Tidningen Arbetsterapeuten (6:2015) anländer och meddelar att Kerstin Tham, 59 år, professor i arbetsterapi, har utsetts till rektor för Malmö högskola. Nyheten kan absolut inte uppfattas som någon sensation. Kvinnor är idag rektorer för tre av de fyra klassiska lärosätena, Uppsala, Stockholms och Göteborgs universitet. En kvinna har varit rektor i Lund, en på Chalmers och en på Karolinska institutet; den senare är numera universitetskansler, högsta hönset i den akademiska hierarkin. KI:s prorektor är för övrigt arbetsterapeut, en kvinna. Flera av småhögskolornas rektorer är numera kvinnor. Lantbruksuniversitetet har haft två kvinnliga rektorer. Också rektorerna för Linköpings och Umeå universitet är kvinnor.

TTIP är en bokstavskombination som få människor vill sätta tänderna i. Men den är mycket kontroversiell, har satt starka känslor i gungning och kan få stor inverkan i framtiden; ekonomiskt, socialt och demokratiskt. Den står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership” – beskrivs i vanligt tal som ett frihandelsavtal – och slutförhandlas nu mellan två av världens största ekonomier; EU och USA. Men TTIP är mycket mer än ett frihandelsavtal. Det tänkta avtalet består, förenklat sett, av tre delar; en ekonomisk, en social och en politisk del. Polariseringen ligger, som oftast, längs/på höger-vänsterskalan; de multinationella storbolagen och de borgerliga är starkt för medan facken, vänster- och miljöpartister är ännu starkare emot. Ekonomer har räknat ut att om avtalet går igenom så kan de båda blockens ekonomier växa med allt från 0.5 % av BNP upp till 2 %, även om det mestadels är uppskattningar.

Fördömandena och anklagelserna mot den ryska insatsen i Syrien har inte låtit vänta på sig. Kort efter de första flygräderna mot terroristtillhåll kablades massiv kritik ut mot det ryska initiativet och dess mål i Syrien.

I själva verket handlar det om en ömsesidig överenskommelse grundad i en allians mellan två suveräna stater. Men i stället har det ryska initiativet beskrivits som ett historiskt snedsteg av monumentala mått som kan få förödande konsekvenser eftersom det drabbar moderata rebeller som står i opposition till Assad i Syrien. Ryssland ifrågasätter föreställningen om moderata rebeller.

”Nu färgas Sverige rosa igen”. Ett rosa band i kavajslaget hör till. Nu tror ni jag skall säga något putslustigt och manschauvinistiskt, ironiskt om detta, men icke. Och de som offentligt hoppas avslöja mig med något antifeministiskt kan sluta hoppas.

Det normala händelseförloppet när en svensk artist orsakar moralpanik är att denne angriper en symbol för någon norm eller myndighet, exempelvis Jimmie Åkesson eller polisen, varpå en representant för sagda norm eller myndighet – exempelvis en moderat kommunalpolitiker – nappar på betet, så att den så kallade ”Barbara Streisand-effekten” uppstår, som innebär att försöket att censurera någonting skapar mer uppmärksamhet åt saken i fråga. Denna process är så förutsägbar att den i princip utvecklats till en metod, en tom ritual i vilken den radikala artisten pryglar döda hästar i en imitation av fornstora dagars normförbrytelser.

Mohamed Omar har i flera inlägg på denna blogg fördjupat vår kunskap om hur salafismen behärskar moskéer och olika muslimska organisationer. Han har pekat på farorna med att man från statsmakternas sida engagerar sig i ett samarbete med sådana organisationer under antagandet att de är representativa för muslimer generellt. Han har också visat hur människor som bekänner sig till andra grenar av islam är salafisternas främsta offer, hur en muslim kan förena sin tro med ett sekulärt Europa och beskrivit varianter av islam som är mer toleranta och inkluderande än salafismen. Det är nyanserade och tankeväckande inlägg som både preciserar vad som är verkliga hot och pekar på alternativa vägar för muslimer att fungera som en integrerad del av vårt samhälle.

De flesta svenska hushåll har nu fått hem information från Sveriges riksbank om de nya sedlarna. Redan nu i oktober ersätts vissa av valörerna. Det finns all anledning att kritisera den ohistoriska och populistiska inställning som här kommer till uttryck.

Roland Paulsen är en sociolog och företagsekonom som har ställt ett anta impertinenta frågor om vårt arbetsliv. Folk jobbar häcken av sig men utan att uträtta någonting speciellt, menar han. Tid på arbetsplatsen ägnas åt sådant som inte har med de egentliga arbetsuppgifterna att göra. Man pratar och umgås med varandra, sammanträder och konfererar, men man surfar också på nätet och ägnar sig åt saker som noga talat hör det privata livet till, sköter sina bankärenden till exempel.

Om jag har förstått Paulsen rätt, är mycket av det socialt nödvändiga arbete som utförs idag meningslöst arbete, en utfyllnad för att få tiden att gå så att människor inte dräller omkring på stan och hålla dem sysselsatta så att de inte tär på bidragsbudgeten, stor nog ändå. Men det skulle samtidigt innebära, om jag återigen förstått Paulsen rätt, att många av oss inte skulle behöva vara bundna vid våra arbetsplatser under all denna tid och kunna göra en massa meningsfulla saker istället, gå på teater eller fiska laxöring till exempel.

Jag har flytt från diktaturens Irak och levde fram tills för några år sedan i en tillåtande och upplyst svensk demokrati. Idag ser jag i stället hur islamism och medeltida värderingar tillåts breda ut sig utan något större motstånd i område efter område, oftast i förorterna. Det är inte ovanligt att kritiker stämplas som ”islamofober” och tystas ner.

Vi skulle behöva göra allt för att motverka skol- och bilbränder, barn- och tvångsäktenskap och för att stötta könsstympade och förtryckta, beslöjade kvinnor. Men en ”Strategi mot våldsbejakande extremism” som inte tar vardagsproblem och religiösa fördomar på allvar kommer inte att lyckas. Med bidrag av offentliga medel utvecklas dysfunktionella ”hemlandssamhällen” med egna värderingar där polisen hålls borta med stenkastning och handgranater.

Vänerfiskarna har på senare tid börjat oroa sig över det minskade sik- och gösfisket i sjön och kommit fram till att problemet är att vattnet har blivit alldeles för rent. En orsak är den effektiva avloppsreningen som kraftigt reducerat de fosforföreningar som behövs i näringskedjan för att fisken skall få tillräckligt med mat.

Något liknande har hänt i Bodensjön där den effektiva reningen håller på att förvandla vattnet i sjön till något som mer påminner om mineralvatten med följd att sikarna inte växer tillräckligt. Det blir ungefär som de näringsfattiga fjällsjöar med sina pyttesmå abborrar som går under namnet tusenbröder.