Jag minns min barndom och tonåren på 1970-talet: Det som oroade stora delar av Europa då, var konflikten på Nordirland. IRA – Irländska Republikanska Armén – lät bomber detonera över hela London och Storbritannien. Konflikten var förhållandevis lokal, men reste man till Storbritannien funderade man ständigt på var och när nästa bomb skulle detonera. Och detta fortsatte in på 1990-talet. Det som till slut löste konflikten var en kombination av förhandlingar och en kompromisslös jakt på terrorister.
Patrik Engellau
Jag klipper mig hos en kristen syrisk kvinna. Hon säger att alla hennes kunder numera bara pratar om invandringen och om hur korkade vi är i Sverige.
Till och med mina kristna, syriska kunder är upprörda, säger hon. Allt det där som vi en gång flytt ifrån förföljer oss nu till Sverige. Det är helt sjukt.
Patrik Engellau
Jag har skrivit ett antal artiklar om att polisen borde bli tuffare. Så råkar jag ut för polisen.
Jag gör en förbjuden högersväng från Strandvägen upp emot Artillerigatan och av en obegripligt osannolik tillfällighet står en polisbuss på Artillerigatan i motsatt riktning mot min. Snutarna ser mig och ger lite signaler samtidigt som de vänder sin folkabuss för att förfölja mig. En sekund tänker jag att om jag gasar på lite så kommer jag undan. Men risken är för stor. Det blir ingen dramatisk polisjakt, för jag håller mig inom hastighetsgränserna och snutarna sätter inte på larmet utan hänger bara på.
De följer mig in på Riddargatan och efter några kvarter tröttnar de på att följa efter och startar larmet med blåljus och allt. Då stannar jag såklart eftersom jag är en laglydig medborgare.
Västerländska journalister har nu börjat inse att kristna i den muslimska världen är förtryckta.
Kristna palestinier har dock glömts i skuggan av Israel-Palestinakonflikten, som fått västerländska journalister att betrakta palestinierna som en massa enad mot Israels förtryck.
Situationen är emellertid mycket mer komplicerad.
Under de senaste åren har ett slags Keynes-debatt rasat mellan internationellt ledande makroekonomer om världsekonomins aktuella tillstånd och om vad som behöver göras för att trygga stabil tillväxt och bättre balans. Av debatten framgår att situationen i stora stycken är ny, att många av sammanhangen är oklara, och att utrymmet är stort för alternativa uppfattningar om utformningen av en ändamålsenlig ekonomisk politik. För en ekonom som är oskolad i makrofrågor, framstår debatten som höggradigt rådvill. Så här har jag förstått det som hänt och händer:
Patrik Engellau
Koranen uppmuntrar ställvis sina trogna att döda avfällingar och otrogna, men det är nog inte därför Islamiska staten instruerar sina franska adepter att självmordsbomba ett antal lokaler i Paris. Att utrota de otrogna med den metoden skulle ta alldeles för lång tid även för en muslim med allt det tålamod Profeten anbefaller.
Det måste finnas andra skäl.
Medborgarnas möjligheter att föra fram sina olika åsikter i media speglar vidsyntheten och bredden i debatten samt samhällets tolerans gentemot olika åsikter.
Under de senaste åren har flertalet politiker och public service (SR/SVT) samt de stora papperstidningarna (DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) bidragit till att krympa åsiktskorridoren i det svenska samhället. Detta har medfört att många medborgare som önskat protestera mot den förda flyktingpolitiken inte kunnat komma till tals i traditionella media (gammelmedia), utan hänvisats till sociala medier, nättidningar och nätkommentarer.
Regeringens och alliansens politiker har genom sitt agerande inte observerat befolkningens protester utan i stället okritiskt fortsatt vandringen i sin bubbla.
Helena Edlund
Stockholms gatubild är förändrad. Centralstationen går knappt att känna igen. Överallt i city drar gäng av unga asylsökande män omkring, fler och fler för varje vecka. Om nätterna sover människor på trottoarerna, tryckta mot husfasaderna. Väktare berättar om hur företag i innerstaden anlitar dem för att eskortera anställda till och från arbetsplatserna och för att hindra frysande personer från att ta sig in i företagens lokaler.
Det har gått fort och de flesta stockholmare jag talar med tycks fortfarande befinna sig i chock eller i en fas av aktiv förnekelse – det kan inte vara sant. Det man ser med egna ögon kan helt enkelt inte stämma. Det här är ju Stockholm, så här är det inte här. Punkt.
Patrik Engellau
Morgonen efter det senaste terrordådet i Paris slog jag på teven. Där satt utrikesminister Wallström. Hon verkade helt tagen på sängen. Hon förklarade att EU satt i möte i detta nu och att detta kanske skulle leda till nya idéer och beslut. (Jag tar mig för pannan. Efter alla sina år i stora byråkratier, har utrikesministern inte upptäckt att möten inte tänker utan bara artikulerar medhavda synpunkter?) Hon förklarade att problemets kärna är kriget i Syrien – som Väst på något vis var skyldigt till – och ”ekonomiska intressen”. ”Och inte blir det bättre för att Ryssland lägger sig i.” Även programledaren var yrvaket bekymrad över västerlandets tillkortakommanden, ungefär: ”Herregud, Syrienkriget har pågått i fyra år och vi har inte gjort tillräckligt för att få stopp det!”
Mohamed Omar
Den 6 november i år läste jag dikter på Göteborgs stadsbibliotek. Vi var fem poeter. En av dem var Gunnar Harding. Han har betytt mycket för svensk poesi genom att översätta och introducera poeter. Idag, efter tragedin i Paris, tänker jag på antologin O Paris! som han redigerade. Den kom ut 1978.
Boken handlar om Paris som centrum för modern konst och litteratur i början av 1900-talet. Här föddes den moderna poesin! Och mitt i virvelströmmen av nya uppfinningar, idéer och konstriktningar stod poeten Apollinaire. I sin dikt ”Fönstren” från 1913 slår Apollinaire upp fönstret mot en världsstad full av förhoppningar. Kriget hade ännu inte kommit. I en av raderna hittar vi utropet ”O Paris!” Det är en dikt, skriver Harding, som liksom staden själv, vibrerar av liv och rörelse.
Fönstret öppnas som en apelsin
Ljusets underbara frukt
Det sägs att dikten uppstod under en kafédiskussion. Vad kan vara mer franskt, mera europeiskt än poeter som konverserar fram en dikt på ett kafé i Paris? Dessa kaféer som blivit till något av kliché när vi talar om bohemeri, poesi och knepiga modefilosofier.
Men de kaféintellektuella står för något större och viktigare: det fria tankeutbytet och det fria skapandet. Vad vi glömmer är hur unikt detta är för vår västerländska civilisation. Sådana kaféer och sådana samtal, som de som fördes av Apollinaire på 10-talet och Sartre på 40-talet, är sällsynta i den islamiska världen.
Patrik Engellau
Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.
Migrationsuppgörelsen mellan regerings- och allianspartierna (23/10) framstår alltmer som otillräcklig och verklighetsfrånvänd. Statsminister Stefan Löven har vid upprepade tillfällen efter uppgörelsen sagt att situationen är ohållbar. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har sagt gränsen är nådd. Finansminister Magdalena Andersson avråder asylsökande från att komma till Sverige. Regeringen framstår som alltmer oförmögen att möta den verklighet som råder. En desperat nödlösning av gränskontroller under begränsad tid infördes (12/11) utan en ordentlig konsekvensanalys. Dessa kontroller kommer troligtvis att vara verkningslösa och framstår inte bara som otillräckliga, utan en desperat handling präglad av ogenomtänkt populism.
Patrik Engellau
Eftersom jag normalt klankar ned på allting är det mig en särskild glädje att för en gångs skull berätta om något jag tyckte var bra, nämligen den svenska biofilmen Tjuvheder. Den handlar om den undre världen och hur livet ser ut där. Med undre världen menas i det här fallet inte knarkmaffiornas, bankrånarnas och de internationella tavelstöldernas värld (om den världen nu finns annat än hos latinamerikanska knarksyndikat och i hollywoodmanusskribenters fantasi). Här avbildas i stället tillvaron för samhällets förlorare, knarkarna, alkisarna, pundarna, heroindetaljisterna, socialbidragstagarna, välfärdssamhällets uslaste klienter, poliskunderna, socialklienterna, kort sagt folk som hamnat i lägen där man själv faktiskt kunnat hamna om de personliga omständigheterna inte varit så gynnsamma. Hyggliga svenskar som hamnat snett, typ. Missförstå mig inte: riktigt, jävla snett.
Nils Lundgren
Alla läste säkert Dick Harrisons uppsats i gårdagens SvD där han ställde den frågan. Harrison konstaterar att på 1100- och 1200-talen, under Songdynastin, blomstrade vetenskap, ekonomi teknik och kultur i Kina. I princip alla förutsättningar för en industriell revolution fanns till hands. Trots det skedde ingen industrialisering, och det dröjde ända till 1900-talet innan en sådan kom igång på allvar.
Patrik Engellau
Ett vanligt argument för invandringen är att Sverige behöver importera människor eftersom svenska kvinnor inte får tillräckligt med barn för att befolkningen ska hållas stabil. Farhågan är alltså att Sveriges befolkning ska krympa. (En annan farhåga är att antalet försörjda ska öka i förhållande till antalet försörjare, men det är en så komplicerad fråga att jag inte tänker ta upp den. För övrigt är det svårt att förstå att import av människor varav nära hälften inte alls kommer i arbete skulle kunna tänkas avhjälpa ett sådant problem.)
Mohamed Omar
Bekämpa ISIS! Rubriken ingav visst hopp. En muslimsk teolog skulle argumentera mot Islamiska staten (IS). Äntligen skulle man få höra om en islam som var förenlig med vetenskap, sekularism och demokrati! Så blev det dock inte. Istället förstärkte föreläsningen bilden av muslimska teologer som rigida, dogmatiska och oförmögna till rationellt tänkande.
Patrik Engellau
Var finns den Herkules som kan rensa upp i den svenska ideologins Augiasstall? Herkules ledde två floder genom stallet för att få bort skiten, men jag undrar om det skulle räcka här.
Med jämna mellanrum nominerar jag någon viss företeelse till Sveriges kardinalfel. Normalt har det något med det välfärdsindustriella komplexet att göra. Nu ska jag göra det igen: kardinalfelet är komplexets människosyn, tesen om den vanliga människans svaghet.
Thomas Gür
Här några rader om bristen på ledarskap i svensk politik i huvudfåran:
Det finns ett mönster i politisk historia som kan beskrivas som att på det sätt som en ledare har kommit till makten, brukar också den ledaren utöva sin makt.
(Blodiga revolutionärer blir blodiga envåldshärskare, och demokratins (men även arvkungadömens) stora förtjänst är att de funnit en metod för icke-våldsam maktsuccession. Ja, det finns givetvis undantag.)
Nåväl, detta sagt – ser man till det politiska ledarskapet i de två största partierna i riksdagen från detta perspektiv, bådar det tyvärr inte gott.
För ett tiotal år sedan gav jag ut en liten bok, och releasen kom att ligga på en av de hetaste försommardagarna i mannaminne. Jag hade bjudit in ett antal personer i bekantskapskretsen, och det blev trångt i förlagets lokaler. Bland dem som infann sig var Christopher Toll. Han bar en tredelad linnekostym, slips med kråsnål, stråhatt, käpp och handskar. Mycket aktivt deltog han i samtalet.
Nu ser jag att Christopher Toll är borta, 84 år gammal. Därmed har jag förlorat en brevvän. Christopher Toll odlade konsten att skriva brev. Han var en som svarade rappt och skrev långt, gärna med verbens pluralformer där de skulle. Han redde ut frågor och intresserade sig ofta för detaljer. Han visste som vetenskapsman att djävulen sitter i detaljerna. Själv hade han lätt för att prisa andra.
Patrik Engellau
De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.
Mohamed Omar
I senaste numret av tidskriften Respons (5/2015) recenseras den liberala muslimen Hanna Gadbans bok Min jihad. I boken berättar hon om sitt försök att förena liberalism med islamisk tro. ”Det hör inte till vanligheterna”, konstaterar recensenten, ”att vi begåvas med böcker på svenska i vilka muslimer för resonemang om sin egen religion och dess utmaningar.”
Men Gadban kartlägger också islamistiska aktiviteter i Sverige och visar hur islamister på grund av svenska politikers och byråkraters naivitet och slarv lyckats flytta fram sina positioner. Hennes slutsatser bygger på omfattande research, framför allt bevakning av sociala medier.
Patrik Engellau
Edward Gibbon var en engelsk sjuttonhundratalstänkare som skrev den ständigt återutgivna klassikern Historien om det romerska rikets nedgång och fall. Han anses vara den förste historiker som närmat sig frågan vetenskapligt i bemärkelsen att han rotade i källor i stället för att nöja sig med att berätta anekdoter.
Undrar just vad Gibbon skulle säga om vår tid. Jag plockade fram den tjocka bibban för att läsa på. Det råder stor förvirring kan jag tala om, för min egen svenska översättning från 1946 slutar abrupt vid kapitel 36. Men tack och lov så existerar internet. Alla citaten här kommer från den del av det trettioåttonde kapitlet som återfinns exempelvis här.
Den stora frågan Gibbon ställde sig var hur Rom, denna enorma, mäktiga och kulturellt högtstående civilisation så lätt kunde undergrävas och förstöras genom barbarernas invasioner.
Mohamed Omar
Muhammed är den siste profeten. Så lyder en central dogm inom mainstreamislam. Det betyder att efter honom kommer det ingen ny uppenbarelse, inget nytt budskap från Gud till människorna. Av detta drar man slutsatsen att Gud nu sagt allt som är värt att säga. Det sista budskapet måste också vara det fullkomliga. Det behövs inga fler. Och det är också vad mainstreamislam hävdar.
Därför blir man så besviken när man upptäcker alla fel och brister i Koranen, den sista uppenbarelsen. Den motsvarar inte förväntningarna. Man undrar varför inte Gud tog chansen att säga allt som är värt att säga till människorna? Det skulle ju inte komma fler chanser.
Bitte Assarmo
Flyktingkrisen fortsätter och till Sverige kommer nu ca 9000 asylsökande i veckan. På bara ett par veckor har regeringen bytt ståndpunkt från att allt är under kontroll till att migrationsminister Morgan Johansson går ut öppet och säger att gränsen är nådd.
Det säger även finansminister Magdalena Andersson. Ladorna är åter tomma, och hon utesluter inte att ”se över” områden som personlig assistans för att finansiera flyktingmottagandet.
Att dra in på personlig assistans för att finansiera flyktingmottagandet är en djupt människofientlig idé som slår mot samhällets allra svagaste. Det finns ingen ursäkt för att föra en så huvudlös politik att den välfärd, som hårt arbetande medborgare jobbat fram under decennier, urholkas för dem som behöver den bäst.
Patrik Engellau
I Metro den 15 oktober återger Sveriges internationelle stjärnekonom Johan Norberg med viss entusiasm en del av nobelpristagarens uppfattningar. Om dessa är korrekt återgivna av Norberg måste jag åtminstone delvis revidera de lovord jag nyligen beskärde Deaton. Så här skriver Norberg:
I migrationsdebatten säger många att ”det är billigare att hjälpa där än här”. Deaton menar att det är tvärtom, för politiska institutioner i fattiga länder förstör ofta välstånd och att skicka biståndspengar in i dem kan göra mer skada. Däremot menar han att migration skapar utveckling eftersom fler människor då får arbeta under välfungerande institutioner.
Mohamed Omar
Hösten 1908 flyttar Strindberg in i Blå tornet och förälskar sig i den betydligt yngre flickan Fanny Falkner, hyresvärdens dotter. Det är också nu han skriver pjäsen Abu Casems tofflor, som enligt Olof Lagercrantz [1], kan läsas som en allegori över deras otillbörliga kärlek.
Köpmannen Abu Casem har en skön dotter, Suleika. I en dröm har hon varnats för mäns svekfullhet och beslutat sig att förbli ungmö. En prins förälskar sig i henne och plågas intill sjukdom av sina obesvarade känslor. Den finurlige skomakaren Hassan uttänker en plan som ska föra dem två i varandras armar, ”fromma svek vår heliga Koran oss tillstädjer”, hörs han viska.
Helena Edlund
Vad skulle du säga om du erbjöds ett arbete där du efter avslutade högskolestudier har en ingångslön på 23 800 samtidigt som din kollega med sju år i yrket står och stampar på 25 000? Före skatt. Du förväntas dessutom arbeta oregelbundna arbetstider – tidiga morgnar, sena kvällar, nätter, julaftnar, midsommaraftnar. När andra är lediga, jobbar du.
Dina arbetstider gör dig helt beroende av att någon annan tar huvudansvaret över hem och barn eftersom du inte kan klara barnomsorgstiderna som ensamstående. Apropå relationer så berättar statistiken att du löper betydligt större risk än genomsnittet att skilja dig eller att få alkoholproblem.
Patrik Engellau
Statsministern sa nyligen att situationen i landet just nu är ”ohållbar”. Han har rätt. Migranter kommer i massor och uppslukas utan registrering av vårt glesbefolkade land medan polisen står handfallen och tittar på. När de som låtit sig registreras ska placeras på förläggning har fastigheten bränts till grunden medan polisen förvirrat ser sig om efter gärningsmän. Och så har vi de 55 no go-zonerna dit polisen inte vågar sig. Polisen anser sig inte kunna skydda egendom som olagligt ockuperats av romer. Bibliotek måste ha ordningsvakter med batong för att skydda personalen från stökiga ungdomsgäng. Skånepolisen är upptagen vid asylmottagningen i Trelleborg och uppmanar bestulna medborgare att vända sig till medborgargarden.
Patrik Engellau
Jag är den förste att sjunga Internets lov. Om jag till exempel vill hitta texten till en av mina favoritdikter, Bonden Paavo av Runeberg, men bara minns de två första orden – ”Högt bland” – och googlar så blir det 14 100 000 träffar varav de första tio handlar om Paavos liv högt bland Saarijärvis moar.
Fast det är inte alltid så kul. Jag minns hur det var att beställa flygbiljetter förr i tiden. Man talade med en resebyrå och fick sedan ett sjok avlånga papper som var biljetten. Det kunde bli en hel liten sammanhäftad mapp om resan var lång. Men det var enkelt för resenären, för kunskapen satt i resebyråtjänstemannens huvud.
I sin artikel Innovationer är basen för vårt välstånd sammanfattade Charlotte Brogren vad som behöver göras för att Sverige skall fortsätta vara ett framstående innovationsland. Slutsatsen blir att innovationspolitiken behöver stärkas. Men enligt min mening bör politikerna i stället fråga sig om det över huvud taget är meningsfullt att bedriva innovationspolitik i dagens Sverige.
I Sverige har vi ett strukturproblem som har utvecklats under lång tid. I begynnelsen, när våra stora internationellt verksamma företag växte till och blev framgångsrika, hade de tillgång till egen ingenjörskompetens och kunde vidareförädla idéer och uppfinningar till verkliga innovationer.
DET GODA SAMHÄLLET 