
Många svenska samhällsforskare har mycket att förklara. De har utnyttjat sin akademiska legitimitet för att underblåsa en samhällsutveckling som lett till ökad kriminalitet och oro. All skepsis mot öppenhet och invandring har brännmärkts som uttryck för en irrationell och primitiv främlingsfientlighet. Vad säger nu dessa forskare när mycket av det som de i sina vetenskapliga alster har framställt som fördomar och lögner ses som vedertagna fakta och verklighet?

Dan Andersson gjorde det fattiga svenska folkets värld till poesi. Han skrev om vår längtan, vårt vemod, vår sorg och vår religion. Han skrev också om ljus och salighet. Allt i en säregen blandning av enkel folklighet och spröd skönhet. I den simplaste timmerkoja bland utarbetade män kunde drömmar och skönhet få plats. Dan Andersson gjorde svenska folket till ett poesiälskande folk. Tack Dan Andersson för allt du gav oss!
Många människor känner sorg inför samhällsutvecklingen i Sverige. Det har de rätt att göra. Vad gör egentligen våra politiker med vårt land? Har de ingen känsla för det mest heliga? Tror de inte längre på vår kultur och vår identitet? Har de ingen känsla av ödmjukhet och respekt inför uppdraget att förvalta vårt arv och föra det vidare till kommande generationer? När höstmörkret nu lägger sig över våra hustak och sinnen finns det denna september 2020 tyvärr anledning att vara både rädd och bedrövad.
”Rasister” och okunniga populister verkar ha haft rätt när de hävdade att den omfattande immigrationen till Sverige skulle medföra en mängd allvarliga problem. Politiker, journalister, men också forskare och akademiker, har däremot hävdat att allt skulle gå bra. Åtminstone på sikt. Sverige hade allt att tjäna på öppenhet och invandring. En av de personer som satte sin akademiska heder i pant för att underblåsa immigrationshysterin 2015 var historieprofessorn Dick Harrison: Invandrarmotståndarna var okunniga och historielösa. Vilken trovärdighet har han idag?
Ilska är en känsla som fyller en funktion. Att bli arg är att visa integritet, att sätta en gräns. Man kan alltså ha rätt att bli förbannad, ilskan kan vara motiverad. Ordet ”hat” bör undvikas: Att hata verkar säga mer om den som hatar än den som blir hatad. Ordet ”vrede” är däremot bra eftersom vrede uppfattas som ett svar på en oförrätt. Guds vrede drabbar människor som felar mot den gudomliga ordningen. VI har alltså rätt att uttrycka vår vrede mot de makthavare i Sverige som brustit mot allt vad mänsklig ordning heter. Ett land ska inte behöva behandlas som Sverige har behandlats.
Om vi får en ny västerländsk renässans, det vill säga ett nytt intresse för västerländsk kultur, för våra traditioner och rötter, då kommer vi rimligtvis också få ett nyvaknat intresse för kristendomen. Det kan komma en kristen väckelse av klassiskt snitt, men vi kan också få något helt annat. Den första Renässansen, den som ägde rum på 1400- och 1500-talen, gav oss Reformationen. Kanske kommer vi även denna gång få en kristendom som vill vara mer autentisk och mer trogen det ursprungliga budskapet. Den andliga påverkan som nu sker från det buddhistiska Österlandet lär inte gå obemärkt förbi.
Svensk kristenhet har fastnat i en återvändsgränd när det gäller förhållandet till invandring och islam. Man tillåter sig inte att sätta gränser mot det icke-kristna och framhåller vikten av öppenhet och tilltro. Men kristendomen är mer sammansatt än så. I Nya testamentet berättas det hur satan uppmanar Jesus att kasta sig utför ett stup för att låta sig räddas av Guds änglar men hur Jesus avböjer denna frestelse med motiveringen att en människa inte ska sätta sin Gud på prov. Den absoluta tilltron är alltså en frestelse. Den innefattar en orimlig förväntan på Guds beredskap att ställa allt till rätta. Även för den troende är det försiktighet och ansvar som gäller.
Enligt polisen finns det cirka 5 000 kriminella gängmedlemmar i Sverige som är beredda att skjuta andra. Det var ju trevligt för en fridsam svensk att höra! Ska vi verkligen ha det så här? Naturligtvis inte. Därför är det klarspråk som gäller. Gängkriminaliteten har kommit med invandringen av människor från djupt dysfunktionella länder. Dessa människor borde ta sig en funderare över vad det är för fel på dem.
KULTURDEBATT Therese Bohman skrev nyligen på Expressens kultursida att hon önskar sig en kultur och en kulturdebatt som står fria från ideologiska pekpinnar. Problemet är bara att det är högst politiskt idag i Sverige att kräva att kulturen ska få vara opolitisk. Det är nämligen detsamma som att stå upp för vår rätt att inte ta på oss skulden för all världens orättfärdighet. Jag önskar att jag också fick strunta i politiken, men jag förstår att jag först måste utkämpa ett ideologiskt krig mot dem som vill förslava mig under sina utopier innan jag kan nå dit. Det borde Therese Bohman och alla de som verkar vilja fly in i estetiken också förstå.
Jag har under en längre tid gått och tänkt på ett visst ämne. Min erfarenhet säger mig att om jag själv funderar över något då gör andra också det. Vi är inte så originella som vi tror.
Sverige ska få en ny myndighet för psykologiskt försvar. Utmärkt! Vi kan behöva det. Vi behöver nämligen stärka vår svenska identitet, vår stolthet och framför allt vår integritet. För vad ska vi egentligen försvara om inte Sverige är Sverige och svenskar är svenskar? Vad ska vi försvara om vi inte är och har något innanför våra gränser som vi älskar och vill bevara. Regeringen avser tydligen att mest försöka kontrollera informationspåverkan från främmande makt. Inget fel med det, men det är knappast vårt största problem.
Kulturen tillhör vänstern. Därför är kulturen samhällskritisk, normkritisk och kritisk mot det mesta som människor har skapat för att göra livet uthärdligt. Man önskar att våra kulturutövare ville ägna mer energi åt att visa hur värdefull vår samhällsordning är, hur värdefulla våra normer är, hur värdefulla våra könsroller är. Men icke. Det händer ingenting. Antagligen för att de helt enkelt inte kan gestalta vad de inte förstår. De borde titta på Fanny och Alexander av Ingmar Bergman för att se och lära.
Vi behöver hitta tillbaka till vår svenska urkraft, till oss själva, till vår kontakt med jorden, marken, mystiken och kosmos. Vår folkmusik kan leda oss dit. Den förmedlar nämligen just detta: tyngd, kraft, kontakt, magi. Till skillnad från modern populärmusik tenderar vår svenska musik att lägga betoningen på ettan i takten. Det är där djupet skapas. Hittar man dit förstår man vilken kraft vår musiktradition förmedlar.
Jag har inget emot fotboll. Jag var själv fanatiskt fotbollsintresserad under några år på 90-talet. Jag förstår tjusningen. Ändå tillåter jag mig vara skeptisk. Det stora intresse som blommat upp under senare år för internationell klubbfotboll säger nämligen något om vår samtid. Den säger något om den alienation som många människor lever i, speciellt i Sverige.
Historien har till stora delar skapats av människor som klivit fram och tagit initiativet. Nu kanske stunden är kommen för just dig att kliva fram. Alla kan inte göra allt. Men alla kan göra något. Och dessutom kanske just DU finns därute: Du som en dag ska leda oss genom allt det här. Du som ska lyfta oss ur krisen och visa vägen framåt. Någon måste göra det. Någon av alla de som läser detta har säkert vad som krävs för att göra det. Kanske är det du. Tveka inte. Vi behöver dig.
IDÉ OCH KULTUR Unga människor i Sverige skulle må så mycket bättre om de arbetade mer. Alltför många slösar bort sina bästa år på utbildningar som inte leder någonvart och som bara tvingar in dem i ett okvalificerat arbetsliv där det inte finns några större pengar att tjäna. Samtidigt klagar svenska företagare på att det saknas kompetent yrkesfolk på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta tillbaka till vår protestantiska arbetsmoral. Unga svenskar måste förstå att arbete faktiskt skapar välstånd och möjligheter.
IDÉ OCH KULTUR Intellektuella vill gärna vara originella. Därför skulle inte många av dem idag säga att Jordan B- Petersons ”12 livsregler. Ett motgift mot kaos” (som kom 2018) är en av vår samtids viktigaste böcker. Men det är den. Den är helt enastående. Den måste absolut läsas av alla som vill förstå vår samtid. Det kanske till och med är så att Petersons bok i framtiden kommer att beskrivas som ett av de tidigaste tecknen på en ny västerländsk renässans. Den lär oss nämligen att hitta tillbaka till vår handlingskraft genom att knyta an till vår natur och kultur.
IDÉ OCH KULTUR Det har länge varit en internationell trend att humanistiska studier minskar i prestige och betydelse. Vårt samtida samhälle med fokus på organisation och effektivitet, men också på förvaltande av redan vunna segrar behöver helt enkelt inte någon humaniora. Men nu har studia humanitatis, studiet av människan, börjat leva igen. Det har hittat hem till de självständiga individer som söker kraft i vår samlade visdom för att återskapa och vitalisera vårt västerländska samhälle. Genom att överge de vetenskapsorienterade men också status quo-bevarande institutionerna håller humanioran på att bli meningsfull igen.
IDÉ OCH KULTUR Män måste sluta gnälla. De måste sluta se sig själva som offer. Det enda som ger trovärdighet åt en man är hans förmåga att själv ta hand om sina problem och att själv ta på sig ansvaret för sina misslyckanden. Richard Sörman samtalar med Ernst Robert Almgren, en av grundarna till sajten ”Maskulint”, om manlig självmedvetenhet och egenmakt. Den enda vägen framåt för svenska män är att ta sitt öde i sina egna händer. Ingen annan kommer göra det åt dem.
IDÉ OCH KULTUR Prat, prat, prat. Prat, prat, prat och prat igen. Svensk mainstream-media är besatt av pratandet. Allt ska diskuteras och analyseras utan ände. Tusen olika perspektiv ska uppmärksammas och alla berörda grupper i samhället ska få ge sin syn på det som diskuteras. Det är som att våra journalister är engagerade i en ständigt pågående kollektiv självterapi. Man pratar för att förstå men också för att skapa distans. Inget verkar farligt så länge vi kan prata om det. Tyvärr är det kanske inte sant.




IDÉ OCH KULTUR Om mörkhyade människor kan sägas vara ”rasifierade” kan väl ljushyade på samma sätt vara ”vitifierade”? Så fort det talas om vita går det bra att generalisera och skuldbelägga. Det Goda Samhället lanserar därför ett nytt socialkonstruktivistiskt begrepp som ska bidra till att bringa klarhet i de processer som gör det legitimt att tala om vita som en homogen grupp och dessutom tillskriva gruppen en kollektiv skuld. ”Vitifieringen” måste studeras och analyseras. Leve den maktkritiska forskningen!
IDÉ OCH KULTUR I efterdyningarna av black lives matter-protesterna har det även i Sverige framförts krav på att statyer av våra kungar och vetenskapsmän ska tas ned. Både från vänster och höger har man då svarat att vi inte ska censurera historien: statyerna har mycket att lära oss om vårt förflutna. Det här är ett underdånigt slavargument som inte hör hemma i ett land med integritet. Våra statyer ger en materiell konsistens åt vår identitet och vår gemenskap. Vi bestämmer själva när vi sätter upp dem eller ta ner dem. Passar det inte med svensk historia på svenska gator och torg går det bra att dra åt h…