Patrik Engellau

Bert Karlsson är en kapitalist som kan tänka längre än näsan räcker. Genom sitt bolag Jokarjo, som sysslar med asylboende, är han en del av det välfärdsindustriella komplexet, alltså den organisationsapparat som livnär sig på att folk definieras som svaga och därför i behov av  skattefinansierat stöd. Nyligen skrev Karlsson en debattartikel i Jönköpingsposten där han menar att komplexet tjänar så mycket pengar att det inte är hållbart i längden.

Patrik Engellau

Den fråga som sysselsätter Sverige nu är hur invandringsexplosionen kommer att slå mot den offentliga sektorns finanser. Myndigheterna har mig veterligen inte gjort några trovärdiga beräkningar, vilket jag misstänker åtminstone delvis beror på att de inte vill komma med obehagliga besked. Johan Westerholm på ledarsidorna.se menar att den statsbudget som ännu ej är beslutad redan är överspelad på grund av den kraftiga kostnadsökning som invandringsexplosionen medför.

Patrik Engellau

Här ett citat ur en bok – Min oro – som jag publicerade för ett och ett halvt år sedan:

Människor i respektfulla, solidariska och tillitsfulla samhällen vill inte tillfoga varandra skada. Man betraktar noggrant sin nästa – som mycket väl kan vara en motståndare, till exempel i en avtalsförhandling – för att se om det finns någon smärtpunkt, för den vill man helst inte passera. Man strävar i det längsta efter att komma fram till kompromisser som alla parter kan leva med. Framför allt underlåter man att kränka motståndarens djupaste intressen även om man för tillfället råkar befinna sig i styrkeposition. Man drar sig för att slå till motståndaren även om han ligger ned och man mycket väl skulle kunna ge honom en rejäl spark.

Patrik Engellau

Långsamt börjar en ny tanke att trevande försöka formulera sig i min skalle. Jag börjar misstänka att allt vårt prat om invandringen bygger på en helt felaktig premiss, nämligen att vi, vilket betyder myndigheter och politiska organ såsom riksdag och regering, har verktyg att kontrollera och styra det här.

Jag kollar exempelvis vad Sverigedemokraterna har för invandringspolitik. Texten på partiets hemsida är häpnadsväckande vag med tanke på att frågan är partiets paradnummer, men det som slår mig är att inte ens detta parti verkar ana frågans allvar. Sverigedemokraterna presenterar sin filosofi och sedan ett halvdussin konkreta förslag, till exempel ”Försörjningskrav för att ta in anhöriga” och ”Stoppa massinvandringen”.

Patrik Engellau

En 69-årig skotte som heter Angus Deaton och är professor vid Princeton har fått Nobelpriset i ekonomi. Jag läser flera artiklar i morgontidningarna om detta, men ingenstans får jag någon förklaring till att professor Deaton hedrats på detta vis.

Först tror jag rutinmässigt att oklarheten beror på att svenska journalister brister i yrkesmässig kompetens. Sedan läser jag lite i professorns skrifter och inser att förklaringen nog är att han är så förskräckligt politiskt inkorrekt i sina uppfattningar att reportrar helst inte vill föra dem vidare.

Patrik Engellau

Jag ägnade delar av sistlidna söndagskväll till att titta på Agendas partiledardebatt. Ömsom glodde jag häpet in i teveapparaten, ömsom kände jag mig tvungen att gå därifrån och svära och morra för att lugna mig.

Förljugenhetens stora pris tror jag tillkommer vårt lands statsminister. Om jag har läst rätt i tidningen försöker EU utan framgång placera ut 170 000 flyktingar bland medlemsländerna. Det är ungefär så många som det kommer till Sverige på tre månader i nuvarande takt. Och så säger statsministern att han tycker att EU ska förmå andra länder att hjälpa Sverige.

Patrik Engellau

En bibliotekarie i södra Sverige som jag råkar känna berättade samma historia som man hört om från andra bibliotek. Det hade kommit gäng med invandrarungdomar och fört liv, ställt till ofog, knarkat och bråkat. Ibland uppstod handgemäng och när personalen förmanade ungdomarna fick de motta hätska tillvitelser om rasism. Det slutade med att biblioteket måste ha en stadig, uniformerad ordningsvakt på plats under hela öppettiden. ”Så fruktansvärt dyrt och sorgligt att det ska behövas”, suckade min bekant, ”man vad hade vi för alternativ?”

Patrik Engellau

Det är med största beklämning jag skriver dessa rader. Jag har alltid älskat USA på ett rätt förbehållslöst sätt. Det började med att jag studerade vid en av landets främsta skolor och för första gången fick en känsla av vad bildning, lärdom och ansvar betydde. Inget fel på Södra Latin, som jag lämnade för USA-utflykten, men det fanns en kombination av strävan, äventyr och ändå rigorös ordning vid den amerikanska skolan som fångade mig.

Sedan, efter några års hit och dit, fortsatte jag att studera vid ett amerikanskt universitet och att fördjupa mig i landets anda och kasta mig in i dess själ. Jag älskar det engelska språket och försöker varje dag lära mig ett nytt ord. Jag skriver det här bara för att du ska förstå att jag är en sann och uppriktig USA-vän.

Patrik Engellau

Som bekant brukar jag hävda att Sverige styrs av ett välfärdsindustriellt komplex som tycker om svaga människor eftersom svaga människor är deras klienter och livsluft. Ju fler och svagare människor, desto mäktigare blir komplexet.

Även om andra människor inte brukar använda begreppet ”det välfärdsindustriella komplexet” så står företeelsen som elefanten i rummet i praktiskt taget all politisk diskussion i Sverige. Det finns närmare bestämt tre distinkta förhållningssätt till välfärdssystemet.

Patrik Engellau

Sverige stod på sin höjdpunkt på 1960-talet. År 1965 var vi näst rikast i världen efter USA. Men det bästa med Sverige var inte att vi var så rika, utan att vi använde våra pengar så klokt. Vi byggde en välfärdsstat som fördelade välståndet mer rättvist och som tog hand om människor som hade en permanent eller tillfällig svacka i livet. Sverige var ett land som väckte beundran i en hel värld. (Det är faktiskt sant. Jag bodde i flera olika länder under de där åren, och det var alltid samma sak: överallt svärmade man för Sverige.)

Patrik Engellau

Lord Jonathan Sacks, före detta överrabbin i det brittiska samväldet, skrev nyligen så här i The Wall Street Journal.

Homo sapiens är ett meningssökande djur. Om det är något den moderna världens viktiga institutioner inte gör så är det att skapa mening. Vetenskapen säger oss hur, men inte varför… Den liberala, demokratiska staten ger oss frihet att leva som vi vill, men har som grundprincip att inte tala om för oss hur vi ska välja att leva. Vetenskapen, teknologin, den fria marknaden och den liberala, demokratiska staten har möjliggjort oöverträffade framsteg… Resultatet är att vi i det 21sta århundradet har maximalt med valfrihet och minimalt med mening.

Jag tror detta är en ganska vanlig bild av tillståndet i Västerlandet. Vi tror inte på någonting och slösar bort våra liv på shopping och annat strunt – överrabbinen säger inget sådant, men det är en slutsats av hans grundläggande observation – eftersom vi inte kan hitta på något meningsfullt att göra.