I sommar har jag sett om TV-serien Någonstans i Sverige, Jolos serie om beredskapstiden i regi av Bengt Lagerkvist. Jag var bara 10-11 år när den sändes på TV, men jag minns så väl hur jag satt där i soffan med mamma och pappa och upplevde en tid som de så väl kände igen sig i.

Sverige behöver en ”klimat-Tegnell”, menar Sveriges Televisions klimatkorrespondent Erika Bjerström i en analys på SVT:

”En klimatmyndighet, kanske med en egen ‘statsklimatolog’, skulle kunna få samma befogenheter som Folkhälsomyndigheten eller MSB. Att samordna, bidra med kunskap och träda fram vid klimatrelaterade kriser.”

Nyligen gjorde Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima bort sig i Aktuellt, när hon försökte debattera mot Alice Theodorescu-Måwe om varför könet plötsligt är så viktigt just när det gäller socialdemokratiska partiledare. Det fick hon äta upp i sociala medier efteråt, vilket av hennes kollega Anders Lindberg och andra likasinnade beskrevs som ”hat”. Och kanske var vissa kommentarer hatiska, men de flesta som jag har läst var faktiskt rätt välgrundade sarkasmer. Och sarkasmer är något som en skribent med Jonna Simas höga svansföring faktiskt bör tåla.

Under den tid som följt efter Afghanistans kollaps har det blivit allt tydligare att det finns flyktingar som reser på semester till landet de flytt från. Det står dem naturligtvis fritt att resa vart de vill – men är de verkligen att betrakta som ”flyktingar” om de så lättvindigt kan återvända på semester till sitt hemland?

Efter polismordet på Hisingen i Göteborg tillsätts nu en haverikommission. Men den ska inte fokusera på vad det är som gått snett i svensk brottsbekämpning – utan på varför myndigheterna inte lyssnat på den misstänkte mördarens mamma när hon bad om hjälp.

Stark, självständig och kvinna – och det i en tid när begreppet feminism ännu var okänt. Anna Maria Lenngren var en av den gustavianska tidens främsta författare och en av den svenska upplysningstidens mest framträdande fanbärare.

Igår doftade det jordärtskockssoppa i mitt trapphus när jag gick ut på min lunchpromenad med hundarna. Jag stannade till så länge och sniffade i luften att både storan och lillan blev otåliga och kände sig tvingade att ge skall så att jag skulle förstå att det faktiskt var lite bråttom.

År 1965 tog Kalle Sändare klivet in i den svenska kulturhistorien med sin LP-skiva Kalle Sändare tager ett nummer. Plattan var något så udda som en samling busringningar, alla framförda med det artiga tonfall som blev Kalle Sändares signum och som gjorde honom till den störste i sitt slag.

Den kända juristen, och tidigare Generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, Anne Ramberg uttrycker sorg över att den twittrande polisen Nadim Ghazale släckt sitt Twitterkonto. Ghazale avslöjades tidigare i somras med att ha spritt hat och rasism på sociala medier. Det är dock inget som bekymrar Anne Ramberg. Hon ger istället sitt fulla stöd till Ghazale, och skriver på Twitter:

Stefan Löfven har meddelat att han kommer att avgå som både partiledare och statsminister. Det är inte det lättaste, särskilt inte som han oförtrutet har jobbat på att göra det bästa för Sverige, men ändå. Det har dock varit sju fantastiska år, sa statsministern.

Nadim Ghazale, den twittrande polisen, med åsikter som för tankarna till Tyskland på 30-talet, har packat ihop sitt Twitterkonto och flytt fältet.

Det är inte en dag för tidigt, för en polis ska inte så tydligt vissa antipatier och sympatier på sociala medier, än mindre ge uttryck för antisemitism och fördomar baserade på etnicitet och hudfärg.

Det är inte bara den svenska regeringen som lider av en egendomlig kombination av hybris och infantil naivitet. Samma sjukdom finns i hela EU, något som står mycket klart nu när Europa öppnar för samarbete med talibanerna. Kravet? Att talibanerna ska respektera mänskliga rättigheter.

I Afghanistan har kvinnorna lämnat det offentliga rummet och gatorna fylls nu av segerrusiga mörkermän i alla åldrar. Pojkar, unga män, män i sina bästa år och gamla gubbar som knappt tar sig fram. Den gemensamma nämnaren heter kvinnohat. Men jag undrar, helt ärligt, om deras hat ens kommer i närheten av det hat jag känner vid åsynen av dem.

Många tankar far genom huvudet den dag då jag skriver detta, den dag då Afghanistan än en gång fallit i talibanernas händer. Jag kommer aldrig att glömma de fruktansvärda bilderna av kvinnor som tvingades sitta och tigga på gatorna, täckta av burka med galler för ögonen, med sina små undernärda barn i famnen, då mörkermännen senast regerade med sin våldsideologi. Och jag står fan i mig knappt ut med tanken på att det nu kommer att bli likadant igen. För det kommer det att bli, det finns det ingen tvekan om.

En gång i tiden, innan nästan all svensk kultur infekterats av hittepåvärdegrunden, hände det faktiskt att Sveriges Television gjorde TV-serier och teater som inte nödvändigtvis var avsedda att uppfostra medborgarna enligt regimens önskemål, utan som hade ett kulturellt egenvärde. På den tiden överfördes flera av våra svenska litteraturklassiker till TV-serieformatet och flera av dessa finns idag att se på SVT Öppet arkiv, som man hittar på SVT Play.

Fredrik Modeus, biskop i Växjö stift, har sällat sig till de goda pilgrimer som ska vandra till Glasgow för klimatet. Under en viss sträcka i Småland byter man dock ut apostlahästarna mot dressin.

Juni bjuder på ljusets midsommarfest och doft av hundkäx – i sensommartid doftar det krondill och höstsyrener istället. Det smaskas röda läckerheter i slott och koja och dricks hemkryddat brännvin med måtta och stil på den lagom svalkande altanen, eller på bryggan vid sjön. Sensommaren står i sin fullaste prakt och högsommarens lätt hysteriska semesteriver har lagt sig. Kräftans tid är inne och Nordiska museets intendent Jonas Engman oroar sig.

Gör ett tankeexperiment. Du vet hur bögarna tog över skällsordet bög och gjorde det till sitt? Det var skickligt gjort. De vred ett vapen ur händerna på sina belackare.

Ända sedan jag blev misshandlad för en dryg vecka sedan (läs berättelsen här) har jag funderat över vad det är som får människor att ta till våld när allt de egentligen behöver göra är att vara lite lyhörda för vilket ansvar de har för sina handlingar. Hur kan man tala så olika språk att det som är självklart för en person är en provokation för en annan? Och hur kan man överhuvudtaget tro att det är i sin ordning att ge sig på en tant med knuten näve?

SEMESTER Tännforsen, ett par mil väster om Åre, är ett av Sveriges största vattenfall, 60 meter brett och med ett fall på 38 meter. När det är som mest vatten i forsen skulle man kunna fylla hela Globen i Stockholm på en kvart, uppger Länsstyrelsen i Jämtland. Den som varit där och sett vattnet forsa med egna ögon har inte svårt att tro på den siffran.

Frågar jag Stefan Löfven, Morgan Johansson eller någon annan i det rödgröna elände som kallas regering, får jag förmodligen svaret att mitt Sverige aldrig funnits. Att det alltid har varit så här. Att Sverige inte ens är mitt utan allas. Varje år är År Noll – det är nu vi bygger Sverige, nu och hör sen!

Ibland förvandlas det som borde vara en fullkomligt okomplicerad situation till ett kaosartat tumult och en alldeles vanlig fredagskväll slutar med blåtira och blåljus. Sådan blev min helg.

Sverige är numera så iskallt rasistiskt att flyktingar tvingas fly härifrån. Om detta har Annette Rosengren skrivit en bok som, enligt Expressens recensent Per Wirtén, ”utmanar den svenska självbilden” på ett ”smärtsamt” sätt. För ”vem orkar smälta tanken att människor börjat fly från den svenska fientligheten, till andra mer upplysta länder i Europa?”

Dagens Nyheter rapporterar att svenska patienter tillåts välja läkare med etniskt svenskt ursprung. Detta har tidningen tagit reda på genom att låta journalister ringa runt och låtsas vara patienter med just dessa önskemål. Svaren de fått – att man faktiskt får välja i den mån det är möjligt – tycks vara ett problem långt större än klankriminalitet och skjutningar, om man får tro DN. För effektens skull kryddar de förstås artikeln med en snyfthistoria om Soliman Hoshmand, specialist i akutsjukvård, som tydligen blir diskriminerad och förnedrad av svenska patienter så fort han visar sig på arbetsplatsen: