I min ungdom fick jag lära mig av en äldre släkting som var major på Dalregementet att judarna var mer värda vårt stöd än araberna. Han röt att judarna fick öknen att blomma medan araberna knappt gjorde något nyttigt alls. Sedan dess har jag varit skeptisk mot alla som hävdat att framstående grupper svenskar, särskilt militärer, ogillat judar och haft nazistiska böjelser. I stället har jag blivit prosemit vilket betyder att jag hållit mig med fördomar till förmån för judar. För tio år sedan gjorde jag en vetenskaplig undersökning som inte utan rimliga resonemang kom fram till att judar är ungefär 300 gånger så smarta som araber, ett prosemitiskt övermod som fick sitt straff den sjunde oktober i år.

En av de teser jag med besvärande envishet i tio år eller mer framfört på dessa sidor är att Sverige har ett mäktigt välfärdsindustriellt komplex vars obetvingliga omsättningsmaximering leder till att den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten obevekligen växer. Observera ordvalet: ”obevekligen växer”. Denna formulering betyder att processen går av sig själv oavsett vilket parti eller partikonstellation som råkar inneha regeringsmakten.

Den humanistiska stormakten hade vid mitten av sjuttiotalet fattat att den var en humanistisk stormakt och gjorde sig redo för att ta konsekvenserna. Den insåg att den skulle bli ett invandringsland men förstod även att den inte visste hur man gör när man är ett invandringsland. Den skrev därför till alla sina myndigheter och bad dem tänka igenom saken och skicka sina synpunkter. Det gjorde myndigheterna. Allt sammanställdes i en utredning på ungefär tvåhundra sidor om sådant som inrättande av en ny myndighet för övervakning över hur tolkar ska auktoriseras respektive berövas sin auktorisation.

Sedan jag för snart femtio år sedan tillträdde en tjänst som förste byråsekreterare inom den svenska utlandbiståndsförvaltningen har jag oavbrutet dragit samma slutsatser om sådana anslagsfinansierade organisationers beteendemönster. Till skillnad från privata företag, som, när allt går som det ska, är vinstmaximerande så är anslagsfinansierade organisationer, i mitt fall till exempel Sida, FN och diverse kommuner, i stället omsättningsmaximerande. (För denna sanning fick Angus Deaton nobelpriset i ekonomi flera år efter det att jag kommit till insikt så om du får se en lista över ekonomipristagare där mitt namn saknas så kan du tryggt dra slutsatsen att du konfronterats med fejk njus.)

Nu när den humanitära stormakten – alltså Sverige sedan hundra år – i stort sett är avvecklad kan det finnas anledning att ställa sig frågan vad det var som hände. Medan historiska skeenden inträffar kan man inte förstå dem, bara känna dem. Det var därför filosofen Hegel skickade ut sin uggla Glaucus först i skymningen – när det som hade hänt under dagen faktiskt hade hänt och fortfarande kunde skönjas men ännu inte helt dolts av nattens nermörker.

Rubrikens idé har jag fått från prästen Annika Borg. Vi har kommit överens om att den är så viktig att det är bra om fler uttrycker den på sitt sätt.

I egenskap av Eran jeneraldirektör på Skolverket har jag en massa kåmentarer om det hära med Pisa undersökningarna som nuligen kommit och består av fejk njus. Det vet jag för jag har varit der, det vill säga i Paris där han som är chef har sitt kontor. Jag var där förra gången det var Pisa och då hade Svärje så dålia resultat att vi bestemde att göra någe raddikalt och det gjorde vi okså vi let helt enkelt inte de dålia barna göra sina prover eftersom de var så dålia å då blev genomsnittet mycket bättre.

Det finns ett antal nationella föreställningar som är så tillltalande att man hellre tänjer på fantasin för att tro dem än man synar dem lika pedantiskt som man undersöker allt annat. En del av dessa legender kan det förstås ligga en hel del i. Personligen vill jag gärna tro på diktaren Runebergs gripande berättelse om Bonden Paavo som efter tre felslagna skördar äntligen få in en rekordgröda, tittar sorgset på sin finska fru som jublar över att de äntligen ska slippa blanda bark i brödet, torkar en tår ur ögonvrån och säger ”blanda du till hälften bark i brödet, hustru, ty förfrusen står vår grannes åker.”

Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta. Ibland uppdagas pinsamma luckor i min kunskap om världen. Senast hände det häromdagen, när en kunnigare person än jag började prata om Kairodeklarationen som om det vore något envar kände till. Det gjorde jag inte. Om jag hört ordet så hade jag glömt det. Så jag fick studera.