Patrik Engellau

För ungefär ett år sedan skrev jag en krönika om ungdomens uppfostran. Poängen var att barn och ungdomar, kanske särskilt pojkar, är potentiella monster och att de skadligaste uppfostringsteorierna av alla är de rousseauanskt inspirerade svärmerier som överlevt seklerna och ”tagit boning i vår tids skolpedagogiska teorier”, till exempel det samhällsfarliga trams som Ilan Sadé nyligen så väl beskrev.

Vad det handlar om är föreställningen att barn är sköra små tingestar som aldrig får utsättas för någon hårdhänt behandling. Jag talar då inte om aga utan sådant som fasthållning och skarpa tillsägelser. Det anses numera olämpligt om det inte rentav är förbjudet. Vuxna, enkannerligen lärare, bör enligt det moderna synsättet inte använda sådana medel som auktoriteter genom årtusendena använt för att sätta sig i respekt.

Patrik Engellau

Jesus hade tänkt sig att människan skulle älska sin nästa som sig själv. Det var tvivelsutan en djärv plan. Man kan bara föreställa sig hur underbart jordelivet blivit för människorna om de följt hans råd. Det mesta lidandet i världen orsakar människorna varandra genom krig, kriminalitet, elakhet, girighet och andra former av mellanmänsklig hänsynslöshet. Det lidandet hade försvunnit om människan älskat sin nästa som sig själv. Inga krig, inga våldtäkter, inga rån, inga bedrägerier, troligen inte ens ett litet skattefusk. Knappt ens någon svält, ty det finns alltid människor som har mat och som kan dela med sig om bara viljan finns.

Patrik Engellau

Att jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet – hitta gärna på en bättre beteckning om du vill! – beror på att föreställningen enligt min uppfattning har ett stort förklaringsvärde. Låt mig ge ett exempel.

Ilan Sadé skrev nyligen en lysande betraktelse över relationen mellan barn och vuxna. Det handlade bland annat om en busschaufför som dragit en skolflicka i kapuschongen när hon repade lacken på hans buss och för detta blivit avstängd av Ängelholms kommun som, vad jag fattar, hade anlitat chaufförens arbetsgivare för att köra skolskjuts.

Patrik Engellau

Jag är inte naturvetenskapare. Jag förstår inte Einsteins relativitetsteori och jag skulle inte kunna förklara grunderna i den newtonska fysiken. I det perspektivet kan det förefalla förmätet av mig att diskutera huruvida dessa teorier är sanna eller inte, men det gör jag i alla fall.

Jag tror inte att det inom naturvetenskapen finns några sanningar. Det finns bara provisoriska, tillräckliga sanningar. Newtons teorier var provisoriska men fullt tillräckliga till dess att mänskligheten satte igång med att på allvar utforska och resa i rymden. Då klarar man sig inte längre utan Einsteins teorier. Betyder det att Einsteins teorier är sanna? Nej, inte mer än Newtons en gång var. Men de är tillräckliga för oss här och nu. Det kan hända att det kommer andra och mer allomfattande teorier i framtiden.

Patrik Engellau

Man kan inte vara säker på någonting. Alla ens uppfattningar och försanthållanden måste ständigt ifrågasättas och undersökas och eventuellt revideras.

Som så ofta tidigare hamnade jag häromdagen i en diskussion om migranter i asylboenden. Min samtalspartner hävdade att det är orimligt att Sverige tar så lång tid på sig att behandla asylansökningarna och att det är ett slöseri med migranternas tid ”att vi inte lär dem svenska”.

Patrik Engellau

Om vi funderar över vad som har gjort västerlandet så framgångsrikt så tror jag att vi kommer fram till att det beror på att etablissemang inte får styra, att folk får tänka lite som de vill samt att det mest framgångsrika tänkandet är det uppstramat skärpta och logiskt strukturerade, kort sagt vetenskapliga. Sammanfattningsvis är framgångsformeln att så många människor som möjligt tillåts tänka fritt och att de väljer att tänka enligt vetenskapliga principer. (Till detta kommer att lämpliga värderingar måste råda i samhället, men det gör ekvationen så komplicerad att jag struntar i det och helt fräckt påstår att ovanstående är framgångsreceptet i dess helhet.)

Patrik Engellau

Jag tror nästan inte på någonting. Jag tvivlar på allt. När jag häromdagen lyssnade på min nuvarande favoritfilosof Clóvis (se här) förstod jag att jag var i gott sällskap. Filosofen René Descartes, död 1650 på Stockholms gamla kungaslott, tvivlade också på allt. Det enda han inte tvivlade på var att han faktiskt tvivlade. När han blev medveten om denna tankehandling eller observation tyckte han sig äntligen ha fått en fast punkt utifrån vilken han kunde bygga ett filosofiskt system och utropade hänfört: Cogito, ergo sum (jag tänker, alltså finns jag).

Patrik Engellau

Förra sommaren körde jag in på en bensinstation i Mellansverige för att tanka. Det gick inte, för pumparna var avstängda. En skylt uppmanade till kontakt med kassan för erläggande av handpenning.

Jag blev lite missnöjd över det, som jag tyckte, onödiga bestyret och fräste lagom irriterat till kassabiträdet.

Patrik Engellau

Nu för tiden sjunger alla tillitens lov. Och med rätta, ty tillit människor emellan, såframt den är befogad, är vägen till utveckling och framsteg för samhällena. Flera nobelpristagare i ekonomi har fått sin upphöjelse för att de påpekat detta. Sverige är, eller har i varje fall varit, ett högtillitssamhälle, en viktig förklaring till våra framgångar.

Själv upptäckte jag den befogade tillitens betydelse när jag jobbade i Afrika för ett antal decennier sedan. För att brutalt sammanfatta mina erfarenheter så genomgick jag, liksom de flesta andra svenskar som stannade i den nya kulturen tillräckligt länge, tre faser:

Patrik Engellau

Jag tycker att jag borde bli talskrivare åt statsminister Stefan Löfven så jag skrev det här linjetalet och erbjuder honom härmed att fritt bruka det.

En ny sjuka drar genom Europa. Den sjukan är ett begynnande politikerhat. Knappt har vi vant oss vid begreppet politikerförakt, som är betydligt mildare, förrän politikerhatet dyker upp.

Patrik Engellau

I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.

Patrik Engellau

Jag skrev nyss om min samhällsbild Metafåren (se krönikan Vilken är den rätta bilden av samhället?). Jag påpekade att Platon gör en snarlik analys av sin tids demokrati. Denna likhet får mig att tycka att Platon, eller Sokrates, som gör analyserna i den förres skrifter, var särskilt klarsynta personer. Inte underligt att de blev världsberömda.

Patrik Engellau

Jag skriver då och då om Karl Marx och hans bild av samhällets konstruktion, alltså vad han kallade huvudmotsättningen. Han menade att samhällets viktigaste aktörer var arbetarklassen och kapitalistklassen och att fronten dem emellan var samhällets huvudmotsättning.

Den föreställningen om samhällets konstruktion har varit dominerande sedan dess och är numera knäsatt i begreppspar som borgerlig – socialistisk och höger – vänster.

Jag tycker inte den bilden stämmer längre. Med en offentlig sektor som på gott och ont tar halva BNP och har synpunkter på allt är det som om vi inte låtsades om elefanten i rummet när vi ägnar oss åt betraktelser i Marx anda och efterföljd. Marx hade rätt före demokratins genombrott, men allt mindre efter.

Patrik Engellau

För ett tag sedan frågade jag läsekretsen vad den tyckte om idén att hugade läsare skulle träffas på en lunch och diskutera hur vi kunde samverka för att försöka tala våra valda politiker till rätta. Idén var alltså att pröva demokratin som metod att påverka politiken.

Patrik Engellau

I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Läsaren kommer att förstå varför den tyska förbundskanslern fru Merkel aldrig kan komma överens med sin grekiska motsvarighet, vem det än råkar vara.

Norr om Alperna ansluter sig folk till Paavos princip. Den säger att alla vedermödor som drabbar en människa beror på henne själv samt att hon därtill har ansvar för sin granne om grannen råkar i nöd.

Patrik Engellau

Mot min vilja har jag genom enkla sömmerskeresonemang kommit fram till att sådana som Thomas Piketty, som räknat ut att de rika blir allt rikare med tiden, nog har fog för sina förmodanden.

Min frus mormors morfar Johan Wilhelm Smitt – i familjekretsen ömsint kallad ”gubben Smitt” – var Sveriges rikaste man (Lazarus, Svenska millionärer, tionde samlingen, Varias Boktryckeri, Stockholm, 1905). Man får 17 600 träffar på honom på Google, så han är fortfarande något av en kändis.

Patrik Engellau

Det finns en vanlig föreställning som går ut på att Sverige haft en fantastiskt fin ekonomisk utveckling under ett antal år och att den fina utvecklingen är fortsatt stark. Men hur ser det ut i verkligheten?

Det finns inget enklare mått på ett lands ekonomiska utveckling är bruttonationalprodukt per capita. Ekonomifakta.se ger besked.

Patrik Engellau

Om någon hävdar att jag är paranoid kan jag väl till dels gå med på det, men jag tycker ändå att Sverige för var dag känns allt skakigare. Det värsta är inte mord, bilbränder och bidragsbedrägerier och sådant, utan den förhärskande mentaliteten, den rådande oviljan hos etablissemanget att öppna ögonen och se verkligheten.

Jag kan ta Liberalerna som exempel, men det kunde ha varit vilket parti som helst. Liberalerna har haft riksmöte och funderar på sådant som att införa tvååriga yrkeslinjer på gymnasiet, att införa system med branschlärlingar, att bygga ut yrkeshögskolan, att ge möjligheter till permanent skyddad identitet för offer för hedersrelaterat våld.

Patrik Engellau

Vi är alla, inte minst jag, syndare och svikare om vi betraktas med Jesu ögon. Han hade en idé om att vi människor, genom att älska alla andra människor som oss själva, skulle kunna göra jordelivet till ett paradis. (Han menade allvar. I Lukas 14:26 säger han ”Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”, allt för att människan inte ska prioritera sina egna nära och kära. Den verklige Jesus var, till skillnaden från den där socialsekreterarmesige figuren Svenska kyrkan vill göra honom till, en hårding.)

Jag har fem synpunkter på denna djärva plan hos vår religions entreprenör och grundare.

Patrik Engellau

Under mina idoga studier i portugisiska språket gör jag ofta intressanta upptäckter. Häromdagen blev jag uppriktigt förvånad. Jag hade stött på en journalist som heter Leandro Narloch – om du kan språket och vill bekanta dig är det bara att söka på YouTube – och har skrivit tre bästsäljare som alla heter ”En politiskt inkorrekt guide om” och sedan Brasiliens, Latinamerikas respektive Världens historia. Det som förvånade mig gällde Brasiliens historia.

Brasiliens ekonomi byggde under de första trehundrafemtio åren på slavarbete. Först år 1888 blev slavarna fria. Slavarna jobbade på sockerplantagerna, i gruvorna, på kaffeplantagerna och i alla andra verksamheter på vilka landets ekonomi vilade. Deras levnadsförhållanden var förstås förskräckliga.

Patrik Engellau

Det känns som om mitt rumpnisseperspektiv på tillvaron gradvis förstärks. Jag kommer hela tiden på mig med att fråga: ”Voffor gör di på dette viset?”

Ta det här med kampen mot våldsbejakande extremism. Problemet är i första hand att ungdomar och unga vuxna radikaliseras till jihadistiska islamister och reser till IS för att kriga eller förbereder sig för terrorhandlingar i Europa. Det finns så klart även annan våldsbejakande extremism, enligt den ”Nationella samordnarens” (Mona Sahlin) hemsida ”den våldsbejakande högerextremistiska vit makt-miljön, den våldsbejakande vänsterextremistiska autonoma miljön”. Men fokus verkar ligga på islamisterna.

Patrik Engellau

Igår skrev jag att i valet mellan att leva av eget och av andras arbete så väljer de flesta att leva av andras arbete. Det är ett resonemang som jag använt i många år, exempelvis i föredrag, och det väcker alltid mer eller mindre bestörta protester.

Varför lever du själv inte på bidrag i så fall, brukar någon fråga. Då säger jag, liksom i gårdagens text, att jag själv nog skulle lockas av alternativet om bidragen bara varit mer generöst tilltagna, så där 100 000 kronor i månaden eller mer.

Patrik Engellau

Två olika mått på migranters inträde på arbetsmarknaden är nu allmängods. Det ena är Riksdagens utredningstjänsts uppgifter till riksdagsman Staffan Danielsson att 25 procent har helårsarbete efter åtta år i Sverige och 34 procent har helårsarbete efter 15 år. Helårsarbete kan vara på hel- eller deltid. Det andra måttet, som på något sätt var vedertaget fram till denna rapport från utredningstjänsten, var att hälften av migranterna kommit i arbete efter sju eller åtta år. Vad ”komma i arbete” betyder är oklart. Det kan exempelvis vara att under någon kortare period ha gått en kurs hos Arbetsförmedlingen. Utredningstjänstens uppgift känns stabilare.

Patrik Engellau

Eftersom biståndsminister Isabella Lövin är påtänkt som nytt miljöpartistiskt språkrör och kanske vice statsminister tar jag mig friheten att återigen publicera den här texten om denna framstående kvinna.

Först tänkte jag rubricera den här krönikan ”Hur djävla dum kan man bli?”, men sedan hölls jag tillbaka av min mammas goda uppfostran och min motvilja mot att approchera regeringsmedlemmar som om vi hade umgåtts på erkänt oförskämda sociala medier.

Patrik Engellau

(Denna artikel har nyligen publicerats i Axess 3/16.)

I Axess nr 2/16 utnämner Torbjörn Elensky ”tredjevärldismen” till en av Sveriges ”överideologier” tillsammans med sådana idékoncept som demokratin, feminismen och antirasismen.

Tredjevärldismen är det där med att (med mina ord) u-länderna på något vis är mer rättfärdiga än i-länderna eftersom de senare byggt sitt välstånd på förtryck och utsugning av de förra och att de senare därför har en skuld till de förra. Sveriges anslutning till synsättet började med Palme och har utvecklats genom årtiondena och nu nått triumfatoriska höjder exempelvis genom Wallströms feministiska beslut att erkänna Palestina.

Patrik Engellau

Jag ska inte påstå att jag är expert på företag – vem är det? – men jag har en del erfarenhet, inte minst som ägare av en börs för små och medelstora företag, där jag rätt nära kunnat följa ett stort antal företags öden.

En provisorisk lärdom jag dragit är att när ett företag verkar bra så är det ofta mycket bättre än det inledningsvis tycks vara. Om man rotar i ekonomin och företagets situation så ser allt ännu ljusare ut än man först trott.

Även det omvända gäller. När man anar att något inte står rätt till i ett företag visar det sig häpnadsväckande ofta att verkligheten är ännu värre, vilket man upptäcker om man snokar och gräver.

Patrik Engellau

Det fanns en tid, jag minns den som igår, när invandringen ansågs värdefull och en god affär för Sverige eftersom invandrarna påstods vara så välutbildade. Syrierna var läkare praktiskt taget allihop och Sveriges stora problem var att vi inte tog vara på alla irakiska civilingenjörer utan förvisade dem till att köra taxi.

Den tiden är förbi sedan några månader. Den luttrande insikten att migranterna på det hela taget har dålig utbildning med många analfabeter sprider numera förstämning i migrofila (invandringsvänliga) kretsar.

Patrik Engellau

Jag blir rätt ofta kontaktad av läsekretsen. Många frågar vad de själva kan göra för att påverka situationen i Sverige (”Jag har ingen lust att ruttna bort utan att ens ha försökt få styr på landet”). Jag hade nyss ett möte med två personer och följande idé, som härmed går på remiss till läsarna, tog form. Idén bygger på den möjligtvis naiva tanken att demokratin kan förmås att fungera om dugliga och målmedvetna människor, som läsarna på den här sajten, engagerar sig i politiken.

Patrik Engellau

Mitt husorgan Dagens Nyheter förklarar att Ryssland numera, genom sin ”alltmer intensiva psykologiska krigföring”, är mer bakslugt illasinnat än någonsin. Ryssland ”lägger stora resurser på att vilseleda och förvilla sin egen och andra länders befolkning”. Såväl försvarsminister  Peter Hultqvist som inrikesminister Anders Ygeman vill ”motverka sådana här kampanjer” och ”destabiliserande information”. Det känns bra. Jag kanske skulle bli sosse i alla fall.

 

 

 

Patrik Engellau

Politiker har egentligen bara två verktyg i sin verktygslåda: budgetar, alltså pengar som ger dem möjlighet att köpa saker, samt lagstiftningsmakten, som gör det möjligt för dem att skriva och ändra regler. Dessutom kan de uttala besvärjelser, ofta på temat att ”vi måste” göra något som de inte kan göra.

Alltfler samhällsproblem verkar vara av en typ som inte låter sig lösas med hjälp av pengar och regler (och självklart inte med besvärjelser). Skolan är ett exempel. Skolans problem är en sjuk kultur med demoraliserade lärare, föräldrar som abdikerat från sitt föräldraansvar och elever med försvagade lydnadsgener. Då hjälper det inte med mer pengar eller fler föreskrifter från skolmyndigheterna.