Den store samhällstänkaren och ekonomen Adam Smith gjorde följande tänkvärda observation i Wealth of Nations, fjärde boken, åttonde kapitlet:

Folk som tillhör samma näring träffas sällan, även om syftet bara är glädje och underhållning, utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i någon dold överenskommelse om att höja priserna.

Vid pass år 1968 lät jag mig liksom så många andra medelklasstudenter på universiteten vuxendöpas in i sanningens och godhetens samfund, nämligen den muterade variant av arbetarklassocialismen som så småningom skulle stabiliseras i den moderna PK-ismen, vår tids dominerande politiska ideologi.

För dig som eventuellt aldrig haft det så beviljat kan jag berätta att det är underbart att vara frälst. Människan fylls med djärvhet och självsäkerhet när hon upptäcker sig stå för både sanning och godhet.

Det är en vedertagen uppfattning att alltfler barn och unga upplever psykiska störningar. Folkhälsomyndigheten har undersökt förekomsten av psykosomatiska besvär bland dessa. Psykosomatiska besvär är till exempel ”huvudvärk, magont, ryggont och yrsel, irritation/dåligt humör, nedstämdhet, nervositet och sömnsvårigheter”. Myndigheten sammanfattar forskningsläget så här:

Den svenska coronapolitiken har gjort många insiktsfulla bedömare medvetna – i en del fall skulle jag kanske säga ”ännu mer” medvetna – om den svenska byråkratins förlamande grepp över stora delar av vår tillvaro. Den framväxande insikten är att det officiella Sverige inte tycks klara ens rätt enkla uppgifter såsom att (i våras) få fram tester och skyddsmaterial och (nu) vaccin i tillfredsställande kvantiteter.

Coronapandemin är intressant på det sättet att den presenterar oss för problem för vilka vi – där ”vi” betyder såväl enskilda människor som ”ansvariga” myndigheter – saknar etablerade lösningar och därför tvingas experimentera och liksom treva oss fram. Frågan är vilka regler som gäller för det svenska experimenterandet och trevandet. Vilken är Sveriges problemlösningsalgoritm?

Jag kanske har missförstått vad som sker omkring mig men det känns som om algoritmen lyder så här:

Att friskolor gör vinster och ibland delar ut pengar till sina ägare är en het potatis som svenska politiker har svårt att hantera. En del vill förbjuda den heta potatisen, andra säger att äsch, det är väl inte så farligt med vinst, vi kan väl tala om något annat? Vi kan väl tala om att förstatliga den kommunala skolan i stället? Andra åter menar att vinsterna är ofarliga, värre är att friskolorna inte har så många behöriga lärare.

Det förefaller mig osannolikt att sådana debattörer ska kunna komma fram till något praktiskt som kan lösa den svenska skolans problem.

Jag lyckas inte riktigt reta upp mig över att ett antal ministrar med livvakter eller på egen hand gett sig ut i julhandeln för att hämta en klocka som varit på lagning eller för att köpa en julklapp till mamma. Jo visst, de har själva uppmanat svenska folket att låta bli att göra det som de själva alltså valt att göra, nämligen att ge sig ut i helghandeln. Ja, det är olämpligt att ledare bryter mot regler de själva föreskrivit. Så klart att de är hycklare och ovärdiga att leda landet.

När jag var statsanställd, lönegradsinplacerad och fackansluten siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag många givande diskussioner med min begåvade och tolerante chef, sedermera professorn vid Linköpings universitet, socialdemokraten Lars Ingelstam.

Det här var på åttiotalet och den unika tillväxtepok i Sveriges historia som brukar kallas rekordåren hade just tagit slut. Rekordperioden pågick från andra världskriget slut fram till början av sjuttiotalet när ”oljekrisen” inträffade. Oljekrisen berodde på att ett antal oljeproducerande länder bildat kartell och höjt priset på oljan vilket skapade oro och elände världen över. Oljekrisen blev den syndabock som fick bära skulden för att rekordåren var över.

Nyligen skrev jag en krönika om den svenska tilliten. Jag påstod att den visserligen funnits men att folk numera missförstår dess karaktär. De tror att tilliten var ett slags dumsnällhet av samma typ som välfärdsstaten så ofta tillämpar när domstolarna ger straffrabatter till återkommande våldsverkare och ensamkommande afghanska barn ständigt får förlängda frister för att erhålla PUT. I själva verket, hävdade jag, var det tillitssamhälle som jag upplevde som barn visserligen tillitsfullt i bemärkelsen att man ofta inte behövde låsa ytterdörren men i övrigt ett strängt samhälle:

Jeff Bezos – världens rikaste man med 189 miljarder dollar (vilket motsvarar runt en tredjedel av Sveriges BNP) på banken – har världens rikaste ex-fru, MacKenzie Scott (bilden), som är god för 62 miljarder dollar. Fru Scott har på senare tid blivit världsberömd inte bara för att hon är ex till världens rikaste man och för att hon är författare utan framför allt för att hon planerar att ge bort nästan alla sina pengar till välgörenheter. Hon skiljde sig från Jeff rätt nyligen och har ännu inte fått upp farten på donationerna – det är svårare än du tror att göra av med riktigt mycket pengar – men hon har i år förmått spendera fyra miljarder dollar vilket är ungefär vad Sida, som ändå har lång erfarenhet och 675 helårsarbetare, årligen lyckas dela ut.

Den moderna västerländska demokratin är troligen en avbild av den moderna marknadsekonomin som står på en massa ben varav jag vill framhäva tre. Det första benet är konkurrensen mellan producenterna. Konkurrensen handlar om att ge kunderna den bästa valutan för pengarna. Producenterna motsvaras inom demokratin av partierna. Partierna konkurrerar med varandra men inte om kundernas, som nu uppträder som väljare, pengar utan om deras röster.

Det andra benet är kundernas respektive väljarnas rätt att handplocka helt fritt bland de konkurrerande leverantörerna. Ingen obehörig påverkan tillåts. Om kunderna och väljarna otillbörligen kunde påverkas skulle konkurrensen mellan producenter och partier snedvridas. Framför allt är det viktigt att dessa leverantörer förhindras att begränsa konkurrensen genom att bilda konkurrenshämmande karteller eller oligopol.

En vanlig skidlärare vet att han har ungefär en timme på sig eftersom en timmes dyr skidlärartid är gränsen för vad folk kostar på sig om de vill förkovra sig i sporten. På en timme hinner skidläraren bara föreslå några enkla quick fixes, till exempel att inte vinkla handlederna utåt eftersom det ser fjortisaktigt ut. Basaktiviteten, sådant som viktbelastningen och positioneringen, hinns inte med.

Jag skulle gärna vilja diskutera en sak med dig i förtroende. Det handlar om en gemensam bekant, nämligen det svenska folket. Jag vet inte hur väl du känner honom. Jag har känt honom mycket länge, barndomskamrat kan man väl säga, men ändå inte sådär intimt som en klasskamrat eller jobbarkompis. Men han har liksom alltid varit med mig och han har alltid varit schysst.

Skälet till att jag vill tala med dig om honom, svenska folket alltså, är att jag på senare tid, särskilt sedan coronat började, inte riktigt känner igen honom. Förut har han alltid varit en, som jag har tyckt, rätt balanserad, pålitlig och godmodig typ men… Kan jag tala öppet med dig? Du får inte tro att jag har något horn i sidan till honom, jag är bara orolig för honom. Tyck inte att jag överdriver nu. Det kanske jag gör, men det är inte av illvilja. Du förstår… ibland när jag ser vad han gör och hör vad han säger så undrar jag… om han kanske inte blivit lite besatt? Inte direkt tomtar på loftet utan mera som ett tillstånd av oberäknelighet och troligen någon sorts depression med starka tendenser till självskadebeteende.

Då och då förklarar eftertänksamma läsare för mig att de inte tror på min teori 1) om att Sverige styrs av a) en härskande klass som består av ett politikervälde vars affärsidé är att bygga ut välfärdssystemet och göra Sverige till en humanitär stormakt och sig själva till ett internationellt föredöme och b) av de hundratusentals funktionärer som administrerar politikernas välfärdssystem samt 2) att denna maktklick har anammat PK-ismen som ledande statsideologi eftersom detta tänkande gynnar klickens ambitioner.

Resonemanget är för listigt, har de eftertänksamma läsarna invänt. Det låter som en konspirationsteori. Det där med en härskande klass av yrkespolitiker och välfärdsbyråkrater kan möjligen stämma men hur var och en av dessa har kunnat räkna ut att det skulle gynna honom eller henne att måna om bögar och kräva nollutsläpp av koldioxid överstiger förståndet.

Många föreställer sig att samhällets dominerande uppfattningar dominerar för att de är sanna. Det känns som ett någorlunda rimligt fundament för funderingar kring samhället ty så är det i många fall. Den dominerande uppfattningen om avståndet från Stockholm till Göteborg är att sträckan utgör ungefär femtio mil.

Men så otvetydiga är inte alla samhällets dominerande uppfattningar. Många uppfattningar dominerar utan att vara empiriskt belagda. Under tidigare århundraden har det varit en dominerande uppfattning att Gud finns. En snarlik modern uppfattning är att det finns en allmän svensk Värdegrund enligt vilken alla människor har lika värde. Ytterligare en i vår tid dominerande uppfattning, särskilt i närheten av universitet och högskolor, är att västerlandet skapat sitt välstånd genom röveri, slavhandel och annan utsugning riktad mot världsdelar som bebotts av färgade människor.

Skalder är sådana som författar och skriver dikter, gärna rimmade, men be mig inte komma med någon definition av begreppet intellektuell som är tillräckligt välsnidad för att alla som anser sig intellektuella ska känna igen sig. För mig är intellektuella sådana som sysslar med ord och sätter ihop dem i mer eller mindre intressanta kombinationer. Vid närmare eftertanke behöver det nog inte vara ord, det kan också vara toner eller akvarellfärger. Varför i så fall undanta dem som ägnar sig åt att kombinera VVS-utrustning och bygga badrum? kanske du frågar. Okej då, svarar jag. Alla är intellektuella men nu hade jag bara tänkt tala om skalder och sådant folk.

Det är synd om väldigt många människor nu för tiden. En del skyller på invandringen. De säger att Sverige fått ett migrationsöverskott av eftersatta personer men det tror jag inte så mycket på. Jag tror snarare att svenskarna har blivit bättre och mer empatiska. Vi har lärt oss att se människan i alla människor och vi har förstått att alla är lika värda.

Under president Trump lämnade USA det år 2015 ingångna internationella klimatavtalet som kallas Parisavtalet. Parisavtalet ersatte det föregående internationella klimatavtalet Kyotoprotokollet (som inte hade lyckats uppnå sitt mål att sänka utsläppen av vissa växthusgaser till en nivå 5,2 procent under 1990 års utsläpp). Tillträdande president Biden har lovat att återansluta USA till Parisavtalet. Jag åtog mig den plågsamma uppgiften att läsa det trista dokumentet på 27 sidor FN-språk. FN-språk är det som blir kvar när 193 medlemsländer haft synpunkter och alla till slut återstående konflikter dolts i oklarheter.

Idag är det precis tio år sedan den tunisiske gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv och därmed startade den arabiska våren (enligt den vedertagna historieskrivningen som låter lite märkvärdig – ungefär som att Portugal fick sitt latinamerikanska kolonialvälde för att kapten Pedro Álvarez Cabral år 1500 navigerade fel vid Kapverdeöarna och hamnade i Brasilien i stället för i Indien – men får duga eftersom jag inte känner till någon mer övertygande berättelse).

Jag har en människosyn som fyller många goda människor med förfäran. Min människosyn är att nästan alla människor, i valet mellan att leva av eget eller av andras arbete, föredrar det senare (om omständigheterna i övrigt är lika).

Varför lever du själv inte på försörjningsstöd? säger då någon människovän för att försöka snärja mig i mina egna garn. Det beror bara på att försörjningsstödet är för snålt tilltaget, svarar jag. Om det uppgick till 100 000 kronor i månaden i stället för 10 000 kronor i månaden så skulle jag ta saken under övervägande. Du skulle klättra på väggarna av att inte ha något att göra! fortsätter människovännen aggressivt. Jag kan väl göra intressanta saker utan månadslön, säger jag. Charles Darwin fick ingen månadslön när han gjorde sin femåriga, epokgörande resa med the Beagle. Han hade egna pengar och fick en del av sin motvilliga pappa.

Carl Johan Ljungberg opponerade sig nyligen mot min tes om att den nettoskattebetalande medelklassens – dit exempelvis jag och troligen även Carl Johan hör – huvudfiende är politikerväldet. Carl Johan sa att det inte ligger till på det sättet utan att vår huvudfiende i stället är journalisterna.

Där har Carl Johan fel, men felet ska inte hållas emot honom utan tvärtom belönas med en blomsterkvast eftersom han genom sin invändning osökt ger mig ett tillfälle att åter förklara min uppfattning (som jag framfört i över trettio år utan att få anledning att revidera).

Dan Korn och jag har gjort en serie videoprogram om Sverige, rasismen och slaveriet som så småningom kommer att publiceras på YouTube. Dans kunskaper är enorma och dessutom är han stark ty han hade med sig 27 kilo gamla böcker från England där han bor. Han använde böckerna som referenser i programmen.

Häromkvällen sökte jag som vanligt kontakt med andevärlden. Jag gillar att tala med de döda. Jag har ingen särskilt märkvärdig utrustning, bara en vanlig ouija-bräda till vilken jag laddat ned en app som väljer de i varje ögonblick mest optimala kommunikationsfrekvenserna. Appen kan också överföra mina budskap, som jag formulerar oralt i klartext, genom att förflytta hålet i den lösa träbiten från bokstav till bokstav så att anden kan stava sig fram till vad jag har på hjärtat. När anden svarar flyttar sig träbiten så att jag kan foga ihop bokstäverna enligt andens avsikter. Det lär finnas senare versioner av appen som tillåter ett mer finkalibrigt sökande, till exempel att man ringer direkt till Aposteln Paulus eller till sin egen farfars farfar.

Jag har tänkt mycket på en text som Richard Sörman publicerade nyligen. Den handlar, om jag fattar rätt, om huruvida våra gemensamma ideologiska motståndare – som Richard kallar vänsterliberaler och jag kallar PK-ister – eventuellt är bärare av en fördelaktig moral som har sina rötter i svensk historia och som ligger bakom Sveriges unika framgångar som välstånds- och välfärdsnation.

Visserligen har jag studerat mycket nationalekonomi men det betyder inte att jag begriper något särskilt om de ekonomiska skeendena i världen, till exempel om sådant där som EU:s Pandemic Emergency Purchase Program som förväntas lanseras i dagarna. Men jag tror inte att någon annan begriper så mycket heller. Jag tror exempelvis inte ens att en höjdare som Europeiska Centralbankens chef Christine Lagarde skulle kunna förklara rent ekonomiskt varför banken gör som den gör. Däremot tror jag att hon, eller någon annan insatt person, skulle kunna förklara verksamhetens politik – om de ville. Problemet är nog att de inte vill.

Människor har alltid förstått att när ödet har något omvälvande och troligen skrämmande i sinnet så märks det genom naturkatastrofer eller kometer eller andra ovanliga himlatecken. Evangelisten Lukas förklarar i sitt tjugoförsta kapitel att den kanske största händelsen av alla, Jesu återkomst, kommer att förebådas av de förskräckligaste olyckor och väderhändelser:

Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.

En del saker har jag med tiden blivit så övertygad om att jag inte begriper hur någon kan hysa annan åsikt. En sådan sak är att en nations öde bestäms av vad som sitter i skallarna på dess inbyggare. Politiken behövs för att avgöra om man ska köra till höger eller till vänster och för att bygga broar och spärra in missdådare men om den sträcker sig utanför sådana självklara verksamhetsområden ökar risken exponentiellt för att den ska göra mer skada än nytta.

Detta som folk har i skallarna kallas för kultur eller värderingar och är svårt att definiera trots att det uppenbarligen finns och bestämmer vad som ska hända, om det ska bli välstånd eller fattigdom till exempel. Av frukten känner man trädet, sa Jesus. Det betyder i det här fallet just att folks tänkesätt och beteende är avgörande för nationens öden även om man inte i exakta PowerPoint-punkter kan presentera tänkesätten.