Idag är det den Mångkulturella matdagen. Det kan verka märkligt, med tanke på att det är lättare att hitta restauranger som säljer mångkulturella kebabrullar och thailändsk wok än att hitta något ställe som snabbt kan fixa fram en strömmingsflundra med potatismos eller en portion dillkött, men enligt den ideella föreningen Kultursmakarna, som instiftat dagen, är det tydligen något vi svenskar behöver för att vidga våra vyer.

På senare tid har yttrandefriheten stått i fokus, och i särskilt hög utsträckning när det gäller frågor om islam. Saken drevs till sin spets när den danske politikern Rasmus Paludan klargjorde att han tänkte resa till Sverige för att bränna en koran. Trots att det är längesen vi hade hädelselagar i Sverige valde polisen i Skåne att ge honom inreseförbud eftersom hans närvaro kunde innebära att ordningen stördes.

Efter det som följde stod det klart för alla och envar att ordningen stördes av människor som känt sig kränkta över den islamkritiska demonstrationen. Trots det var det Rasmus Paludan som ansågs vara problemet, inte att stora grupper i Sverige på fullt allvar anser att deras egen tro står över lagen om yttrandefrihet och att det borde vara förbjudet att ”skända” en speciell bok.

Europa är under attack. Det finns inget annat sätt att se de ständiga terrordåd, där människor mördas på de mest bestialiska sätt. Frankrike, Österrike – vilka fler ska drabbas innan de europeiska länderna förstår allvaret och mangrant sluter upp bakom en politik som ger svåra konsekvenser för angriparna?

I Sverige är det dock tyst. Svenska myndigheter förbereder sig istället på att ta emot en hoper kvinnliga IS-terrorister och deras barn. Terroristerna ska ställas inför rätta och barnen omhändertas, säger man, men det behövs inte mycket förstånd för att inse att de här terroristerna sannolikt inte kommer att dömas för något brott överhuvudtaget, trots att de varit delaktiga i ett folkmord. Det räcker med att de skyller på varandra. Då står ord mot ord och alla går fria. Ut på gatorna bara, som om ingenting hade hänt – som om alla de förspillda liven i deras vedervärdiga kalifat inte har något värde.

När Peter Wolodarski för en tid sedan gjorde stor sak av att Greta Thunberg ska bli DN:s chefredaktör för en dag trodde han förmodligen att det skulle bli succé, och att han skulle hyllas för sin djärvhet. Att beundrande blickar skulle riktas mot den ödmjuke chefredaktören, som påstår sig ha tagit till sig av Gretas kritik mot hur medierna hanterar klimatkrisen, och att fler skulle ta efter.

Malmö kommun avslutar samarbetet med arabiska bokmässan. Anledningen är att man via länkar på mässans sajt kunnat köpa antisemitisk litteratur. Oacceptabelt, säger Jennie Järvå, enhetschef för Kulturanalys och stöd på kulturförvaltningen.

Oacceptabelt. För jävligt kan man också säga. Men frågan är ju hur det alls har kunnat undgå kulturförvaltningen att antisemitisk propaganda är vanligt förekommande just i ett sammanhang där Ibn Rushd är inblandade.

Nyligen såg jag om Borta med vinden, för första gången på flera år. Jag har sett den flera gånger genom livet, och även läst Margaret Mitchells roman, och det var ett sant nöje att åter få stifta bekantskap med den egensinniga Scarlett O’Hara, den passionerade Rhett Butler, den lågmälde och lätt sorgsne Ashley Wilkes och den ständigt lika vänliga Melanie.

Rasismen då, tänker du kanske. Jodå, den finns givetvis där – den är liksom inbakad i hela den här berättelsen. Det är ju trots allt en berättelse om en tid då välbärgade plantageägare i amerikanska södern levde gott på att äga slavar som saknade människovärde, så det vore orimligt att tänka sig att de vita huvudpersonerna skulle behandla de svarta som jämlikar.

När jag var sju år reste min pappa iväg för att jobba i Indien i några månader. Det var en stor sak på den tiden, i alla fall i den miljö där vi rörde oss – pappa var en alldeles vanlig krutbruksarbetare som aldrig varit utanför Sveriges gränser och vars resmål inskränkte sig till rötterna i Boråstrakten och till kungliga huvudstaden. Men i början av 1970 bar det till sist av, och ända till Bhandara i Indien, för att där vara behjälplig i Indian Ordnances utbyggnad av en sprängämnesfabrik.

Pappa jobbade på Bofors Nobelkrut större delen av sitt vuxna liv och för den som växte upp i Karlskoga på 1930-talet fanns ingenting konstigt eller kontroversiellt med det. På den tiden var både politiker, medier och vanliga dödliga ganska överens om att Sverige behövde ett försvar och det var ingen skam att arbeta i försvarsindustrin.

Black Lives Matter-rörelsen, som gick överstyr redan efter några veckor och som blivit en hysterisk, känsloladdad proteströrelse utan särskilt mycket substans, har gett avtryck även i Sverige. Först i somras, då tusentals människor (många av dem för att de såg en möjlighet att få plundra och vandalisera) trotsade pandemirestriktionerna och utsatte allmänheten för smittorisk när de gav sig ut på gator och torg för att skandera om påstådd rasism. Nu med ett upprop om rasism på Sveriges Radio.

Efter mordet på den franske läraren Samuel Paty står det åter klart att toleransen för terrordåd, och då i synnerhet för terrordåd med islamistiska förtecken, är alldeles för stor i Sverige.

Att en lärare får halsen avskuren och huvudet avlägsnat från kroppen för att denne undervisat sina elever om yttrandefrihet är något som borde väcka både ursinne och krav på förändring. Det gör det också – i Frankrike. Men i Sverige ser vi inte mycket av det, i synnerhet inte i public service. Istället tycker nyhetsuppläsaren i Ekot att det är förvånande att mordet väckt så starka reaktioner i Frankrike.

Hamid Zafar, Mehmet Kaplan, Kapten Klänning, Omar Mustafa, Alexander Bengtsson, Paolo Macchiarini… Alla hyllades de av en enhällig kör, alla bars de fram på händer darrande av beundran, alla dyrkades de som förebilder i en turbulent värld – alla visade de sig vara något annat än deras påhejare hade anat. Och ingen såg det komma.

Nyheten om att den, av politiker, public service och myndigheter, högt ansedde Hamid Zafar är en ulv i fårakläder har slagit ner som en bomb. Ingen såg det komma, liksom. Jag har väldigt svårt att tro att det är sant. Jag tror snarare att man valde att inte se tecknen eftersom det kändes så himla varmt inombords att kunna höja en troende muslim till skyarna som demokratibärare, för att balansera upp den våldsbejakande islamism som blivit vardag i Sverige.

Avslöjandena om Hamid Zafar påminner om när miljöpartisten Mehmet Kaplan avslöjades. Det var ingen som sett några tecken där heller, trots att han under flera år innan han avgick 2016 hade rest regelbundet till Turkiet för att dinera med fascisterna i Grå vargarna, och trots att han ända sedan dag ett bagatelliserade IS framfart i Syrien och Irak.

Ibland drabbas jag av modlöshet inför det som sker med mitt Sverige. Det brukar ske vid sådana där tillfällen när jag tänkt att ”nu kan det inte bli värre”, och sen upptäcker att det kan det. Tyvärr är det ganska ofta. När jag hör Annika Strandhäll prata om moral i radio. När jag ser Stefan Löfven slingra sig i TV. När jag konfronteras med public service och dess förljugna anspråk på att vara ”oberoende”. Listan kan göras lång.

”Som ansvarig utgivare och chef reagerar jag starkt när SVT Nyheters journalister utsätts för kränkningar på sociala medier”, skriver SVT:s Charlotta Friborg, Riksnyheterna i en skarp text, där hon klargör att smutskastning och hat mot SVT:s programledare är oacceptabelt.

Jag håller delvis med. Men bara delvis. Kränkningar, smutskastning och hat är visserligen ett vulgärt oskick men det är inte värre när det drabbar SVT-journalister än andra journalister. Om sanningen ska fram har public service och dess journalister dessutom själva del i att de får kritik. Public service är ju inte vilka medier som helst, utan medier som finansieras av skattebetalarna och som har i uppdrag att vara opartiska och oberoende.

Expressen tar nu strid mot polisens register över kriminella klaner. Istället för att stå på det allmännas sida i kampen mot den organiserade brottsligheten tar man, på värsta kvällstidningsmanér, till snyfthistorier om kränkthet och diskriminering för att förvärra situationen. Man lyfter fram en enskild person som tillhör en kriminell klan, men som själv inte är kriminell, och framställer honom som utpekad och ansatt.

Mannen tillhör en klan där flera av medlemmarna är grovt kriminella och kända av polisen. Själv är han en vanlig hederlig medborgare som nu uttrycker en oerhörd oro för att polisen registrerat de kriminella medlemmarna i hans släkt.

Den flitige Netflixtittaren har säkert sett, eller åtminstone stött på, streamingjättens originalserie Criminal UK. Det är en thriller i ovanligt format, ett slags katt-och-råttalek mellan polis och misstänkt, som utspelar sig i förhörsrum på olika polisstationer. Förutom Criminal UK streamar också Criminal France, Criminal Spain och Criminal Germany.

Mona Sahlin är i rampljuset igen. Och att se intervjun med henne i Expressen TV, och att höra henne prata om sig själv, är som att se rakt ner i en avgrund.

Knappt har ”avslöjandet” om de kriminella klanerna – som förstås inte var någon nyhet överhuvudtaget för någon annan än de mest energiska förnekarna bland politikerna och i de stora mediehusen – förrän apologeterna dyker upp från alla håll och kanter. En i raden av klanförsvarare är Nyamko Sabuni, partiledare för Liberalerna. ”Det är inget fel på klaner” slår hon fast i en artikel i Expressen och fortsätter ”Mitt folk är också en klan”.

Jag är medlem i en Facebookgrupp som heter Utrotningshotade ord och uttryck. Det är en mycket trevlig grupp som inte bara är underhållande utan dessutom är kulturellt berikande. Under de år som jag varit med har jag blivit påmind om en hel drös gamla ord och uttryck som en gång hade sin självklara plats i språket men som glömts bort genom åren.

Kändisar måste vara av ett släkte för sig. Inte alla förstås, men nog är de överrepresenterade när det gäller dumma uttalanden, korkade ställningstaganden och narcissism.

När flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann var vi många som började spekulera i när det skulle komma krav på att Sverige skulle öppna famnen för de drabbade. Och vi behövde inte vänta länge. Det dröjde inte länge förrän ”opartiska” SVT började propagera för ett svenskt mottagande, med den anklagande rubriken ”Sverige sträcker inte ut handen till lägerbarn”.

Den tendentiösa rubriken byttes sedan ut till den något mindre dramatiska, men lika förebrående, ”EU-länder lovar ta emot lägerbarn – Sverige inte ett av dem” men originalrubriken ligger kvar i permalänken och säger allt man behöver veta om public services påstådda opartiskhet. Det är en opartiskhet som faktiskt inte existerar annat än på papperet. I själva verket ger de partiskheten ett ansikte.