Igår morse gjorde jag tre alldagliga observationer som kanske hänger ihop på något vis.
Den första observationen är att USA nu tydligare än någonsin visar sitt kulturella ledarskap över världen. Att världens folk entusiastiskt traskat i amerikanska ledband i varje fall sedan andra världskriget är uppenbart. Det kallas för amerikansk kulturimperialism och den är, till skillnad från den politiska kolonialismen, frivilligt vald av de underkuvade. Detta val är inte konstigt ty de koncept som USA haft att erbjuda världen har varit attraktiva saker: spännande filmer, hamburgare, datorer, världens bästa utbildning, Coca-Cola, drömmar om framgång, en ständig vilja till uppkäftig nydaning.
En artikelgenerator eller ”paper generator”, är datorprogramvara som sammanställer vetenskapliga artiklar i det format som förekommer i akademiska vetenskapliga tidskrifter eller konferensförfaranden. Programmet generar ett tekniskt språk från det specifika ”vetenskapliga” fältet för att komponera nonsensmeningar som låter övertygande. Texten kompletteras med tabeller, figurer och referenser som också förefaller relevanta.
Midsommar är här igen – denna magiska helg som bjuder på de ljusaste kvällarna och nätterna och som är det svenskaste som finns. En helg fylld av traditioner, generationers minnen och upplevelser, och dofter och smaker som knyter an till vår historia och vårt kulturarv. Vi svenskar älskar vår midsommar, helt enkelt, och varför skulle vi inte göra det?
Statsskick illustreras ibland med pyramider, där de mäktiga sitter i toppen och den anonyma massan återfinns i basen. Däremellan finns ett mellanskikt av funktionärer, politiker, ordningsmakt, opinionsbildare, tjänstemän, byråkrater och lokala makthavare – det vill säga alla dem som varken tillhör toppen eller botten, men vidarebefordrar impulser i ena eller andra riktningen. Skillnaden mellan demokrati och diktatur ligger inte så mycket i pyramidformen, som i graden av interaktion. I diktaturer sker maktutövningen uppifrån och ner (genom ”diktat”) – tills folkets vrede eller någon annan störning ställer allt på ända. Medan demokratier har någon typ av återkoppling, där toppen under fredliga former kan ”ommöbleras” ifall missnöjet blir för stort.
Midsommarafton firades tidigare den 23 juni, dagen före midsommardagen, Johannes Döparens dag, även kallad S:t Johannes eller S:t Hans.
KULTUR Imorgon är det midsommarafton. Midsommarafton firades tidigare den 23 juni, dagen före midsommardagen, Johannes Döparens dag, även kallad S:t Johannes eller S:t Hans.
Att PK-ismen finns tror jag alla kan vara eniga om. Man känner igen den när den sticker upp huvudet även om den kan vara svår att definiera. Därför ska jag försöka beskriva vad jag tror mig ha begripit av denna ganska nya ideologiska uppfinning.
IDÉ OCH KULTUR Några av våra mest tongivande opinionsbildare talar sig gärna varma för individens frihet och ansvar. Aron Flam, Alexander Bard, Henrik Jönsson och andra vill inte veta av någon förlegad kollektivism: allt ska handla om individen. Men är det inte märkligt i så fall att olika kategorier av individer tenderar att göra olika individuella val? De individer som finns i gruppen andra generationens invandrarindivider är exempelvis mer kriminellt belastade än de individer som finns i andra grupper av individer. Hur förklarar vi det om allt bara handlar om individer? Är det inte snarare så att konsekvent individualism mest liknar ett slags autism? Man tror att tillvaron går att hantera utan induktioner och generaliseringar.
De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.
Vänskap mellan människor kan vara något för den enskilde mycket värdefullt – men också avgörande för samhällets sätt att fungera. Det som kallas för tillit är ett stags förallmänligad vänskap: jag utgår från att jag kan lita på dig, som jag först nu mött, därför att mina erfarenheter från andra jag känt i allmänhet varit goda. Föraktfullt har man – det vill säga ofta svenskar om sig själva – talat om Die dumme Schweden. Visst, den som är van att lita på folk, betraktas ofta som dum av dem som har andra erfarenheter. Men det mest framgångsrika samhället är inte det där ingen kan sägas vara som en dum svensk, eller kallas något liknande – tvärtom.
I frågan om hur för samhället problematiska individer ska hanteras bor det två själar i den svenska statens kropp vilket jag påpekat åtskilliga gånger, till exempel 
Om jag inte kan komma på något att skriva om så har jag ett knep som nästan alltid fungerar. Jag läser Dagens Nyheters ledarsidor där det regelmässigt presenteras åsikter som är så anstötliga att de helt enkelt måste tillbakavisas. Annars får jag andnöd.
När Black Lives Matter-demonstrationerna i USA går in i ytterligare en vecka visar det sig allt tydligare att den hätska stämningen nu triggar personer som har allt annat än fredliga och antirasistiska mål med protesterna. I Los Angeles, framför allt i Fairfaxdistriktet, utsattes synagogor, skolor och judiska minnesmärken för kraftig vandalisering med antisemitiska förtecken under BLM-fanan.
En av de första romanerna jag läste som barn var Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe, den fanns även som serietidning i serien Illustrerade Klassiker. Det var också en av de romaner min mor kom ihåg från sitt barndomshem, så man kan säga att jag fick Onkel Tom i arv. Själv tyckte jag inte boken var så märkvärdig (Dickens skrev bättre) men bilden av den gode slaven etsade sig fast, och blev en del av mitt västerländska medvetandet.
”Should I stay or should I go?” är den välkända refrängen från The Clash’s gamla hit från 1981. Den snutten skulle kunna vara signaturmelodi för de som följer svensk politik och har kunnat följa debattens fördumning samtidigt som situationen blir allt allvarligare. Den som debatterar på nätet kan inte ha undgått frågan om huruvida det är dags att lämna landet, vilket ofta manar fram intensiva känslor både för och emot.
DET GODA SAMHÄLLET 