Våffeldagen är en alldeles speciell dag – och har så varit i generationer. Min mamma har berättat om när mormor tog fram våffeljärnet just denna dag – den gamla sorten som används på vedspis – och hur hela familjen njöt när de härliga dofterna av nygräddade våfflor spreds i det lantliga köket!

Vad har det norska fenomenet påskekrim med Orson Welles att göra? En hel del faktiskt. Men framför allt är det en väl förankrad sedvänja som har en mycket speciell historia.

Nu när det uppdagats att även Sverige har en utbredd hederskultur drar jag mig till minnes alla de gånger då jag själv utsatts för grovt hedersförtryck av mina föräldrar. Tidigare hade jag ingen aning om att jag verkligen var utsatt för hedersvåld, men nu vet jag bättre efter att Sara Paulsdotter Hellberg, från kvinnojouren i Östersund, påpekat att hederskulturen är utbredd även i Sverige.

Jag har alltså omvärderat min uppfostran och kommit fram till att det är ett rent under att jag alls lever idag, efter allt mina föräldrar utsatte mig för under tonårstiden. Här är några exempel på hur det svenska, i mitt fall värmländska, hedersförtrycket kan te sig:

Det gick inte mer än vecka förrän knivattacken i Vetlanda – där gärningsmannen framförde ett ”Allahu Akbar” medan han attackerade – förpassats till glömskan. Om det alls talas om händelsen nu så är det ur gärningsmannens perspektiv. Den utsatte, den olycklige, den som borde ha fått permanent uppehållstillstånd för längesen så att han sluppit drivas till attacken mot sju oskyldiga män.

Om en hel generation växer upp med en barn- och ungdomskultur som syftar till att lära dem hata föräldrar och samhälle – vad händer då med den moraliska kompassen?

På senaste tiden har jag börjat fundera lite över polisens roll i det svenska samhället – eller, snarare, hur polisen själva uppfattar sitt uppdrag. Är de verkligen vårt skydd mot kriminalitet och brottslingar eller är de numera en politiserad myndighet som bedömer brottsliga handlingar utifrån gärningsmännens förmodade socioekonomiska omständigheter?

Vi har länge sett hur poliser hänvisar till just dessa omständigheter, då de blir tillfrågade om brott och brottslingar. När barn rånas har de haft för dyra jackor, och när vuxna rånas är det klockorna som är för luxuösa. Under det senaste året har vi också sett hur olika polisen förhållit sig till människor som brutit mot pandemirestriktionerna.

Jag kan fortfarande häpna över hur lättvindigt vissa tar till rasistkortet när de känner sig trängda och inte riktigt förmår läsa en text i sin helhet och än mindre argumentera för sin sak. Det är som om det sitter i ryggmärgen på dem. Och allra mest förvånad blir jag när det sker inom bekantskapskretsen.

Efter alla dessa år som alla former av kritik mot den förda migrationspolitiken avfärdats som rasism, fascism, nazism och fan och hans moster borde jag naturligtvis veta bättre. Men när vänner och bekanta, som man känt i flera år, plötsligt tar fram rassekortet så får det mig fortfarande att skaka lite frågande på huvudet.

Två dagar efter attentatet i Vetlanda avslöjade Joakim Lamotte att ett av offren hört av sig till honom och bland annat berättat att Tamim Sultani skrek ”Allahu Akbar” innan han högg. Men trots att alla ”fina” journalister har stenkoll på Joakim Lamotte så har ingen, mig veterligen, ännu återgett detta i något av de större medierna.

-Mycket tyder på att de här offren är slumpvis utvalda. Dom var på fel plats vid fel tillfälle, helt enkelt.

Så säger Vetlandapolisen Jonas Lindell när han intervjuas i SVT:s Rapport om knivattacken i onsdags. Intervjun kan ses ca 5:18 minuter in i programmet och eftersom SVT:s reporter inte ställer någon motfråga till polisen får man anta att det är precis det svar han är ute efter.

Redan när det blev känt att gärningsmannen i Vetlanda är av utländskt ursprung började jag fundera över vem av finrummens skribenter som skulle hinna först med ett deltagande tweet, där inte bara offren beklagas utan även gärningsmannen. Jag behövde inte vänta länge innan Göran Greider tog till orda:

”Tragedin i Vetlanda. En trasig människa attackerar med kniv oskyldiga. Vågor av sorg, oro, berättigad ilska sköljer över hela landet. Förövarens härkomst utlöser hatreaktioner. Den onda spiralen. I fjärran av ett våld hemsökt Afghanistan. Denna tid, detta våld, dessa tragedier.”

Jag har haft några sömnlösa nätter ett tag. Det händer periodvis, särskilt när en årstid övergår i en annan, och det är ingenting som bekymrar mig nämnvärt. Det är bara att gilla läget, som det heter, och försöka utnyttja de tysta, stillsamma nattimmarna till att ha det så gemytligt som möjligt.

Det bästa med att vara vaken om natten är att man får höra fåglarna vakna och börja kvittra. Efter flera veckor med minusgrader är det plötsligt så milt att man kan sitta och skriva för öppet fönster klockan 4 på morgonen, och oj vad fåglarna är pigga och glada vid den tiden. Det är rena njutningen att lyssna på dem.

Så var det då dags igen. Sverige har än en gång drabbats av ett terrordåd, i alla fall om man får tro polisens brottsrubricering på knivattackerna i Vetlanda. Gärningsmannens nationalitet vill polisen inte prata om, något som faktiskt styrker misstankarna om terrorbrott. Hade gärningsmannen haft en etniskt svensk bakgrund hade de sannolikt berättat det per omgående. Men när det gäller misstänkta gärningsmän med annan etnisk bakgrund iakttas större försiktighet. Gud förbjude att folk skulle bli förbannade på muslimska terrorister, liksom.

En 12-årig flicka försvann spårlöst efter att ha rymt från ett jourhem. Jourhemmet hamnade hon på efter att flera av syskonen vittnat om att det förekommit våld i hemmet, och socialtjänsten har varit inblandade en längre tid. Det finns inga tecken på brott och inga spår efter flickan. Hon har nu varit försvunnen sedan den 22 januari.

I Corren står att läsa att flickan försvann på eget initiativ och att polisen sökt, arbetat med inre spaning och hållit förhör med personer i flickans omgivning men utan resultat.

Jag funderar ofta på det där med varningstexter på gamla filmer och serier. Ni vet, såna där hemska och otrevliga serier som Blackadder och Pang i bygget, där det förekommer vass och för den unga woke-generationen uppenbarligen obegriplig satir, eller filmer som Lady och Lufsen där en italiensk restaurangägare har italiensk brytning. Eller för den delen den gamla kortfilmen där Kalle Anka har picknick på stranden och lockar till sig en hel drös myror med sin maffiga utflyktskorg.

Ingenting kan få politikeradelns floskelmaskiner att gå igång så som rättframma och tydliga kommentarer om invandringens negativa konsekvenser. När Jimmie Åkesson gick ut och krävde ett stopp för den invandring som utgör en social, kulturell och ekonomisk belastning för samhället lät inte kritiken vänta på sig. Människor på flykt kan minsann inte vara en belastning, får vi höra.

Det är naturligtvis bara snicksnack, för det är klart att de kan. Inte för att det är deras mål, naturligtvis, utan för att de kommer från kulturer så väsensskilda från vår egen att de har svårt att acklimatisera sig och bli en del av vårt samhälle. Därför har Sverige under en längre tid konfronterats med många företeelser som är en enorm belastning för samhället, på många olika plan och som härrör just från invandringen. Vad ska man annars kalla hederskultur, månggifte, kvinnoförtryck, barnäktenskap, klansystem och shariapoliser? Berikande för samhället?

Sedan de mer strikta pandemirestriktionerna infördes i början av januari får högst åtta personer samlas på en allmän sammankomst. Det gäller även gudstjänster, något som föranlett ett upprop där det ställs krav på att öppna upp landets kyrkor för fler deltagare under gudstjänster. Det är dock inte alla som väntar på att regeringen ska hörsamma uppropet. I Sankta Eugenia katolska församling i Stockholm har man istället struntat helt och hållet i restriktionerna.

Det hela avslöjades i den kristna tidningen Dagen, efter att en person som vid flera tillfällen sett att det var mycket folk i kyrkan, gick in för att ta en titt. Han räknade till ett hundratal människor som deltog i gudstjänsten – långt många fler än lagen medger.

Kylan håller i sig och under sådana här kalla kvällar, när temperaturen kryper ner under 10 grader, tänker jag ofta på min mormor och morfar. På deras uppväxt under det sena 1800-talet, på kärlekssagan mellan bonddottern och den fattige soldatsonen och på hur de tillsammans skapade ett liv åt sig själva och sina fyra barn utan annan hjälp än sitt eget arbete.

Anledningen till att jag tänker mer på dem just nu är väl helt enkelt den att deras liv var så mycket svårare just under kalla vinterperioder. Tidiga mornar blev ännu tidigare när stugan blev iskall framåt gryningen och krävde att man lade in i spisen innan man ens kunde klä på sig. Mjölkningen tog ännu längre tid när man måste bylsa på sig för att sedan ge sig ut i lagården och mjölka med stelfrusna fingrar. Bara en sådan sak som ett toalettbesök tog både tid och kraft i anspråk när man måste göra det på ett iskallt utedass.

”Denna butik tar inte kontanter”. Den snorkiga upplysningen ser vi allt oftare, i takt med att regeringen och bankväsendet i ohelig allians strävar efter att skapa världens första kontantlösa samhälle. Bankerna befattar sig inte längre med de fullt lagliga betalningsmedel som kontanter utgör, vilket har fått mängder med butiker och restauranger att också vägra acceptera kontanta pengar. Att politikerna vill det här lika mycket som bankerna är uppenbart, annars skulle de ha sett till att stävja bankernas folkfientliga strategi. För det finns, för politiker som är lagda åt det maktfullkomliga hållet, en enorm vinst med ett kontantlöst samhälle – det är nämligen det perfekta övervakningssamhället.

Idag är det Askonsdagen, och den kristna fastan tar sin början. Även om majoriteten av svenskarna antas vara sekulariserade, kanske rentav ateister, så är det likväl många som bekänner sig till den kristna tron och som därmed går in i fastetiden på djupaste allvar. Men medan den muslimska fastetiden ramadan tycks vara allas angelägenhet, såväl mediernas som politikernas går den kristna fastetiden spårlöst förbi. För när hörde du senast en politiker önska landets kristna en fin fastetid?

Vurmandet för islam och dess traditioner har pågått så länge nu att det blivit mer regel än undantag. Islam får helt enkelt inte ifrågasättas, medan kristendomen har ifrågasatts dagligen och stundligen sedan upplysningstiden tog sin början. Det gör också att det finns en enorm skillnad mellan de båda religionerna.

I Sandvikens kommun tvingas en 89-årig svensk kvinna acceptera att bli duschad av främmande män som arbetar inom hemtjänsten. Diverse uppsatser från olika typer av vårdskolor ger dock vid handen att hemtjänsten generellt har en helt annan inställning när det kommer till äldre invandrare, framför allt muslimer.

I uppsatsen ”Kultur och hemtjänst” framgår att hemtjänsten minsann inte är främmande för att låta vårdtagaren välja – om det är rätt vårdtagare, vill säga:

Nyligen såg jag en brittisk miniserie på SVT Play, Undercover. Det är en thrillerserie som, trots att den var mycket välgjord med bra skådespelare och bra regi, hade mycket märkliga undertoner och gav en fadd eftersmak. Du som inte sett den, men tänker göra det, kan sluta läsa här för texten innehåller ett antal spoilers.

Den som uppehåller sig illegalt i Sverige kan ibland få fördelar som inte ens medborgarna åtnjuter. Det visade sig när Folkhälsomyndigheten informerade om att illegala invandrare – som numera omnämns som ”papperslösa” eftersom det är blivit fult att kalla en spade för en spade – skulle få vaccin mot corona snabbare än medborgare som inte är i riskgrupp.

Trots besöksförbud under rådande pandemi släpptes ett 30-tal anhöriga in till en döende patient på Näl, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i höstas. Efter att de, till skillnad från så många andra anhöriga till sjuka och döende, särbehandlats och fått möjlighet att ta farväl passade de på att vandalisera sjukhuset – eftersom sorgen blev för stor. Så beskriver Sveriges radio det inträffade:

Det kalla, frostiga vintervädret tycks bli kvar ytterligare en tid och likt Anders Leion, som nyligen skrev en härlig text om vinterglädje här på Det Goda Samhället, är jag väldigt förtjust i sådana här kalla, krispiga dagar.

Just nu har vi ett riktigt vackert vinterväder här i Stockholm, ja i hela Sverige såvitt jag förstår. Utanför mitt köksfönster ser det ut som ett julkort. Hundarna beter sig som ystra valpar när vi går ut och själv känner jag mig som barn på nytt. Det enda som fattas för att vinterdagen ska vara helt perfekt är den gamla sparkstöttingen, som tyvärr är försvunnen sedan länge.

Igår nåddes jag, som så många av andra, av nyheten att Lars Norén gått bort. Och fast jag inte kände honom personligen greps jag av en nästan outhärdlig sorg. Alla dessa teaterupplevelser, all gråt, alla skratt… Få dramatiker har gripit tag i mitt hjärta så som Lars Norén.