Svenska myndigheter har i den nationella kris som Covid-19 kastat in landet i, i alltför stor utsträckning fortsatt med ”business as usual”. Hanteringen av krisen har varit klantig och inkompetent, och man har förlitat sig på aktörer som inte klarat av att leda och ta ansvar för den allvarliga medicinska, sociala, och ekonomiska situation som COVID-19 utbrottet försatt landet i.
Många experter hade tidigt varnat för att en global pandemi skulle komma, frågan var bara när. Det blev den 31 december 2019 som den kinesiska regeringen rapporterade om de första fallen. Medan många europeiska länder planerade för att möta utbrott på egen mark, så nedtonade ansvariga svenska myndigheter systematiskt ett sådant hot. Men den 31 januari rapporterades det första COVID-19 fallet i Sverige från Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, en kvinna i 20-årsåldern. Därefter har utvecklingen i Sverige varit närmast katastrofal jämfört med våra nordiska grannländer som hanterat coronakrisen på ett helt annat och mycket mer ansvarsfullt sätt.
Men hur har civilsamhället respektive staten hanterat krisen?
År 1971 låg den moderna, identitetspolitiska feminismen i startgroparna. Det var då kvinnorörelsen ömsade skinn. Tidigare hade så kallade blåstrumpor eller kvinnosakskvinnor nöjt sig med att kräva jämlikhet och likabehandling, till exempel lika lön, lika rösträtt samt särbeskattning (så att inte makans lön las på toppen av makens och därmed drabbades av högre marginalskatt).
Ursäkta om jag framfört denna observation tidigare men den känns alltmer uppenbar för varje dag. Observationen är att samhället i normalfallet har en dominerande ortodoxi, en härskande ideologi, som alldeles oavsett eventuellt störande sakförhållanden bestämmer vad som är rätt och fel och vem som ska hyllas och vem som ska klandras.
Vi, Lennart Bengtsson och Steven Jörsäter, försöker förstå vad som händer i Sverige och diskuterar detta ofta på mail och telefon. Nedanstående dialog om läget i Sverige med jämförelser med omvärlden är i stort sett ett utdrag ur en sådan diskussion under de senaste dagarna. Vi tror att den kan ha ett intresse också för DGS läsare:
På sista tiden har jag funderat lite över alla inlägg som dyker upp på sociala medier, och som är – eller åtminstone tycks vara – skrivna av vårdpersonal. Inlägg som berättar om vårdpersonalens stressfyllda vardagsslit och hjältemod, men som också väver in kritik mot människor som ifrågasätter Folkhälsomyndighetens coronastrategi och förlöjligar dem som ställer sig tveksamma till hur äldrevården fungerar.
Sverige har nu övergått från att vara ett löftesland till att bli det förlovade landet, det harmoniska landet.
Det finns ett 
Lagar om skolpengssystemet infördes stegvis under Bildt-regeringen 1991 – 94. Det kom en proposition våren 1992 och ytterligare en proposition ett år senare. Det är nästan trettio år sedan. Varför skulle man bry sig om skolpengsystemets tillkomsthistoria?
KULTUR Den sista söndagen i maj är en mycket speciell dag, i alla fall för Sveriges alla mödrar. Då firas nämligen Mors dag.
DET GODA SAMHÄLLET 