för att ge sken av en handlingskraft och en kompetens som inte finns där.

Härom dagen åkte jag förbi den nedbrunna McDonaldsrestaurangen i Årsta söder om Stockholm. Det kändes lite konstigt inombords. Inte för att jag är någon större fantast av McDonalds, men Årsta ligger nästgårds och den där restaurangen har funnits där så långt tillbaka jag kan minnas. Först var det en Clockrestaurang, om någon minns den hamburgerkedjan, och sen tog McDonalds över. Där satt sonen och jag och käkade burgare när vi såg tvillingtornen rasa den där fasansfulla dagen den 11 september 2001. Där svängde jag in så sent som för någon vecka sedan och köpte McNuggets med bbq-sås för att jag var för lat för att laga mat. Och nu är den borta.

Uppsala kommun uppmanar skolpersonal att inte berätta för elever eller föräldrar om något av barnen smittats av coronavirus, berättar P4 Uppland.

På kommunens hemsida uppges dock att alla föräldrar får information och skolchefen Christina Stenhammar har fullt sjå med att förklara hur det kommer sig att man säger en sak men gör en annan. Till slut landar det i att det handlar om ”integritetsskäl”.

Det finns inte mycket som gör mig så rasande som när myndighetspersoner och politiker låter påskina att den naivitet som präglar Sverige i dess attityd mot mörka krafter skulle vara något slags kollektiv egenskap hos alla svenskar. Nu senast var det biträdande rikspolischefen Mats Löfving som konstaterade att ”vi i Sverige” varit naiva i vårt förhållande till invandrade klaner.

”Vi i Sverige”? Vilket trams. Vi är många som sett vad som händer, som varnat för framtiden och som på alla sätt försökt få politiker och myndigheter att se verkligheten som den är, bortom den skyddade sfär där de själva lever och verkar. Men det är ingen politiker som har brytt sig.

I augusti sköts en 12-årig flicka till döds när hon promenerade med sin hund i Botkyrka. I Göteborg satte nyligen ett kriminellt nätverk upp vägspärrar för att kontrollera fordon. På kyrkogårdarna skärps bevakningen efter att två tonårspojkar kidnappades, torterades och våldtogs i timmar på en kyrkogård i Solna.

Nu ger statsministern sin syn på det eskalerande våldet i samhället – och kallar de yrkeskriminella för ”smågangstrar”. Det är ingenting annat än stor, förbannad skam.