Lennart Bengtsson, som är en förnuftig karl, skrev nyligen att det krävs kunskap för att gå emot tidsandan, särskilt, skulle jag tillägga, när tidsandan är så envis, stark och överväldigande som när det gäller det förmodade klimathotet. Men jag tror att det är värre än så. Hur mycket vetenskap man än anlitar och hur mycket kunskap man än samlar på sig så räcker det inte för att stå upprätt när tidsandans tromber anfaller.

I USA finns det tre institutioner som bestämmer: Högsta domstolen, presidenten och kongressen. De senaste årtiondena har Högsta domstolen tagit över. De har överlägset mest makt. Högsta domstolen har beslutat att skötsamma amerikaner får ha skjutvapen så de kan försvara sig om någon vill våldta, misshandla eller mörda dem. Det spelar ingen roll om du bor i en liberal stad. Du har en gudagiven rätt att kunna försvara dig mot onda människor.

Hädelseförbud har blivit den nya trenden bland politiker och journalister och allt fler gör gemensam sak med den muslimska världens gaphalsar. Regeringen bara liksom måste ju ändra lagen, trumpetade den tidigare justitieministern Thomas Bodström grötmyndigt i Aktuellt för ett par dagar sedan, eftersom det är en ”provokatioooon”.

Jag har aldrig hört vare sig Bodström eller någon annan fördöma provokationer mot andra religiösa grupper, men det är tydligen skillnad på folk och folk. Inte heller har han eller någon annan av de reaktionära förbudsivrarna klargjort vad de tycker är ett lämpligt straff för den som gör något så oförlåtligt som att kränka fredens religion. Jag har därför några förslag:

För en tid sedan skrev jag om advokaten Ewa Wressmark som ansåg att hennes klient, en dömd våldtäktsman, hade ”maximal otur” som begick brottet efter att han fyllt 18 år – trots att alla tänkande människor naturligtvis skulle anse att den enda i sammanhanget som maximal otur var offret, som råkade ut för Wressmarks klient och hans kumpaner. Nu går även advokat Johan Fernvall ut i pressen och gråter över sin klients utsatthet.

Jag har en god vän som är före detta muslim. Hon har bott i Sverige sen början av 2000-talet och kom hit som flykting från Iran. Anledningen? Hon orkade inte längre med det förtryck som den muslimska världen utsatte henne för. Idag, när politiker och journalister har börjat ivra för hädelseförbud, är hon rädd. Riktigt rädd.

– De förstår inte vad det innebär, säger hon. De fattar inte att det här bara är början.

Rubriken betyder att du ska satsa på krig om du vill ha fred. Den påstås vara ett praktiskt tips till det romerska folket från generalen och författaren Flavius Renatuse. Det är någonting för de svenska våldsberättigade myndigheterna, polisen till exempel, att betänka i sin, som det verkar, tafatta och obeslutsamma attityd i den för var dag alltmer oavgjorda kampen mellan brottsligheten och vad många fortfarande vill se som det statliga våldsmonopolet. Själv reagerar jag på åtminstone tre väsensskilda sätt inför sentensen.

För den svenska samhällsintresserade debatten verkar en fråga särskilt förbjuden att försöka besvara på ett någorlunda trovärdigt sätt. Frågan är varför politikerna under de senaste decennierna i praktiken uppmuntrat invandring trots att alla vetat om att projektet varit impopulärt bland väljarna. För samhällsvetare, intellektuella debattörer och så kallade opinionsbildare är frågan mycket svårare att bemöta än den är för en sådan som jag. Det beror på att opinionsbildarna tillsammans med politiker och andra mäktiga grupper för sin egen goda ställning måste upprätthålla föreställningen att demokratin följer folkviljan och därför är legitim. Jag, däremot, har inga sådana hämningar utan kan mycket väl tänka mig att politikerväldet, om det gynnar dess ställning, driver en politik som långsiktigt avviker från breda, folkliga opinioner.

Den här texten av Ilan Sadé publicerades här inför Almedalsveckan 2016 och återges nu på nytt efter begäran från läsekretsen. 

Almedalsveckan har genom åren utvecklats till en gigantisk mässa för dem som ägnar sig åt opinionsbildning på ett eller annat vis. Varje år sägs slå det föregående i antal seminarier. Undertecknad närvarade några dagar år 2004 när jag var aktiv inom centerrörelsen. Maud Olofsson charmade de liberala kretsarna i landet med tal om att folket måste gå från att vara matade fågelungar till en ny tillvaro som ivriga bävrar. Nu, runt ett bäverliv senare, gör jag ett återbesök som aktiv i en ny partibildning. 

Om jag har läst min Darwin rätt så kommer arter att anpassa sig efter sitt habitat. Om man till exempel landsätter två grupper identiska råttor på var sin ö så kommer deras avkomma några generationer att se olika ut (och kanske stå redo att börja kriga med varandra, vad vet jag?). Ungefär så tror jag det är med samhällena. Om två samhällen utsätts för en och samma retning så kommer de att reagera på olika sätt på samma stimulus.

Igår skrev jag en krönika om att yttrandefriheten borde vara praktiskt taget gränslös. Jag hade ett argument, nämligen att det handlade om människosyn. De som vill begränsa yttrandefriheten, påstod jag, utgick ifrån att folket hade så ringa förstånd att de genast skulle tjusas av en Adolf Hitlers röst och landet strax bli totalitärt. Men, påstod jag vidare utan att direkt skryta med min mycket finare människosyn innebärande:

I Almedalen kritiserade Magdalena Andersson oupphörligen det hon kallade SD- regeringen. Några gånger angrep hon SD ensamt. I en sådan replik förklarade hon att det var henne egalt om pursvenskar var i majoritet i landet, eller om den istället skulle bestå av invandrare och deras ättlingar. Hon sa: ”Vi ser också ledande sverigedemokrater som sprider grumliga konspirationsteorier om folkutbyte. Som hävdar att det är ren matematik. – En matematik som bygger på att helt vanliga svenska medborgare som jobbar, bidrar, betalar skatt – ändå inte är svenskar.” 

Det som nu sker i Frankrike, med tre dygn av våldsamma upplopp, tusentals bilbränder och butiksplundringar, är en föraning om vad som väntar i Sverige.

Inte för att inte även vi redan haft vår beskärda del. Vi har till exempel förra påskens mycket våldsamma koranupplopp runt om i landet i färskt minne. Men det kommer att bli värre, mycket värre, även här i Sverige.

Dagens Nyheters kulturredaktion är en av PK-kultens högborgar i Sverige. Om en konflikt uppstår mellan PK-läran och de medborgerliga fri- och rättigheterna så ställer sig kulturredaktionen utan att skämmas på PK-lärans sida. Jag tycker att redaktionen borde skämmas.

Det var en råsop av mig. Kan jag tydliggöra, förklara och bevisa?