Tillhör du dem som tycker att bensin- och dieselpriset börjar blir provocerande högt? Då har du fel. Visserligen är priset rekordhögt, men bensinen kostar oss likväl mindre än någonsin förr. Det menar nationalekonomen John Hassler i en intervju i vårt eget Pravda, Sveriges Television:

”Bensinen är dyrare än någonsin. Så, var det bättre förr? Om man gillar låga bensinpriser vill säga.

Sveriges statstelevision tycks ha hittat en värdig efterträdare till Jerzy Sarnecki. Låt mig presentera Manne Gerell, docent i kriminologi vid Malmö universitet:

”Folk tror alltid att det är så här, vare sig det handlar om Sverige, USA, Italien, eller England. Det finns alltid en stor majoritet som år ut och år in tror att brottsligheten ökar, oavsett om den faktiskt ökar eller minskar. Det är hela tiden så, allmänheten har fel.”

När Moderna museet ska förklara varför de ratar det kanske viktigaste konstverket i modern tid, Lars Vilks rondellhund, låter det så pompöst att klockorna stannar. De vet inte till sig hur fina och komplicerade ord och uttryck de ska använda för att förklara varför just denna provokation är fel medan andra provokationer är rätt. Men de lyckas naturligtvis inte övertyga någon. Det finns bara en orsak till varför Moderna ratar rondellhunden och det är feghet.

Än en gång skakas katolska kyrkan av en pedofilskandal. Den här gången avslöjas att över 200 000 barn har utsatts för övergrepp i katolska kyrkan i Frankrike, under de senaste sju decennierna.

200 000 barn. Nästan en kvarts miljon. Det är svårt att greppa. Allt detta lidande, all denna ångest, all skräck och smärta. Och 3000 rovdjur i prästrock. Det är vedervärdigt.

De båda islamisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som vid flera tillfällen bagatelliserat IS framfart och ifrågasatt insatser mot terrorister, förlorade yttrandefrihetsmålet mot Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson. Hovrätten fastslog att yttrandefriheten har ett starkt stöd i Sverige. Jag säger bara en sak: Champagne! Champagne for everyone!

Lars Vilks har gått bort. Det är lite svårt att greppa, kanske för att han levt under en fatwa så länge och ändå överlevt. Nyheten kom som en chock.

Jag kände inte Lars Vilks särskilt väl, men vi hade lite kontakt då och då. Jag tyckte om honom. Han var modig, rättfram och en gudabenådad konstnär. Men när nyheten om hans död nådde mig blev jag inte bara sorgsen över hans död utan i minst lika hög grad förbannad över hur fruktansvärt sviken han blev av stora delar av det svenska kulturetablissemanget.

Nog är det fascinerande med socialdemokrater. Det spelar liksom ingen roll hur länge de haft regeringsmakten – eller i hur många omgångar – när de tar till orda låter de ändå alltid som om de slår ur underläge och befinner sig i en evig opposition.

När Alexandra Pascalidou nyligen var moderator i ett panelsamtal inledde hon en hetsig debatt med en av deltagarna, Mustafa Panshiri. Panshiri anser att värnplikten kan vara en viktig del i integrationen eftersom den kan samla människor med olika etnicitet och bakgrund runt ett gemensamt mål, nämligen att försvara landet. Pascalidou konfronterade honom och påstod att lumpen är en ”subkultur” som inte passar för människor med annan bakgrund än svensk.

Netflix har kommit med en ny miniserie av Mike Flanagan, som tidigare regisserat The Haunting of Hill House och The Haunting of Bly Manor. Och du som ännu inte har sett serien, och vill göra det, gör klokt i att sluta läsa här för den här texten innehåller, om inte spoilers om själva intrigen, så åtminstone om persongalleriet och strömningarna i serien.

Hon har fyllt arton nu, klimatprofeten Greta Thunberg, och är – eller kan åtminstone förväntas vara – vuxen. Det innebär att det är dags att ställa de svåra frågorna, de där man inte vill ställa till ett barn. Varifrån kommer hennes eventuella kunskaper? Vilken vetenskap lutar hon sig mot? Hur tänker hon sig framtiden, när hon dissar exakt alla förslag till klimatomställningar från regeringar och intresseorganisationer världen över, förutom möjligen de som tar oss tillbaka till stenåldern? Hur ser hon sig själv om tjugo år, om hon får som hon vill?

Nu, ett år innan valet, tar Socialdemokraterna i så de sträcker sig i sin iver att visa upp sig som medborgarnas beskyddare och bekämpare av kriminaliteten. Men ingenting är äkta när Mikael Damberg slår näven i bordet – han är en hycklare som försåtligt försöker skriva om sin egen roll i landets förfall för att framstå i bättre dager.

Det är höst nu. Jo, jag märker allt att sommaren gärna vill dröja sig kvar även så här i slutet av september, men gubben Höst har ingen pardon. Trädens löv får finna sig i att övergå i brandgult och rött och hur mycket solen än värmer under dagen så blir kvällarna allt svalare.

Förra lördagen lyssnade jag på Sveriges Radios lördagsintervju med utrikesminister Ann Linde, där hon bland annat pratade om läget i Afghanistan. Det var en rätt deprimerande upplevelse, med en rad tvärsäkra uttalanden från en minister som tydligt visade att hon inte riktigt har koll på läget.

Nyligen skrev Birgitta Sparf här på Det Goda Samhället om Anders Holmberg och den intensiva beundran som nu visas honom efter att han ställt Morgan Johansson mot väggen. Birgitta menar att även om det är bra att Morgan Johansson till sist fått de svåra frågorna på bästa sändningstid, så borde det ha skett långt tidigare. Och det har hon alldeles rätt i.

Jag minns det än idag – när hela familjen samlades vid radion, och senare framför TV:n, för att lyssna på Mosebacke monarki. Det var en verklig högtidsstund och det var inte ovanligt att mamma slängde ihop en tårta till kaffet just den kvällen för att det var en så festlig tilldragelse.

Jag har funderat lite över det där om polisens uttalande om att kriminella är ”krigströtta” och ”slutkörda”. Och det är klart att det, som en läsare mycket riktigt påpekat, rent tekniskt är alldeles sant. Det är givet att det tar på krafterna att leva ett kriminellt liv, det fattar minsta knodd. Det som stör mig är att polisen alls lägger energi på att bry sig om det och basunera ut det över det slutkörda svenska samhället. För det är samhället som är slutkört – och det är de kriminellas fel.

Svensk polis går från klarhet till klarhet – eller tvärtom. Någonstans är polismyndigheten i alla fall på väg, och med tanke på det senaste budskapet om de yrkeskriminella förortsgangstrarna verkar de inte riktigt ligga i fas med de skattebetalare som avlönar dem. Nu låter nämligen polisen officiellt meddela att de som skjuter och mördar och förstör vårt samhälle är ”krigströtta och slutkörda”.

Nu ger sig Aftonbladet in i debatten om satirens vara eller icke vara, och vill ha tolkningsföreträde i frågan om vad man får skämta om. ”Döda i förorten är inte jättekul att skämta om”, skriver Jehna Al-Moushahidi beskäftigt, utan att kunna dölja sitt barnsligt lättkränkta raseri.

Jag växte upp i ett Sverige där man fick skämta om allt. Idag stickas det offerkoftor i parti och minut när människor som inte förstår vare sig vår kultur eller vår demokrati kräver att vi ska ta särskilda hänsyn till vissa grupper i samhället. Nu senast är det den lättkränkta poeten och ”förortsfeministiska aktivisten” (vad det nu är för något) Nattalie Ström Bunpuckdee som går i taket över den satir och humor som sedan länge är ett naturligt och självklart inslag i svensk kultur.

Om det finns någonting som levt kvar i folkminnet så är det de pestepidemier som Europa härjats av genom århundradena. Alla har vi väl någon inre bild av just pest, och få sjukdomar har avhandlats i så många böcker och filmer. Vem minns inte Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där pesten härjar och där riddaren Antonius Block (Max von Sydow) förhalar sitt öde genom att spela schack med döden (Bengt Ekeroth).

Mat hör inte bara ihop med människans överlevnad utan också med kultur och traditioner. Och även om mattraditioner gärna flyter samman så finns det ändå vissa specifika maträtter som förknippas med särskilda landskap. Värmlandskorv med Värmland (förstås), ostkaka med Småland, pitepalt med Norrland och grynkorv med Västergötland. Listan kan göras lång.

Nyligen berättade Elsa Widding, som driver Klimatkarusellen, och en Youtubekanal med samma namn, om hur SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström kontaktat henne och bett henne svara på ett antal frågor om inslag på Youtubekanalen. Frågorna och de utförliga svaren publicerades här på Det Goda Samhället nyligen. Men nu har Erika Bjerström plötsligt tappat intresset. Varför?

I sommar har jag sett om TV-serien Någonstans i Sverige, Jolos serie om beredskapstiden i regi av Bengt Lagerkvist. Jag var bara 10-11 år när den sändes på TV, men jag minns så väl hur jag satt där i soffan med mamma och pappa och upplevde en tid som de så väl kände igen sig i.

Sverige behöver en ”klimat-Tegnell”, menar Sveriges Televisions klimatkorrespondent Erika Bjerström i en analys på SVT:

”En klimatmyndighet, kanske med en egen ‘statsklimatolog’, skulle kunna få samma befogenheter som Folkhälsomyndigheten eller MSB. Att samordna, bidra med kunskap och träda fram vid klimatrelaterade kriser.”

Nyligen gjorde Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima bort sig i Aktuellt, när hon försökte debattera mot Alice Theodorescu-Måwe om varför könet plötsligt är så viktigt just när det gäller socialdemokratiska partiledare. Det fick hon äta upp i sociala medier efteråt, vilket av hennes kollega Anders Lindberg och andra likasinnade beskrevs som ”hat”. Och kanske var vissa kommentarer hatiska, men de flesta som jag har läst var faktiskt rätt välgrundade sarkasmer. Och sarkasmer är något som en skribent med Jonna Simas höga svansföring faktiskt bör tåla.

Under den tid som följt efter Afghanistans kollaps har det blivit allt tydligare att det finns flyktingar som reser på semester till landet de flytt från. Det står dem naturligtvis fritt att resa vart de vill – men är de verkligen att betrakta som ”flyktingar” om de så lättvindigt kan återvända på semester till sitt hemland?

Efter polismordet på Hisingen i Göteborg tillsätts nu en haverikommission. Men den ska inte fokusera på vad det är som gått snett i svensk brottsbekämpning – utan på varför myndigheterna inte lyssnat på den misstänkte mördarens mamma när hon bad om hjälp.

Stark, självständig och kvinna – och det i en tid när begreppet feminism ännu var okänt. Anna Maria Lenngren var en av den gustavianska tidens främsta författare och en av den svenska upplysningstidens mest framträdande fanbärare.

Igår doftade det jordärtskockssoppa i mitt trapphus när jag gick ut på min lunchpromenad med hundarna. Jag stannade till så länge och sniffade i luften att både storan och lillan blev otåliga och kände sig tvingade att ge skall så att jag skulle förstå att det faktiskt var lite bråttom.

År 1965 tog Kalle Sändare klivet in i den svenska kulturhistorien med sin LP-skiva Kalle Sändare tager ett nummer. Plattan var något så udda som en samling busringningar, alla framförda med det artiga tonfall som blev Kalle Sändares signum och som gjorde honom till den störste i sitt slag.