I en ny krönika (20/4 2020) undrar den amerikanske libertarienske politikern Ron Paul om inte coronanedstängningen i USA kan ha varit ett stort misstag.
Han nämner protesterna mot nedstängningen som sprider sig från Kalifornien till New Jersey. Arbetslösheten har skjutit i höjden, något liknande, hävdar Paul, har inte setts sedan den stora depressionen 1929:
I ett nytt inslag på Sky News Australia (20/4 2020) kommenterar den konservative medieprofilen Andrew Bolt corona-nedstängningen i Australien. Han menar att åtgärderna är absurda och vansinniga och att hotet från coronaviruset är starkt överdrivet: ”has been wildly exaggerated”.
Folkhälsomyndigheten baserar sin, vid internationell jämförelse, ”mjuka” strategi mot coronasmittan på några grundläggande observationer av den svenska folksjälen. En av dessa observationer handlar om den höga tillit som finns bland medborgarna, både visavi varandra och visavi politiker, men främst kanske gentemot myndigheter. Kanske är det så att Axel Oxenstiernas – se bilden – framgångsrika implementering av de raka befälslinjernas samhällsorganisation för evigt gjorde svenskarna till ett av de lydigaste folken i världen.
KULTUR Idag, den 20 april, firar vi Polkagrisens dag – en klassisk svensk karamell som är en självklar del av vårt kulturarv. Men hur startade det hela – och varför heter det just polkagris?
Det hela startade med Jönköpingsfödda Amalia Eriksson. 1859 fick hon tillstånd att bedriva sockerbageri och tillverka karameller och blev den första att tillverka polkagrisar i den form som idag är klassisk.
Genom åren har de goda förespråkarna för förminskningen av svensk kultur många gånger hävdat att polkagrisen minsann inte är mer svensk än något annat, men det är naturligtvis bara det gamla vanliga pk-tramset. För även om pepparmintskarameller finns i många andra länder är just polkagrisen, i sin traditionella form, skapad just i Sverige.
Häromdagen kom jag att plötsligt att tänka på statsminister Löfven som tidigare under det öppna och migrantvänliga året 2015 inte ville ställa grupper av människor mot varandra. I mitt Europa, sa statsministern, finns det inga gränser. Han hade hört Angela Merkel säga ”Wir schaffen das” och han ville inte vara sämre. Och många i landet tyckte att se det var en riktigt varm och generös statsminister som bidrog till att göra Sverige till ett så fint och människovänligt land. Hade det varit val veckan efter hade han kanske fått 40 procent av rösterna.
En av samtidens vanligaste tankefigurer är att det ligger i utvecklingens natur att det behövs gradvis mer centralstyrning. När migrantvågor närmar sig Europa säger många att EU då måste ha en enhetlig politik och att mer makt måste läggas i unionens händer så att utmaningen kan hanteras med samlad styrka. När coronaviruset sprider sig över världen anses det ännu viktigare att ha en handlingskraftig världshälsoorganisation med ordentliga muskler för att kunna ta itu med smittan på bästa sätt. När världsekonomin blir alltmer globaliserad måste gemensamma regler inrättas och därför är det nödvändigt att FN får mer att säga till om.
På sin blogg skriver den republikanske kongressledamoten Tom McClintock om coronavirusets osynliga offer – de som lider och dör av nedstängningen. Massmedierna, skriver han, visar inte lika stort intresse för att redovisa dessa:
IDÉ OCH KULTUR Det heter att kulturen ska utmana och provocera. Den ska granska både makt och moral. Men gör den det? Har inte kulturen blivit maktens lydiga bandhund? Vilka konstnärer utmanar idag på allvar våra mest heliga trossatser om kön, makt och identitet? Vilka kulturutövare problematiserar exempelvis det förbud vi ålagts att hävda vår särart och existens? Klarar våra författare och konstnärer ens av att tänka utanför den dominerande politikens ideologiska tvångströjor?
Jag har hållit på med yoga i drygt ett år. Det är en svår konst att bemästra och jag är fortfarande amatör. Jag har en yogalärare som tycker om att mässa formler på fornindiska, sanskrit. Vid ett tillfälle var det några tjejer som började fnissa. För det lät säkert konstigt i deras öron.
VIDEO Igår (18/4 2020) sände Det Goda Samhällets YouTube-kanal det andra avsnittet av programmet Coronapanelen. I detta tredje avsnitt samtalar Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau via länk med en panel bestående av fyra experter:
En kväll 1963 lyssnade jag till Jan M. i ett litet, varmt hus i Spökparken, parken utanför Kårhuset. Han hade just gett ut boken Rapport från en kinesisk by.
Det var en mörk, regnvåt kväll. Genom de nedfallna löven, som legat så länge att de blivit slirigt uppblötta, skyndade sig människor från olika håll till ett litet hus. Det var mest ungdomar, men också äldre. Det blev mycket trångt i det rum där Jan Myrdal satt sig tungt för att först beskriva sin syn på läget i den kinesiska byn, i Kina, i Asien och i resten av världen. Några ord ägnades väl också åt Sverige.
För ett par år sedan hade jag den stora glädjen att få se Göingeflickorna uppträda, och inte var som helst minsann utan i deras hemby Boalt där hembygdsföreningen firade jubileum. Trots att den forna trion numera är en duo, och trots att den ena av dem kämpade med förkylning och heshet, så var det en upplevelse utöver det vanliga. Jag hade till och med glädjen att få ta en selfie med dem, något som jag sällan eller aldrig är lockad av i vanliga fall.
Det är svårt att sätta ord på fenomenet Göingeflickorna och deras betydelse för den svenska kulturen. Mitt i ett postmodernt land, som ägnade sig åt politiskt folkhemsbygge, slog dessa tre systrar, klädda i folkdräkt, igenom med buller och bång med schlagers som fick människor att minnas den röda stugan, åkrarna och lördagskvällen på dansbanan. De var faktiskt så populära hos allmänheten att deras största hit, Kära mor, bannlystes av Sverige radio 1961 när den gavs ut.
En av de bärande, kanske den mest bärande, idén i nästan alla länders tänkande kring bekämpningen av coronaepidemin har varit att ”platta till kurvan” (flatten the curve) i syfte att förhindra att sjukvårdsapparaten blir överbelastad. Om viruset fick härja fritt så skulle väldigt många människor bli sjuka samtidigt och då skulle ett olidligt kaos bryta ut på sjukhusen även om man gör allt man kan för att bygga ut vårdkapaciteten. Av en del rapporter att döma tycks detta faktiskt också ha inträffat i länder som Italien och Spanien.
Det gäller därför, för att sjukvården inte ska storkna, att bromsa smittspridningen så att färre blir sjuka samtidigt och epidemin i stället förlängs i tiden. (Ytterligare ett argument för att försöka skjuta upp sjukdomsfall är att samhällena med tiden förväntas kunna hitta någorlunda fungerande motmedel mot viruset.)
Protesterna mot corona-nedstängningen sprider sig i USA. I Michigan har den demokratiske guvernören Gretchen Whitmer infört en sträng nedstängning som väckt stort missnöje bland medborgarna.
En ny amerikansk studie, genomförd av Stanforduniversitetet, visar att covid-19 sannolikt inte är dödligare än den vanliga influensa. Enligt studien, som blev offentlig fredagen 17 april, har betydligt fler än de bekräftade fallen smittats av sjukdomen.
KULTUR De så kallade antirasisterna och mångkulturförespråkarna älskar att berätta om allt fint och nyttigt och skojigt som vi fått av andra. De är dock inte lika förtjusta i att tala om allt fint och nyttigt och skojigt som vi svenskar gett till andra. Man får intrycket att det svenska knappast får plats i deras mångkulturella vision.
Jag tänkte berätta en rolig historia. Kanske är den sann, kanske inte. Jag har inte hittat på den själv. Jag hittade den i boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige, skriven 1893.
Författaren, amerikanen William W. Thomas Jr. (1839-1927), tituleras ”Amerikas förenta staters envoyé och extraordinarie och ministre plénipotentiaire i Sverige och Norge”.
De flesta förnuftiga svenskar som med avsmak betraktar landets nuvarande PK-istiska politikervälde skulle säkert föredra ett system där man röstade på personer, som en väljare kan ha förtroende för, snarare än på ett parti med olika mer eller mindre anonyma figurer som okända partiapparater har placerat på en lista.
Jag är en idealist vilket betyder att jag kan bli besatt av idéer som jag tror på trots att omvärlden förklarar för mig att idéerna är dumma, ogenomförbara och att de redan skulle ha förverkligats av någon annan om de hade behövts. På det viset har jag startat åtskilliga företag och projekt.
Jag har länge funderat över hur en politiskt korrekt människas genomsnittliga psyke fungerar. Hur kan en person falla för, eller ge sitt godkännande till, en godhetsreligion som innebär att ge bort sitt eget land? Hur kan någon svensk ens komma på tanken att realisera ut och till och med få betala för att bli av med den välfärd som generationer landsmän mödosamt har byggt upp genom att låta människor från världens mest dysfunktionella länder välla in och få välfärdsstatens skattefinansierade rättigheter och bekvämligheter till skänks?
Politisk korrekthet (PK) är vad den styrande eliten framförallt har gemensamt. PK delas av ganska många medborgare, men irriterar ännu fler. Den är ett samhällsgissel som splittrar och skapar problem, så träffande illustrerat av en statsminister som inte ”såg det komma” och av en polischef som kvider ”hjälp oss, hjälp oss”. Politiker, journalister och myndighetsföreträdare tillhör denna elit, men i mindre utsträckning näringslivets företrädare, som Leif Östling. Det beror på att företagare huvudsakligen väljs på grund av kompetens, medan eliten huvudsakligen väljs på grund av – just det – politisk korrekthet. Eller mer rättvist är det så att man måste passera ett finmaskigt PK-filter för att få besätta ett offentligt uppdrag.
Två invandringskritiker i tjugoårsåldern har arresterats av polisen i Sheffield i Storbritannien för att de satt upp klistermärken som väckt anstöt. Budskapet på klistermärkena var ”Open border, virus disorder” och ”Pubs closed, borders open”.
Vittnen hade iakttagit de två invandringskritikerna då de satte upp klistermärken på bland annat lyktstolpar och busshållplatser, samt i en park.
IDÉ OCH KULTUR Om vi som skriver på en politisk blogg som hyllar förnuft och tradition skulle börja ifrågasätta den moderna konsten skulle alla vänsterintellektuella få vatten på sin kvarn: ”Den nya högern är anti-intellektuell och tror inte på den fria konsten”. Så enkelt är det tyvärr inte. En intellektuell människa som tänker fritt ska också tillåta sig att kritiskt granska den moderna konsten. Och den moderna konsten lever till stor del på sina förmenta ”undersökningar”. Men hur är det med resultaten av undersökningarna? Är de så imponerande?
Sverige har valt en annan väg än övriga västvärlden när det gäller att begränsa spridningen av Covid-19, och många har frågat sig vad strategin består i. Finns det någon strategi över huvud taget?
Förr i tiden var liberaler sådana som trodde på marknader, yttrandefrihet, fri konkurrens, jämlikhet inför lagen, äganderätt och sådant.
Sedan, år 1948, presenterades FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och snart var liberalerna – och en del andra – inte sig lika. FN hade nämligen uppfunnit en ny sorts mänskliga rättigheter som var motsatsen till de gamla.
När journalister med all rätt kritiseras för att vara mer av propagandister för överhetens värdegrund än objektiva granskare av makten, riktas ofta vreden i alternativa medier mot den enskilde journalisten. Vad de flesta inte känner till är vilka som är de dolda makthavarna. De som ytterst avgör vad för artiklar, inslag och reportage som publiceras i såväl press som etermedia, är redaktörerna.
Den tyske advokaten Beate Bahner publicerade ett pressmeddelande den 3 april där hon förkastade den tyska corona-nedstängningen, vilken hon anser bryter mot konstitutionen och inskränker medborgarnas frihet. Regeringens stränga åtgärder, menar hon, bygger på omtvistade spekulationer om covid-19:ns extrema dödlighet.
Den amerikanske konservative medieprofilen Tucker Carlson argumenterar för att coronavirusets dödlighet sannolikt har överdrivits. ”Det är inte den pest vi förväntade oss”, säger han.
IDÉ OCH KULTUR Författaren Einar Askestad slår på bilradion och hör Bob Dylans sexton minuter långa nya och mycket uppmärksammade sång ”Murder Most Foul”, och inspireras till att skriva en dikt om en epok och dess kanske främste talesman.
Just nu fylls flödet på sociala medier av röster om ett absurt tweet signerat Sydsvenskans ledarskribent Moa Berglöf. I vad som sannolikt var ett försök att vara humoristisk skrev hon – som för övrigt titulerar sig ”female supremacist” på sitt Twitterkonto – att det var ett ”Högt spel av Boris ändå att få coronaviruset och hamna på iva etc, bara så han kan lägga ut fina filmer som får en att glömma all annan skit han hållit på med.”
I mer än fem år har jag försökt förklara för mig själv – och för den publik som besvärar sig med att läsa – hur det svenska samhället är konstruerat. Ibland tycker jag mig ha begripit mina utläggningar men ibland har jag kliat mig i huvudet och inte riktigt förstått. Men för varje gång står det liksom klarare.
Från departement till förskola, från höger till vänster, från svenskt näringsliv till Greenpeace, från FN till kommunala miljörådgivare, från Australien till Kanada – samma budskap: Koldioxid är planetens förbannelse, något måste göras.
DET GODA SAMHÄLLET 