För ungefär ett halvår sedan började jag inse att det där med elektricitet är mer komplicerat än att trycka på en knapp för att tända en lampa. Att jag besvärade mig med att fundera över detta – och att fråga folk som begriper bättre än jag och till och med att läsa ett antal artiklar i ärendet – berodde nog mest på att miljö- och energialarmisterna, kanske särskilt de politiker som ansvarar för den gröna omställningen, tycks mig bondfångartyper. Aldrig att Ygeman ska få styra mitt framtida liv med elektriciteten utan att jag ens försöker ta reda på vad han håller på med!

Här kommer en trevande och osäker text som kanske bör undvikas av läsare som bättre tål garanterade sanningar som är huggna i sten (det vill säga sådant som jag brukar skriva).

Häromdagen fick jag tillfälle att försöka förklara det här med mänskliga fri- och rättigheter för en medlem av det uppväxande släktet. Hon hade studerat FN:s allmänna deklaration i ärendet men tyckte att det hela verkade förvirrat. Enligt tjugotredje artikeln, sa hon, hade hon rätt att fritt välja sysselsättning samt erhålla ”skydd mot arbetslöshet”. Själv hade hon tänkt sig att välja att bli skolminister efter gymnasiet och undrade om det skulle räknas som arbetslöshet om hon inte fick jobbet omedelbart.

Senare denna månad ska riksdagen ta ställning till propositionen om ”ett mer likvärdigt skolval” där det i stort sett står att skolor ska skapa en ”allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter”. Den kommer troligen inte att gå igenom eftersom frågan är så kontroversiell. Kontroversen står mellan dem som vill ha mer frihet för folket och dem som vill ha mer frihet för folket.

Någon gång under historien förvandlades de apmänniskor som befolkade den skandinaviska halvön till ansvarskännande, solidariska, flitiga och allmänt dugliga människor som Geijers Odalbonde, Runebergs Bonden Paavo och Bitte Assarmos farmor. När dessa människor under förrförra århundradet fick lära känna elektriciteten och fossilerna satte de igång en troligen unik ekonomisk utveckling. I varje fall förvandlade sig Sverige på mindre än ett sekel från Europas fattigaste land till ett av världens rikaste.

Det flertydiga ordet är ”vänster” och då menar jag inte något så banalt som att om två personer vända mot varandra ska peka åt vänster så pekar de åt olika håll. Nej, jag menar vänster som beteckning för en viss politisk riktning. Där menar jag att det råder förvirring eftersom ”vänster” för femtio plus år sedan var något annat än ”vänster” idag och att denna förvirring kan göra det svårare att tolka vårt samhälle.

Rubriken är också mottot för denna blogg. Bloggen har nu funnit i nästan åtta år. På måfå studerade jag några av de mest lästa artiklarna från år 2015 för att med ledning av dagens sjuårsfacit bedöma i vilken mån den skrytsamma ambitionen uppfyllts.

När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm hade jag ett besvärande problem. Jag var rätt ambitiös så jag klarade tentorna. Problemet var ett annat, nämligen att jag ofta inte trodde på lärdomarna.

I klimatfrågan, där jag i likhet med nästan alla andra människor inte har några särskilda kunskaper men dock starka åsikter, kan jag se två möjliga risker, den ena på lång sikt och den andra på kort sikt.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver kristdemokraterna Ebba Busch och Jakob Forssmed att ”57 procent av biståndstagarna i försörjningsstödet [under 2020 var] arbetsföra” och att ”personer med arbetsförmåga inte bör ha försörjningsstöd”. Det senare är lätt att hålla med om. Men därefter kommer problemen.

Under en utlandsvistelse häromsistens träffade jag en framstående sydeuropeisk journalist med eget teveprogram och allt. Han hade genom åren intervjuat åtskilliga ledande svenska politiker och ställde mig en bekymrad fråga när vi lärt känna varandra lite närmare. ”Är svenska politiker så naiva som det verkar eller driver de med omvärlden?” sa han. Han skrattade och fortsatte: ”Jag önskar jag vore politiker i Sverige. Vem som helst verkar kunna bli det och det ställs inga krav på kunskaper eller prestationer.”

Det vore fel att hävda att världen skulle fungera bättre om politikerna inte gjorde någonting eller inte fanns. Trots allt finns en del angelägna basfunktioner som inte skulle uppstå av sig själva utan måste administreras av något statsliknande organisationsväsende.  Till exempel behövs en statlig vålds- och rättsapparat, det vill säga polis, domstolar och fängelser.

Det kan hända att det civila samhället av egen kraft skulle kunna inrätta system för vattenförsörjning och avlopp i tätorterna men jag tror inte det. Det påstås att folk i Stockholm på sjuttonhundratalet slängde sitt avfall och träck från husfönstren ned på gatorna. Påståendet är kanske en form av förtal mot våra förfäder men någon gång under historien har det inrättats myndigheter för att ansvara för sådana olägenheter.

På senare tid har jag flörtat lite med ett synsätt som jag egentligen inte gillar, nämligen teorierna om att globalistiska intressen som World Economic Forum, Bilderberggruppen och Bill Gates gradvis kommer sparka undan benen för de ofta demokratiskt tillsatta nationella ledarna i olika länder och att ta kontrollen över vad som händer i världen. Till exempel skrev jag ett fantasiscenario om att Ukraina med västerlandets hjälp skulle vinna kriget över Ryssland men att det snarast skulle ge globalisterna ännu mer Lebensraum:

Det förefaller mig oundvikligt att ett segerrusigt västerland representerat av exempelvis Nato, EU, FN och några av de ledande länderna kommer att förvandla sig till en… oerhörd, internationell förmyndarmakt som med tiden och med åtminstone förment goda avsikter kommer att kväsa de friheter som gjort västerlandet till en sådan succé.

När jag på sjuttiotalet bodde i Bissau, huvudstad i den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau i Västafrika – bilden visar presidentpalatset – fick jag för första gången i livet bekanta mig med ett begrepp som nu används i svensk energidebatt, nämligen användarflexibilitet. Till exempel kunde det hända att vattnet plötsligt slutade rinna när man stod i duschen och tvättade håret. Det är mycket retligt eftersom man inte vet om det tar en timme eller två veckor innan vattnet skruvas på igen. Så småningom lärde man sig att tillämpa användarflexibilitet även om begreppet då för tiden var okänt. Det gick till så man hade hinkar med reservvatten i duschen, toaletten och köket.

Mellan 1500- och 1800-talet skeppades ungefär tio miljoner afrikaner som slavar över Atlanten. (En del källor uppger att det vid avfärden pålastades ytterligare två miljoner, lika många som dog under resan.) Den största gruppen hamnade i Brasilien, fem, sex procent i USA och de flesta övriga i Karibien för att jobba där eller vidareexporteras till USA. Det är lätt att begripa orsakerna till denna handel. Det behövdes arbetskraft till de nyupptäckta amerikanska områdena och ursprungsbefolkningen hade ingen lust att underkasta sig de hårda villkor som exempelvis portugiserna erbjöd på sockerplantagerna i norra Brasilien. När man försökte förslava indianerna flydde de lätt tillbaka in i de djupa skogarna där de sedan länge lärt sig att överleva. För de importerade afrikanerna var det svårare. De kände inte landet och när de flydde kom de aldrig särskilt långt utan blev normalt lätt infångade.

Karl Marx dictum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi kan vara svårt att ta till sig men är egentligen både självklart och betydelsedigert. Det betyder att den grupp som bestämmer – även detta är ett nog så knepigt koncept – inte bara ser till att skaffa sig ett materiellt bättre liv än de flesta utan också sätter sin prägel på samfundets ledande idéer.

Folk är förvånade över Sveriges, särskilt socialdemokraternas, plötsliga lappkast i Natofrågan. Så sent som den åttonde mars, när Ukrainakriget pågått i nästan två veckor, sa statsminister Magdalena Andersson att en svensk Natoansökan inte var aktuell eftersom det skulle ”destabilisera säkerhetsläget”. Försvarsminister Peter Hultqvist har uttalat sig ännu mer tvärsäkert. I december förra året sa han att ”Vi ska inte gå med i Nato, varken nu eller senare”. Ändå beslut socialdemokraternas partistyrelse den 15 maj att partiet skulle ”verka för en svensk ansökan om medlemskap”.

En helomvändning utan särskilt mycket offentlig diskussion i en fråga som haft central och partiskiljande betydelse i svensk politik under sjuttio år och som varit en av det moderna svenska tänkandets grundbultar och som helt och hållet bestämt den svenska utrikespolitikens långsiktigt stabila strävan efter ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Hur gick det till? På två månader, kanske mindre. Utan ett knyst till offentligheten. Hur är det möjligt?

Jag vet inte så mycket mer än andra men jag är bra på att fantisera. Det känns som dags att börja fantisera om hur freden efter Ukrainakriget kan gestalta sig.

Så här i efterhand – kan vi låtsas – så var utgången klar ganska tidigt. Det började visserligen som en batalj mellan två länder – Ryssland och Ukraina – men blev snabbt till ett krig mellan Ryssland och västvärlden. Det hade Putin förutsagt redan före invasionen av Ukraina. Det är inte Ukraina vi slåss emot, sa han, utan USA. Han kunde lika gärna ha sagt Nato eller just västvärlden.

När folk varnar för vad de sammansvurna globalisterna – sådana som World Economic Forum, FN, Greenpeace, Fortune 500, Pfizer, EU, Bilderberggruppen och möjligen även Greta Thunberg – är i färd med att ställa till med för att krossa de nationella demokratierna i syfte att inrätta ett eget världsherravälde under ledning av Bill Gates och Klaus Schwab så brukar jag tillrättavisa visselblåsarna och påpeka att de internationella makthavarna visserligen existerar men att de verkliga beslutsfattarna i demokratier finns i de nationella politiska organen vilket betyder att de huvudansvariga för hot mot ländernas självstyre och handlingsfrihet är personer som Magdalena Andersson, Annie Lööf, Ulf Kristersson och så vidare.

Man kan resonera länge om vem som varit de senaste århundradens förnämsta militära strateg. Var det möjligen den tyske Gröfaz själv, Adolf Hitler, der grösster Feldherr aller Zeiten, eller var det kanske universalgeniet Josef Stalin, känd för sina epokgörande innovationer inom allt från trädgårdsodling och boskapsförädling till krigskonst?

Per Brinkemo, bilden, är en av Sveriges mest klarsynta tänkare, i varje fall när det gäller samhällsfrågor. Han är bland annat den som lärt oss det mesta av det lilla vi begriper om ett av nationens mest svårhanterliga och troligen växande problem, nämligen den klankultur som många invandrare haft med sig. Nyligen skrev han en krönika i Bulletin med ett angeläget budskap om den intellektuella tomheten inom den svenska samhällsforskningen. Texten kändes som ett uppgivet skri ur ångestens djupaste grotta från en som hela tiden tvingas utstå det enahanda, politiskt korrekta tramset från statsfinansierade svenska akademiska samhällsforskare. (Förlåt, nu talade jag om mig själv men det skulle förvåna mig om Brinkemo inte känner ungefär likadant.)

I egenskap av återkommande krönikör i en välrenommerad publikation har jag naturligtvis betydande makt. Men jag har lärt mig av Bamse – eller om det möjligen var av Astrid Lindgren – att den som är stark också måste vara snäll. Därför drar jag mig för att läxa upp och förhåna andra skribenter för deras enfaldiga inlägg ty jag misstänker att deras blamager visserligen till dels beror på moraliska defekter men framför allt på klen begåvning.

En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen? I demokratiska länder måste ledande politiker ge de alltmer oroliga medborgarna och väljarna något slags förklaring som inför kommande val avlyfter skulden från ledarnas nedtyngda axlar.

Nato bildades för snart sjuttiofem år sedan och Sverige har sedan dess med näsan i vädret, fram till i förra veckan, avhållit sig från närmare förbindelser med organisationen. Det måste ha skrivits tusentals, kanske tiotusentals, artiklar och debattskrifter där skälen för det svenska avståndstagandet motiverats tydligt nog för att den svenska alliansfriheten skulle kännas säkrad för all framtid. Så plötsligt, utan några resonemang eller demokratiska rådslag värda namnet, vänder Sverige på klacken och övertygar sig själv om att om det är någonstans vi verkligen hör hemma så är det i Nato. Hur gick det till?

Zenon var en grekisk filosof och matematiker som levde på 400-talet före Kristus. Han var känd för att hitta på uppenbart felaktiga resonemang vars defekter var svåra att fastställa med matematik och allmän logik. Även sunda förnuftet gick bet på dem. Dessa gåtor kallade han paradoxer. Nu har människor i två och ett halvt tusen år skrattat åt paradoxerna och låtit barn under sin intellektuella fostran öva sig på att genomskåda dem.

Jag har för första gången på flera år besökt USA och träffat släktingar och vänner. Det mesta var sig likt. Amerikanerna är fortfarande smällfeta vilket beror på att de äter jämt och mycket. Jag har aldrig lyckats sätta i mig en hel restaurangportion. I stället tvingas jag hitta på bortförklaringar när den vänliga serveringspersonalen omtänksamt frågar om jag inte gillade maten. Vill jag kanske ha något annat eller ta med mig resterna i en ask av garanterat återbrukad plast?

Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.

En av mina många fördomar gäller judar. Jag är prosemit. En annan gäller USA. Jag är proamerikan. Det är lättare att vara prosemit än proamerikan ty USA har gjort så många förfärliga dumheter under det här århundradet, exempelvis Irak- och Libyenkrigen, vilka troligen berott på att USA inte kunnat låta bli att uppföra sig som en retad tiger efter den elfte september. Men på åtminstone en punkt är USA överlägset i varje fall Sverige och det är i fråga om vitaliteten i den allmänna debatten, inte minst den politiska.

(Varning. Den här texten är bara för nördar. Jag har haft den liggande några år i mitt lager för att se om den var en dagslända eller om den kunde åldras med behag. Nu läste jag den igen och fann den lika relevant som någonting statsvetenskapens klassiker kunde ha skrivit.)

Då och då uppträder föreställningen att det existerar ett kontrakt mellan medborgarna och staten som kallas samhällskontrakt. Så här formulerar en debattör tesen om samhällskontraktet:

Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat… Men av det statliga löftet återstår inte mycket.

Jag har alltid på något intuitivt sätt – allt tänkande börjar i inälvor, benvävnad och senor – ogillat tesen om att det skulle finnas ett kontrakt mellan medborgarna och staten. Min första invändning är att det faktiskt inte existerar något sådant fördrag. Om det hade funnit så hade man väl kunnat se det och läsa det, men det kan man inte. Inte ens herr Google har upptäckt något sådant avtal.