I debatten om kostnaden för migrationsexperimentet har det länge varit en etablerad sanning att 50 procent av flyktinginvandrarna är sysselsatta efter 7-8 år. Gott att hälften försörjer sig själva efter en förvisso lång etableringsperiod, men det betyder också att hälften inte gör det. En stor andel måste försörjas livet ut av svenska skattebetalare.

Nu har det dock kommit en utredning från Riksdagens Utredningstjänst, beställd av centerpartisten Staffan Danielsson, som visar att endast 34 procent av flyktinginvandrarna är sysselsatta efter 15 år. Av detta kan den intelligente läsaren dra slutsatsen att 66 procent inte är sysselsatta. Efter 15 år! Och värre lär det bli. Eftersom utredningen baseras på historiska siffror kan jag förutsäga att sysselsättningsgraden sjunker väsentligt när senare års enorma migrationsvolymer får genomslag i siffrorna.

Det råder hyperinflation i den svenska USA-rapporteringen. Morgonsoffor och tidningsspalter diskuterar primärvalen med sportkommentatorers detaljrikedom.

Men det saknas nyanser. Och i motsats till sportvärlden, där hundratusentals kunniga svenskar ställer höga krav på sina kommentatorer, hålls de politiska kommentatorerna sällan ansvariga.

Det har lett till två problem som avskräcker USA-intresserade nyhetskonsumenter från svensk media; kompetensbrist och vänstervinkling. Låt mig börja med kompetensbristen.

Det förefaller vara ett mänskligt behov att vilja tillhöra en gemenskap “vi” som avgränsas mot andra gemenskapers “dom”. Som följd av en misslyckad integration av nyanlända invandrare, har så kallade utanförskapsområden bildats i Sverige som inrymmer en gemenskap och ett “vi’”. Utanförskapets gemenskap avgränsas mot det etablerade samhället, “dom”.

I utanförskapsområdena bor en stor andel boende med utländsk härkomst. Arbetslösheten är skyhög i jämförelse med riksgenomsnittet. Kriminalitet blir för vissa boende i dessa områden ett sätt att försörja sig. Polisen utgör en symbol för det etablerade samhälle i vilket många av de boende misslyckats med att integrera sig.

Polisen redovisar i rapporten ”Nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan på lokalsamhället” hur kriminella nätverk tar ökat utrymme i utanförskapsområden. Polisen har svårt att agera i dessa områden som därmed kan betraktas som stående utanför lagen. Terrorforskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllegran skriver på DN Debatt att utanförskapsområden i Sverige har varit också kraftigt överrepresenterade beträffande extremism och utländska stridande.

Skillnaderna i inkomst och välfärd skapar moraliska imperativ för åtgärder att utjämna genom överföring från dem som har det gott ställt till dem som lever i elände. Med begränsade resurser följer ett ekonomiskt imperativ: att omfördelningen bedrivs kostnadseffektivt så att bidraget till de fattigas välfärd maximeras.

Traditionellt har omfördelning begränsats till nationen. I en alltmer globaliserad värld har biståndet tillkommit. Mera nyligen har frågeställningen accentuerats ofantligt av hitresta tiggare och flyktingkris. Omfördelning för att komma tillrätta framförallt med de problem som flyktingkrisen skapat står numera otvetydigt först på politikens agenda.

Tre grundläggande frågor kräver svar inför omfördelningens hantering. För det första: hur mycket? För det andra: till vems förmån? Och för det tredje: med vilka metoder för att maximera omfördelningens nytta? Dessa frågor har blivit häpnadsväckande negligerade i aktuell samhällsdebatt.

En rektor som lägger större vinn vid att följa byråkratiska regler, såsom hen nu väljer att tolka dem, får sannolikt en sämre fungerande och stökigare skola än den rektor som, såsom en god förebild, förmår utveckla relationer med och hos lärare och elever.

Det föreligger en väsentlig skillnad mellan management (administration och byråkrati) och ledarskap. Management innebär att sysselsätta sig på detaljnivå, att använda sig av ett mikroskåp. Management behandlar objekt, budgetar och processer. Ledarskap innebär att se helheten, framförallt människor och relationer. Ledarskap förutsätter handlingsutrymme.

Disciplinering, själens makt över kroppen, är en bärande tanke i västerländska organisationer och inte minst i byråkratiska regelverk. Till disciplineringen hör övervakning av individen, exempelvis av chefer i hierarkin, av fångvaktare i fängelset och av lärare i skolan. Att katedern står längst fram i klassrummet är inte någon slump utan i själva verket dels en symbol för makt, dels ett verktyg för övervakning och disciplinering av eleverna.

På Skolverkets hemsida kan man läsa om varierande forskningsrön avseende skolans arbete. Där återfinns inget som uttalat handlar om disciplinering. Användandet av sajtens sökfunktion ger inte heller någon träff på “disciplinering”. Detta trots att många lärare i dagens svenska skola kan vittna om att de ägnar sig mer åt socialt arbete och uppfostran än undervisning. Disciplinering verkar ha utmönstrats av Skolverket eller så anser myndigheten att skollagen är tillräckligt disciplinerande i sig.

Den som har arbetat på Sveriges Radio ger sig ogärna in i en diskussion om public service. Det kan misstänkas att han talar i egen sak. Jag var tolv år på radions vetenskapsredaktion. Det var lärorika och formande år. Vi förvaltade mediets folkbildningsuppdrag, så gott vi förmådde, men låg i slagskugga från nyhetsprogrammen. Sedan skulle man göra nyheter också av vetenskapsprogrammen. Då lämnade jag. Det finns annat att göra här i livet.

Idag är det inte nyheterna som kastar sin skugga över det seriösa programutbudet. Det är babblet, pratunderhållningen, direktsändningsvansinnet. Folkbildningen misstroddes redan på min tid (1982–94); idag är den marginaliserad. Kultur- och vetenskapssändningarna (egentligen borde medarbetarna där ingå i en och samma redaktion) är oftast av mycket hög kvalitet. Men det researchlätta utbudet har bett ut cancerogent sig i tablåerna.

Det är i dagarna tjugo år sedan Göran Persson tillträdde som socialdemokratisk partiledare och statsminister efter Ingvar Carlsson. Persson verkar ha sett fram emot att bli den nye Gunnar Sträng, men när alla rimliga kandidater föll av fick han axla ansvaret enligt den eviga devisen ”om Partiet kallar”. Det var egentligen inte ett så tokigt val, och jag vill i det följande nyansera bilden av ”Vingåkers Machiavelli”.

Det finns många skäl till att inte önska se Donald Trump som USA:s nästa president; hans stötande uttalanden, gränslösa ego och politiska kunskapsbrister avskräcker med rätta.

Trots det stöder jag Donald Trump, som nu framstår som republikanernas troliga presidentkandidat.

Etablissemangen behöver nämligen konfronteras. Och det gör Donald Trump effektivt.

Som fackligt aktiv sedan många år är det med stort intresse jag följer debatten om hur integrationsfrågan skall lösas. Från borgerligt håll flaggas alltmer unisont för en politik där löntagarkollektivet ”skall ta sitt ansvar” och acceptera sänkta ingångslöner för nyanlända för att dessa skall komma i arbete.

Dylikt är ett rött skynke för fackföreningsrörelsen. Även om Alliansen hävdar att detta grepp skall vara tillfälle och att nyanlända sedan skall nå upp i ”svensk lönestandard” så är det högst troligt att en sådan politik blir normbildande på arbetsmarknaden i sin helhet och därmed urholkar kollektivavtalen.

Under EM i fotboll 2012 såg jag Sverige – Frankrike på en sportpub i Marseilles vackra hamn med anor från antiken. ”Vive-les-bleus!” (leve de blå!), skanderade fransmännen då och då, åsyftande sitt lags blå tröjor, samtidigt som de flinande pekade på den för dagen kycklinggule svensken. Till slut kunde jag inte längre vakta min tunga utan utropade ”Vive-les-noires!” (leve de svarta!), åsyftande att åtta av Frankrikes elva spelare var svarta. För denna fräckhet belönades jag med spridda skratt och en liten applåd. Strax därefter gjorde Zlatan turneringens snyggaste mål genom att stänka in 1-0 på volley vilket fick mig att hålla tand för tunga för att inte riskera min hälsa.

”Det är för att kvinnor från högern inte vågar berätta” var svaret på en fråga om varför det tycks så vanligt i just vänsterkretsar att ha varit utsatt för våldtäkt och sexuella trakasserier. ”Så har det alltid varit, det är inget nytt. Så har män betett sig i alla tider” är andra vanliga bortförklaringar och förnekelser av nyårsnattens händelser i Köln och annorstädes då 1000-tals unga kvinnor blev sexuellt trakasserade. När invandrarkvinnor vittnar om hur de tvingas leva under den hederskultur som råder på många håll i vårt land, inte minst i våra förorter och utanförskapsområden, menar bl.a. Feministiskt initiativ att det är rasistiskt att peka ut ”grupper och kulturer”. Om inte ens kvinnorörelsen och feminismen på vänsterkanten står upp för alla kvinnors lika rätt att leva sitt liv i frihet efter eget huvud, vilka ska då göra det? Det är ett stort svek. Och inte bara mot de över 70 000 unga som utsätts för detta dagligen i vårt land. Vi kan alla komma att drabbas, kvinna som man.

I Asien, Afrika och Latinamerika finns kåkstäder kring nästan alla större befolkningscentra. Myndigheterna kämpar för att erbjuda sina medborgare anständiga boenden, men strömmen av nytillkomna gör kampen ojämn. I Brasilien kallas dessa spontant och illegalt uppförda boenden för favelor (”favelas”).

I Sverige gäller som vanligt upp- och nedvända världen. Här satsar myndigheterna skattepengarna på att BYGGA favelor. Favelorna kallas för modulbostäder, men alla som sett dessa boenden inser vad det är frågan om. Stora mängder människor ska stuvas undan till så låg kostnad som möjligt. De nya favelorna får det hårt kritiserade miljonprogrammets betongområden att framstå som höjden av välstånd och lyx. Den nya ”superministern”, Ylva Johansson sa dock lugnande i morse att favelorna bara kommer att stå kvar i 10-15 år. Tro mig: Favelorna blir kvar för all framtid!

Thomas Gür

Denna dikt av Verner von Heidenstam är en av de mest kända, inte minst genom Stenhammars tonsättning. Den publicerades första gången 1899 i Svenska Dagbladet, därefter i samlingen ”Ett folk” 1902 och slutligen i ”Nya dikter 1915.

—

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,

vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,

och dåd blev saga, men med hand vid hand

svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

 

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!

Brinn, österstjärna, genom junikvällen!

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,

du land, där våra barn en gång få bo

och våra fäder sova under kyrkohällen.

—

Ändå är det så sällan den blir föremål för en genomblick – vad är det Heidenstam säger? Och säger det han säger oss något idag?

Det finns skäl att fortsätta reflektera över den fråga om den svenska migrationsdebatten Patrik Engellau ställer. Vidden av Sveriges särställning vad gäller asyl och invandring blir tydlig för den som följer debatten i migrations- och flyktingfrågor i våra grannländer – Norge, Danmark, Finland, Tyskland. Samtliga dessa länder har haft ett i historiskt perspektiv stort mottagande av flyktingar, särskilt givetvis Tyskland under det senaste året. Över samtliga, utom Tyskland, har det i den svenska debatten länge moraliserats i arrogant tonläge.

Det är lätt att på webben följa debatten i dessa länder, i till exempel Aftenposten, Jyllandsposten, Morgenbladet, Die Welt, Politikken, Hufvudstadsbladet. Tankeväckande nog är det offentliga samtalet i dessa länder betydligt öppnare, intressantare och mer kvalificerat än det svenska. De självklara frågorna ventileras: om välfärdsstatens gränser, om den nationella samhörighetens sårbarhet, om hot mot det sekulära samhället och uppkomsten av en ny stor underklass. Det i vårt lands så frekventa klistrandet av epitet på motståndare förekommer, men inte lika ofta och inte med den förödande effekt det har haft i svensk debatt.

Nationalismen var 1800-talets stora liberala projekt. (Ett annat var frihandel, ett tredje slaveriets avskaffande.) Den var riktad mot den dynastiska världsordningen – mot kungarnas Europa, mot aristokratin vid makten. Nationalstaten blev medborgarsamhällets klippa. Först med medborgarsamhället på plats kunde demokratin byggas. Där dessa förutsättningar saknades misslyckades alla demokratiska strävanden. Tyvärr är det så.

Det här är en historiesyn som många inte vill veta av idag. För tjugofem år sedan predikades nationalstatens död – då var det EU/EG och regionernas Europa som gällde. Detta var emellertid en något kuriös uppfattning. I själva verket befriades ju just då många av Europas nationalstater ur sin sovjetimperiella tvångströja och kunde äntligen börja leva ett fritt liv. De sociala revolutionerna i Sovjetunionen med lydstater blev också nationella.

Våra riksdagsmän har till sin förskräckelse upptäckt att folket är mer välinformerat om verkligheten i Sverige än vad de själva är. Nu försöker partierna springa ikapp väljarna genom att lansera diverse förslag som liknar kopior av redan tidigare misslyckade åtgärder. Inom arbetsmarknaden ytterligare anställningsformer, inom bostadspolitiken ökade subventioner till bygge av hyresbostäder etc. Partierna vill få tiden att gå till valet 2018 och det bättre läge som man hoppas på därefter. Enligt opinionsundersökningar instämmer en knapp majoritet av folket och förkastar idén om ett extraval.

Nu finns det analyser för Södertälje kommun och Malmö stad som visar att tiden för taktiken att invänta valet 2018 inte finns. Åtgärder måste vidtas nu. Redan 2014 fanns 40 kommuner som liknar dessa två kommuner som sedan länge haft alltför snabbt växande kostnader för social verksamhet.

Nu börjar locken lyftas på många håll. Allt fler kritiserar etablerade föreställningar utan att hejdas av rädsla för brännmärkning, eller åtminstone med förhoppningen att de som stämplar seriösa debattörer som ”rasist” eller ”fascist” åtminstone får mothugg. Kritiken kan riktas mot så kallad progressiv pedagogik i skolan eller mångfaldsindoktrinering (aktuella exempel Entreprenöriellt lärande rent flum respektive Vem granskar mångfaldsytligheten?), kulturrelativism, identitetspolitik, kontraproduktiva biståndssatsningar, journalistisk manipulering, Sveriges roll som ”moralisk stormakt” och mycket annat. På asylpolitikens område förefaller pendeln ha svängt så radikalt att det som nyss inte fick uttalas redan har blivit majoritetspolitik.

Det kan vara så att vi befinner oss i en gynnsam situation för omprövning och nytänkande. Men det är inte, med Strindbergs ord, tillräckligt att riva för att få luft och ljus. Inte heller kan vi, som i Monopolspelet, gå tillbaka till ”Gå” utan att passera fängelset. I stället är det viktigt att fylla det tomrum som uppstår när kvasten har gått med nya berättelser, nya visioner som kan leda vidare.

För inte särskilt länge sedan lobbade Fredrik Reinfeldt för att Turkiet skulle bli medlem i EU. Carl Bildt var besatt av att få in Ukraina i unionen, vilket delvis utlöste ockupationen av Krim och krig i Ukraina. Birgitta Ohlsson såg möjligheter för EU-expansion till länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och till och med öster om Kaspiska havet. På vilka grunder beviljades Bulgarien och Rumänien medlemskap? Idag har den febriga expansionsberusningen lagt sig. EU lider av elefantiasis och vi bevittnar nu vad som kan vara unionens sammanbrott.

Var EU i själva verket dömt att falla redan från början? Jag tror det. Organisationen är ett hafsverk, ett elitprojekt utan förankring hos medborgarna, byggt av flåsiga politiker som ville skriva in sig själva i historieböckerna. Starka och motstridiga krafter sliter nu unionen i stycken alltmedan käbblet fortsätter på 24 språk.

Duktiga och tåliga svenska kommuninvånare som betalar en av världens högsta skatter är även ansvariga för nyanländas integration. Från statlig styrning genom institutionella direktiv till kommunala handlingsplaner. Från kommunala handlingsplaner till möten mellan människor.

Migrationsverket fick utvidgade möjligheter att anvisa asylsökande ensamkommande barn till samtliga kommuner 1 januari 2014 (1994:137 ändring SFS 2013:755). Anvisningen skall ske i anslutning till barnets asylansökan och kommunen ska ordna boende, god man och skolgång (prop. 2012/13:162). Boende för ensamkommande barn har fungerat bra på min bostadsort i Vellinge kommun. Småskalighet och individuella möjligheter. Grannar bakar kakor och tittar in på boendet.

I andra kommuner har idag våld och kriminalitet blivit en del av vardagen. Rättssystemet har inte kapacitet att överföra samhällets värderingar utan unga män av oidentifierad ålder kan begå kriminella handlingar och vara ute på gatan samma eftermiddag. Kommuninvånare får successivt ändra sin livsstil och bli medvetna om otryggheten.

I gällande svensk språklag från 1 juli 2009 är huvudbeslutet att värna om svenska språket och den språkliga mångfalden i Sverige. Förutom svenskan har Sverige fem officiella minoritetsspråk; finska, tornedalsfinska (meänkieli), samiska, romani och jiddisch. Trots att språklagen inte ens är sju år föreslår jag en ändring som bättre reflekterar den värld vi lever i idag.

Globaliseringen fortskrider i snabb takt och de medborgare som har svenska som sitt huvudspråk minskar fortlöpande. Vidare är det ingen tvekan att engelskan tveklöst har blivit vår tids lingua franca och är mer eller mindre det helt dominerande språket i vetenskap, teknik och business liksom inofficiellt även i politik trots enorma satsningar på simultantolkning och översättning som exempelvis har infört inom EU. Byråkratin och kostnaden för detta är ytterst omfattande. Att använda mer än ett språk är inte heller något nytt för Sverige och redan under medeltiden var lågtyskan landets kommersiella språk och latinet var ända till slutet av 1700-talet det vetenskapliga språket.

Som medborgare i Sverige betalar man normalt hela sin tandvårdsräkning upp till 3 000 kronor. Vid kostnader över 3 000 tar Försäkringskassan 50 procent av räkningen, enligt den lista över referenspriser (se TLV.se) för tandvårdskostnader som finns. Lagar någon tänder för mer än 15 000 kronor, tar Försäkringskassan 85 procent av kostnaden. Detta gäller under en ettårsperiod. Sedan börjar man om med att jobba sig upp mot högkostnadsskyddet, så att säga. Dessa data enligt handläggare vid Försäkringskassan. Har man dåliga tänder blir det en dyr historia för varje svensk.

Vad vill Sverige göra för att få till en fredlig lösning i Mellanöstern där konflikten mellan kurder och turkar utgör en viktig del? Alternativt, ska vi finna oss i att stå som hjälplösa åskådare till den maktkamp som nu verkar dra in världen i ännu ett världskrig?

Läget i Turkiet och Syrien går nu från allmän terror till öppet folkmord. Den turkiska regimen och den Islamiska staten Daesh gör gemensam sak mot det kurdiska folket. Jag är irakisk kurd och har under åren fått se hur den legitima kampen för ett fritt Kurdistan övergått till ett allas krig mot alla och där den turkiska regimen nu passar på att anfalla de kurder som framgångsrikt satt stopp för IS mordiska framryckning i Syrien och Irak.

Den så kallade Baltutlämningen den 25 januari 1946 är en av de största skamfläckarna i Sveriges moderna historia. På begäran av Sovjetunionen tvingades 150 skräckslagna och desperata balter ombord på det sovjetiska fartyget Beloostrov som angjort Trelleborg. Utvisningen föregicks av internering, hungerstrejker, självstympningar och minst sju självmord.

Nu gör regeringen, i alla fall socialdemokraterna, populistiska utspel om att utvisa 80 000 invandrare som inte har asylskäl. Lyssnar man på inrikesminister Anders Ygeman så verkar det ganska enkelt. Man ska använda sig av charterplan i skytteltrafik, en ren logistikfråga med andra ord. Jag måste tyvärr upplysa Ygeman om att det inte handlar om 80 000 potatissäckar. Det handlar om att genomföra 533 stycken baltutlämningar där många kommer att göra allt för att sätta sig till motvärn. Dessutom krävs att mottagarlandet samarbetar och tvingar passagerarna att kliva av planet när det landat. Det hade varit enklare och bättre med en ansvarsfull och långsiktigt hållbar migrationspolitik, men regeringen verkar inte ha förstått att den faktiskt bär ansvaret för vårt land.

Det finns regler för journalistiskt arbete  (Allmänhetens Pressombudsman och Journalistförbundet) som inte alltid följs av journalister och deras redaktioner. Dessa borde alltid genomsyra svensk journalistik, då det påverkar förtroendet för journalister och trovärdigheten i journalistiskt arbete.

Jag menar att det saknas självkritik och självkritiskt tänkande i mainstreammedia när det gäller att förhålla sig till dessa regler. Kritik förs istället fram av aktörer inom alternativmedia och på sociala medier.

Avsaknaden av självkritik och självkritiskt tänkande gäller givetvis inte alla journalister och allt journalistiskt arbete, men det förekommer mer eller mindre allvarliga brister i journalistiskt arbete där lägstanivån visar på förekomsten av bekymmersamma överträdelser.

Just nu vänder vinden mycket snabbt. Det som skulle rendera en plats vid skampålen helt nyligen är i dag comme il faut. Politiska åtgärder som var otänkbara nyss har redan genomförts eller är på väg att genomföras. Inte undra på att det är svårt att orientera sig i opinionsläget.

Jag tycker mig i dag se tre dominerande paradigm, eller känslolägen, eller verklighetsuppfattningar, vad man nu vill kalla dem. De är inte lätta att beskriva på ett uttömmande sätt, men jag försöker ändå fånga några nyckelattityder.

Public service ska som bekant vara opartiskt och sakligt. Vidare ska utbudet präglas av mångfald. Med det menas sannolikt att minoriteter ska få komma till tals och synas. Detta verkar inte vara något problem för TV. Minoriteter får synas så ofta så att majoriteten kommer på undantag.

”Nisse i Hökarängen” och hans åsikt verkar inte vara speciellt intressant för TV. Han anses nog alltför burdus. Om han släpps fram finns risken att han avviker från åsiktskorridoren och säger dumma saker som till exempel att invandringen inte fungerar. Förre KD-ledaren Hägglund förde fram begreppet ”verklighetens folk”. Där ingår Nisse i Hökarängen. Det hade Hägglund dock inget för. Begreppet mötte kraftig kritik från overklighetens folk, alltså kultureliten. Begreppet självdog.

Sedan andra världskriget har bostadsmarknaden manipulerats via politiska styrda hyresregleringar. Privata profitörer skulle inte få sko sig på människors behov av bostad. Resultatet av denna politiska välvilja är att Sverige idag lider av akut bostadsbrist. Svartköp av hyresrätter har blivit enda vägen till bostad för mindre bemedlade, just den grupp som skulle skonas från höga hyror. Lägenheter på svarta marknaden kostar också mycket pengar, ibland hundratusentals kronor, trots att köp inte medför äganderätt. Detta betyder att stora grupper inte ens kan köpa svartkontrakt.

Jag brukar ögna igenom Dagens Medicin. Häromdagen fångade en förstasidesnyhet min uppmärksamhet: Strikt policy för vård av EU-migranter.[i] Om detta har man även kunnat läsa i dagspressen[ii].

Med EU-migrant menas romska tiggare från Balkan. Förvisso har denna definition, såvitt jag kan se, inte stöd i någon lag eller förordning, men begreppet används av branschorganet Sveriges Kommuner och Landsting[iii] (SKL) och andra, som om dess betydelse vore given.

Som alla andra söker tiggarna vård när de blir sjuka. Eftersom de är EU-medborgare har de rätt till vård här i landet. För tillgång till vård utomlands krävs att man visar fram det europeiska sjukförsäkringskortet (European Health Insurance Card) som hemlandets socialförsäkringsmyndighet ställer ut på begäran. Som rumänska medborgare har tiggarna (jag förutsätter att samma sak gäller tiggare från Bulgarien) rätt till sjukvård i sitt hemland[iv]. Således saknas anledning till en särlösning för deras del då de tar svensk sjukvård i anspråk.

Det går undan nu. Under januari månad har den verklighet många av oss varnat för börjat bli fullt skönjbar, då den ena samhällsinstitutionen efter den andra larmar om att man inte längre klarar sitt uppdrag. I samband med det har också åsiktskorridoren börjat rämna och andra röster än de vanliga ”allas-lika-rätt”- röster börjar höras. Men tonläget i ”debatten” har höjts märkbart. Det som i ett slag öppnade många slumrandes ögon var nyårsnattens händelser runt om i Europa, och det sätt på vilket det hanterades i ett första skede. De omfattande trakasserierna i Köln och på flera andra ställen kom till slut till allmänhetens kännedom – efter att den tyska polisen initialt försökt dölja det, och till och med uttalade att nyårsnatten i Köln varit lugn – och dammluckorna öppnades på vid gavel. Det blev med ens alldeles tydligt att medias, myndigheters och politikers gemensamma agenda om att mörka händelser som kunde ”öka på rasismen i samhället” blivit kontraproduktivt.