Under sitt tal i Almedalen ägnar Magdalena Andersson en stor del av tiden åt räkna upp allt som absolut inte får finnas i socialdemokraternas Sverige. Som gängkriminalitet, ungdomar som kallblodigt dödar både ungdomar och vuxna för några tusenlappar och en plats i gänget, fattigdom, utanförskap och ökad otrygghet för samtliga.
Debatter är en sorts samtal som genomförs enligt ett någorlunda standardiserat regelverk vars syfte är att skapa ytterligare klarhet i någon fråga som är viktig såväl för debattörerna som för auditoriet. I mitt yrkesliv har jag haft mycket med debatter att göra. Det enklaste är att medverka som publik. Vid sådana tillfällen har jag oftast valt en plats nära utgången för att obemärkt kunna smita om arrangemanget blir för trist. Det roligaste (för den som är det allra minsta exhibitionistiskt lagd) är att delta som debattör eller, ännu bättre eftersom det ger så goda möjligheter att dominera scenen, som debattledare. Det otacksammaste men kanske nödvändigaste är att på förhand regissera debatten vilket omfattar angelägna uppgifter såsom att kontrollera att debattörerna någorlunda accepterar att hålla sig till den utlysta frågan. (Många debattörer, särskilt de som är nervösa att uppträda inför publik, kan när det kommer till kritan få panik av ämnet och välja att tala om något annat där de känner sig mer hemmastadda.)
Det är inte ovanligt att advokater har ett språkbruk som antyder att deras moraliska kompass är något felinställd. Men frågan är om inte Ewa Wressmark, grundare och delägare i Advokatbyrån Limhamnsjuristen samt vice ordförande i Centerkvinnorna i Malmö, slår alla rekord. Som försvarare av en dömd våldtäktsman har hon mage att yttra att han hade ”maximal otur”. Hade han begått våldtäkten en vecka tidigare, innan han uppnådde myndighetsåldern, hade påföljden nämligen blivit mycket mildare.
På SvT finns tre program om Hasse och Tage och det land i vilket de verkade. De var, som alla vet, mycket roliga. De var det på ett underfundigt sätt. Med sin humor kom de ofta att uppträda som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder. De avslöjade sin tids många besynnerligheter – men de gjorde det på ett vänligt och ömsint sätt.
Somalier har byggt Östafrikas största köpcentrum i Kenyas huvudstad Nairobi. Köpcentret heter Business Bay Square (BBS) och är mer än 130 000 kvadratmeter stort.
Centret, som invigdes för några veckor sedan, innehåller flera lyxhotell, restauranger, gym, sjukhus och moskéer. Det är en stad i staden. Ett mini-Dubai i Afrika.
Att kriminaliteten har blivit ett stort problem i Sverige erkänns numera av alla, även av dem som stoppade sina huvuden i sanden så länge det gick för att undvika den hemska sanningen. Men jag tror att kriminalitetens höga pris underskattas av de allra flesta, även av dem som såg det komma för decennier sedan.
Vi lever i oroliga tider när fejk njus ofta uppskattas lika högt eller till och med högre än den äkta varan om nu den varan faktiskt är äktare. Vad hände till exempel med FBI:s årslånga jakt på olämpliga förbindelser mellan Donald Trump och Kreml, en jakt som för övrigt lär ha styrts av Trumps motkandidat i det senaste presidentvalet Hillary Clinton? Åkte han dit för något eller tappade folk bara intresset? Och hur är det med den, som det verkar, mest förödande anklagelsen mot vindkraften som anförs i Sverige – nämligen att det måste installeras lika mycket reservkraft som vindkraft så att det räcker när det inte blåser (varför man helt och hållet kunde strunta i att anlägga vindkraftverken då det ändå måste finnas tillräckligt med reservkraft)?
Aftonbladets Anders Lindberg tycks ha skippat rosébaren i Visby igår kväll och istället hittat fram till cracktältet. Därför är han mer speedad än någonsin när han i P1 Morgon idag drar ännu en lans till islamisternas försvar i en debatt mot Uppsala Nya Tidnings Sakine Madon.
Igår skulle jag gå till torget och köpa lite jordgubbar. När jag gick sa min man till mig ”Ta det försiktigt och akta dig så du inte hamnar i vägen om det blir skottlossning”. Inte förrän jag hade gått ut genom ytterdörren och ut på gården insåg jag vad det var han hade sagt. Så vana har vi alltså blivit vid det eskalerande våldet att det ter sig helt naturligt att sommardagen kan störas av kriminellas automatvapeneld.
Den här texten skrev jag för sex år sedan. Jag kunde ha skrivet den idag igen utan att ändra ett ord. Texten har självklart inte haft någon inverkan på svensk politik. Detta stämmer mig till ödmjukhet och ger mig insikt om hur lite det betyder vad vanliga medborgare tycker.
År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:
Så har det hänt ännu en gång. Jag skrev här om hur SCB skickade en enkät om hur jag såg på kopplingen mellan skatter och sjukvård. Ville jag ha högre skatt och bättre sjukvård, eller tvärtom lägre skatt och sämre sjukvård? Inga subtilt dolt budskap den gången.
Anders Leion och många andra har tagit upp den känsliga frågan om intelligens. Nu är inte intelligens riktigt samma sak som människovärde (om nu någon trodde det), men vill man ha ett högteknologiskt, välorganiserat och demokratiskt välfärdssamhälle bör man eftersträva en befolkning med ett genomsnittligt IQ runt 100. I varje fall om man får tro det här diagrammet.
Midsommar kom och gick och kalla mig gärna nostalgisk, men det jag tänker mest på efter helgen är hur mycket jag saknar mitt gamla Sverige. Det är så mycket som har gått sönder under de senaste decenniernas folkfientliga styre, så mycket som gått förlorat. Och jag talar inte bara om den ständigt eskalerande kriminaliteten – och att man av polisen anses vara på fel plats vid fel tillfälle om man stiger på en buss och ett kriminellt kräk känner för att öppna eld – utan också om de små tingen som en och en kan synas bagatellartade men som sammantaget utarmar vårt land.
En av mina favoritdikter lyder som följer:
Människans förstånd är armt,
är det kallt vill hon ha varmt,
är det varmt vill hon ha kallt,
hon har klagomål på allt.
Morgonstudion på midsommarafton gav oss tittare en tydlig bild av SVT:s uppfattning om mångfald. SVT har speciella kriterier vid anställning vilka ska leda fram till att de anställda speglar hela befolkningen.
DN:s klimatengagerade kulturskribent Björn Wiman har använt midsommarhelgen till att tänka igenom hur han ska visa sig från sin allra präktigaste sida. Resultatet av ansträngningen är nu publicerat. ”Vi flyger på weekendresor och fyller pooler som om ingenting har hänt” är rubriken på drapan – som om alla svenskar flyger på weekendresor och har en pool att fylla.
De flesta svarar säkert spontant ja på den frågan. Nu resonerar dissidenten Pär Ström om den saken på sin Youtubekanal Nu fan räcker det.
Förr i tiden skrämde man barn med sotare. Sotare hade barnen sett. De var klädda i svart och sotiga i ansiktet och hade konstiga linor och verktyg lindade kring kroppen. Om du inte aktar dig kommer sotarn och tar dig, sa man till barnen. Det var läskigt. Ett normalt barn drog slutsatsen att det var nog bäst att lyda. Man visste ju inte säkert om det fanns några farliga sotare, men för säkerhets skull.
Inte ens jag, alltid misstrogen mot rysk maktutövning, hade trott att det skulle gå så här fort. (Nu kan det inte uteslutas att någon kan hitta en tillfällig stötta för huset – men det kommer just att vara tillfälligt).
Den tonåring som blev skjuten i Uppsala på midsommarafton befann sig på fel plats vid fel tillfälle, enligt polisen. Platsen ifråga var en linjebuss i trafik.
Ibland säger folk erkännsamt att de högaktar min förmåga och beslutsamhet att varje dag i nu vid pass åtta eller nio år skriva en ny krönika om dagen. Hur kommer du på allt? frågar de. Då brukar jag säga att det är mycket enklare än de tror eftersom alla artiklarna som må förefalla olikartade i själva verket säger samma sak. (Om jag är på skrytsamt humör kanske jag säger att alla konstnärer gör på det sättet och att det är därför man alltid känner igen en van Gogh på solrosorna, stjärnorna och de upprörda molnen och en Johan Krouthén – en hötorgskonstnär som jag gillar – på de blomstrande äppelträden som på bilden).
SEMESTER Bohus fästning har gamla anor och dess långfacetterade historia börjar vid Göta älv, en plats där svensk historia vävs samman med norsk och dansk. Här byggdes på 1250-talet en befästning på Ragnhildsholmen för att skydda staden Kongahälla, och några decennier senare lät kung Håkon V Magnusson bygga en träborg på Bagaholmen, som fick namnet Bagahus – senare Bohus.
Synen på arbete bland unga har radikalt förändrats de senaste 50 åren. Från ett nödvändigt ont för att tjäna pengar till något som kommunen är skyldig att tillhandahålla för att förhindra ungdomar från att dras in i diverse kriminella verksamheter.
Jag tror jag lider av förnöjsamhet. Visserligen har jag i mina texter här ofta i förbittrade ordalag angripit olika företeelser i dagens Sverige – men mest har det varit personer som fått vara måltavla. På senare tid har det varit Magdalena Andersson.
Skeptikern är jag. Jag är särskilt skeptisk när jag anar egennyttiga försök hos olika makthavare – eventuellt efter det att en eller flera ingått ett gemensamt pactum turpe (”skamlig överenskommelse”) – att med finurliga argument övertyga mig om att världen inte ser ut som jag misstänker utan i stället så som makthavarna predikar. Jag talar kort sagt om propaganda. Så fort jag anar förekomsten av aldrig så lite åsiktsmanipulation så blir jag istadig som en skriande åsna.
Turerna kring Socialdemokraterna i Botkyrka fortsätter engagera användarna på sociala medier. Kritiken mot partiet är skoningslös, när diskussionerna går varma om partiets oförmåga att reda ut problemen och det ställs också frågor kring hur utbredd korruptionen egentligen är.
Så här under midsommarhelgen passar det alldeles utmärkt att tala om svensk kultur. En kultur som finns, för den som händelsevis inte har fattat det – och tyvärr finns det de som inte har det. Eller, snarare, det finns de som blivit hjärntvättade av decennier av politisk och massmedial kamp för att förminska och förlöjliga den svenska kulturen för att lättare kunna driva igenom ett samhällsexperiment som ingen bett om.
Ju fler år man samlar på sig desto tydligare blir man varse att historien faktiskt pågår och att rörelsen är snabbare än man först trodde. Det är egentligen självklart. När man är sjuttio år kan man någorlunda överblicka sextio års historia (om man antas ha öppnat ögonen och börjat reflektera i tioårsåldern) medan den som är tjugo år bara har personlig erfarenhet av något årtiondes relativt blygsamma förändringar. Det långa perspektivet ger ökad säkerhet. Till exempel blir man mer övertygad om att en samhällsförändring som framskridit i årtionden är mer äkta vara historiskt sett än om det handlat om en femårsperiod med ovanligt milda vintrar.
Äntligen är det midsommarafton, denna fantastiska fest som är så ursvensk att den retar gallfeber på det kulturförnekande etablissemanget. Just så här års brukar kulturskribenterna på de stora plattformarna tävla i vem som kan vara mest skeptisk till den här svenska traditionen och man ställer gärna frågan Hur svensk är midsommartraditionen – egentligen… för att antyda att midsommar egentligen inte är ett dugg svenskt utan kanske en kinesisk, kurdisk eller syrisk begivenhet.
Miljöpartiet har problem med att attrahera män som ”klarar jobbet”, enligt en artikel i GP (låst artikel). Kan lösningen vara att slopa den dubbla språkrörsmodellen?
DET GODA SAMHÄLLET 