Det är nu 22 år sedan 63 unga liv släcktes i den fruktansvärda diskoteksbranden vid Backaplan i Göteborg. De fyra män som hade anlagt branden dömdes för grov mordbrand, de tre äldsta dömdes till fängelse i sju-åtta år medan den yngste fick sluten ungdomsvård.

De dömdes också att betala skadestånd, dels till de överlevande, dels till anhöriga till dödsoffren. Skadestånd som uppgick till drygt 10 miljoner och som betalats av Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten tar nämligen över skadestånden när de dömda inte kan betala, så att offren får ut sin ersättning. Det innebär dock inte att de skyldiga går fria. Skulden ska alltså inte preskriberas, utan drivas in av myndigheten.

Det händer, oftare än jag skulle vilja, att jag skriver texter som är negativa till polisen, både myndigheten i sig och enskilda representanter. Det beror inte på att jag ogillar polisen. Det beror tvärtom på att jag alltid har hyst stor respekt för polisen, som står mellan den skötsamma allmänheten och de farliga kriminella elementen, och att jag ser med oro på den feminisering som nu hotar förgöra hela myndigheten.

Riksdagen har öppnat igen efter sitt långa sommarlov och på onsdagen sände P1 direkt från debatterna. Det gjorde mig deprimerad. Jag önskar verkligen att jag kunde känna förtroende för de folkvalda, men det gör jag inte. Det enda jag hör, när jag lyssnar på dem, är tomma floskler – utstuderat ordbajseri som används för att ge sken av en handlingskraft och en kompetens som inte finns där.

Härom dagen åkte jag förbi den nedbrunna McDonaldsrestaurangen i Årsta söder om Stockholm. Det kändes lite konstigt inombords. Inte för att jag är någon större fantast av McDonalds, men Årsta ligger nästgårds och den där restaurangen har funnits där så långt tillbaka jag kan minnas. Först var det en Clockrestaurang, om någon minns den hamburgerkedjan, och sen tog McDonalds över. Där satt sonen och jag och käkade burgare när vi såg tvillingtornen rasa den där fasansfulla dagen den 11 september 2001. Där svängde jag in så sent som för någon vecka sedan och köpte McNuggets med bbq-sås för att jag var för lat för att laga mat. Och nu är den borta.

Uppsala kommun uppmanar skolpersonal att inte berätta för elever eller föräldrar om något av barnen smittats av coronavirus, berättar P4 Uppland.

På kommunens hemsida uppges dock att alla föräldrar får information och skolchefen Christina Stenhammar har fullt sjå med att förklara hur det kommer sig att man säger en sak men gör en annan. Till slut landar det i att det handlar om ”integritetsskäl”.

Det finns inte mycket som gör mig så rasande som när myndighetspersoner och politiker låter påskina att den naivitet som präglar Sverige i dess attityd mot mörka krafter skulle vara något slags kollektiv egenskap hos alla svenskar. Nu senast var det biträdande rikspolischefen Mats Löfving som konstaterade att ”vi i Sverige” varit naiva i vårt förhållande till invandrade klaner.

”Vi i Sverige”? Vilket trams. Vi är många som sett vad som händer, som varnat för framtiden och som på alla sätt försökt få politiker och myndigheter att se verkligheten som den är, bortom den skyddade sfär där de själva lever och verkar. Men det är ingen politiker som har brytt sig.

I augusti sköts en 12-årig flicka till döds när hon promenerade med sin hund i Botkyrka. I Göteborg satte nyligen ett kriminellt nätverk upp vägspärrar för att kontrollera fordon. På kyrkogårdarna skärps bevakningen efter att två tonårspojkar kidnappades, torterades och våldtogs i timmar på en kyrkogård i Solna.

Nu ger statsministern sin syn på det eskalerande våldet i samhället – och kallar de yrkeskriminella för ”smågangstrar”. Det är ingenting annat än stor, förbannad skam.

Begreppet myntades i samband med Norrmalmstorgsdramat 1973 och används världen över. Men Stockholmssyndromet som begrepp har också många kritiker – inte minst bland Norrmalmstorgsdramats gisslan.

Stockholmssyndromet är namnet på ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer, eller andra som hålls fångna mot sin vilja, utvecklar en relation till förövarna och tar deras parti mot polisen och ibland till och med blir delaktiga i brottet genom att exempelvis hjälpa förövarna att rymma från polisen.

När Sveriges Radio rapporterar om upploppen i Malmö under den gångna helgen råder det ingen tvekan om var de står i debatten om yttrandefrihet kontra sådant som antidemokratiska hädelselagar. Istället för att förhålla sig neutrala väljer de att tala med muslimsk röst och ett muslimskt synsätt på samhället. När inslaget om Malmö påannonserades i P1 Morgon måndagen den 31 augusti sa uppläsaren, med mycket allvarligt tonfall:

Allt medan regeringen fortsätter stå handlingsförlamad inför den utbredda yrkeskriminaliteten kryper den bistra nya verkligheten allt närmare de skötsamma medborgarna. Nu är det de äldre i Göteborg som drabbas då svensk polis står handfallen inför den ökande gängkriminaliteten.

Det är Närhälsan i nordöstra Göteborg som nu tvingas stoppa sina hembesök på grund av den gängkonflikt som pågår i området. Närhälsans medarbetare kan alltså inte ge sig ut och besöka sjuka människor i behov av vård – på grund av de kriminella.

Det är häftigt att betala skatt, hävdade Mona Sahlin för ett antal år sedan. Och en gång i tiden tyckte även jag det. Jag tyckte om tanken på att alla bidrar till det allmännas bästa, och att vi är solidariska med varandra, och det gör jag fortfarande. Men i takt med att slöseriet med skattepengarna ökat har känslan av välbehag bleknat betänkligt. Idag, när det står klart att våra skattepengar bidrar till att etablera radikal islamism i Sverige, är det inte ett dugg häftigt att betala skatt – utan precis tvärtom.

Man får tycka om dansbandsmusik. Det skrev min kollega Richard Sörman i en fin text här på Det Goda Samhället för ett tag sen. ”Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land”, skriver han – och så rätt han har!

Han har också rätt i att vi ibland behöver påminnas om att vi faktiskt får tycka om dansbandsmusiken, för få musikgenrer har väl varit så bespottade genom åren. Och jag tvivlar inte alls på att det beror på att den, enligt ”eliten”, är alldeles för svensk i sin framtoning. Och eftersom det inte går att komma åt denna så oerhört populära musikgenre på annat sätt än att genom olika mediekanaler sprida förakt för den, så är det vad svenska medier med kultursidorna i spetsen gjort i decennier.

Ingenting är så populärt bland kändisar nuförtiden som att framhäva hur svårt man haft det i livet. Ju mer känd och välbärgad man är, desto viktigare är det att framhålla att man har en torftig och allra helst mycket fattig barndom.

För en tid sedan avslöjade vänsterrörelsens mest omhuldade klassresenär Åsa Linderborg att hon var orolig för sin tandhälsa eftersom hon vuxit upp under så fattiga och eländiga förhållanden att hon aldrig lärt sig borsta tänderna ordentligt. Ungefär som om hon skulle ha vuxit upp i en backstuga eller statarlänga utan tillgång till tandvård, när hon i själva verket växte upp i ett välfärdsland där Folktandvården redan etablerat sig och där man fick information och undervisning om tandhälsa kostnadsfritt från första klass i skolan.

Tiveden kallas ett stort område där bland annat Askersund och Laxå ingår. Namnet Tiveden tros komma av en sammansättning av namnet Ti (en benämning på den gamle asguden Tyr) och ordet ”ved” som betyder skog. Tyrs skog, alltså, och kanske ligger det något i den förklaringen för historiskt sett har området ofta kallats för just Gudarnas skog.

Tiveden är ett mycket vackert naturområde som som sträcker sig från skärgårdsmiljöer till urskog. I området finns också den vackra nationalparken med samma namn. Den ligger i den del av skogen som brukas kallas Trolltiven. Skogen skapades av is och vatten för mer än tiotusen år sedan, och fortfarande finns i området enorma flyttblock och djupa sprickor som minner om isens framfart. Här finns också många kristallklara sjöar och en av dem är den välkända sjön Fagertärn.

I sommar har fler än vanligt semestrat hemma, och på sociala medier har folk lagt upp bilder från sina hemstäder, lantställen eller från vackra platser i närområdet. Vackra, stämningsfulla bilder som inte bara visar det ljuvliga svenska landskap som jag håller så kärt, utan som också speglar den svenska kulturen. Det märks i kommentarsfälten, där människor trycker på gillaknappar och skriva långa kommentarer om hur bilderna får dem att känna inombords.

78 procent av de män som lagförts för att köpa sex i Uppsala sedan januari 2019 är utlandsfödda. Det visar statistik som tagits fram av P4 Uppland. Överrepresentationen syns även i en rapport från polisen för 2018 i de tre regioner som noterar födelseland.

Man skulle kunna tänka sig att politikerna nu skulle ta fasta på dessa siffror, för att på allvar försöka klara ut problemet med invandrade mäns attityder mot kvinnor. Men några sådana ambitioner finns inte. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen gör tvärtom klart att man inte alls jobbar för att specifikt lära sig mer, eller förebygga, just dessa förövares brott – trots att de alltså är grovt överrepresenterade. Istället drar hon till med de numera närmast klassiska flosklerna när P4 intervjuar henne:

När en av mina äldre släktingar låg för döden i slutet av 1920-talet så kom representanter för den frikyrka han tillhörde dit och övertalade honom att testamentera hela sin kvarlåtenskap till församlingen. Med svavelosande predikningar målade de upp en flammande helveteseld, och klargjorde att hans enda garanti för att slippa brinna i evighet var att ge bort allt han ägde till kyrkan. Min släkting, som var djupt religiös, skrämdes att testamentera både gård och ägodelar till kyrkan istället för att låta det gå till familjen.

Sverige har aldrig varit tryggare. Men trots den rådande idyllen behöver polisen eskort till och från arbetet på den nya polisstationen i Rinkeby.

När jag först hörde det trodde jag det var ett skämt. Men inte då. I självaste DN – fyren för den oförvitliga sanningens journalistik – står att läsa att ”De poliser som ska jobba i det nybyggda polishuset i Rinkeby kommer att eskorteras av en extrainsatt polispatrull för att få skydd till och från sitt arbete”.

Ekot har nyligen gjort en granskning som visar att Kronofogdemyndigheten tillhandahåller skyddsvästar åt brottsdömda kriminella. Västarna – som säljs för att driva in skulder och också oftast kommer från kända kriminella – säljs på nätauktioner och kan alltså köpas av andra kriminella. Och det är minsann inget fel med det, tycker Daniel Dalenbring, verksjurist på Kronofogdemyndigheten:

– I Sverige är det tillåtet för vem som helst att köpa och sälja skyddsvästar. Vem som helst får köpa en skyddsväst, så därför säljer vi dem, säger han lättsamt till Ekot.

I tider som dessa, när polisen allt oftare framstår som milda och väna socialarbetare, som gråter över kriminella och lägger skuldbördan på oskyldiga medborgare, är det skönt att veta att åtminstone vissa kriminella element stoppas.

Så skedde nyligen i Dalarna, där polisen i slutet av juli stoppade en 18-åring som spelade hög musik från sin jänkarbil under en biltur i centrala Mora.

Åklagaren ansåg att brottet var tillräckligt allvarligt för att åtal skulle väckas och nu står 18-åringen åtalad för förargelseväckande beteende, ett brott som kan ge böter.

För ett par dagar sedan, närmare bestämt natten till i måndags, var det ett gäng ungdomar som brände ner en fin liten uteplats som tillhör ett hus där det bor sex kvinnor mellan 66 och 90 år. Kvinnorna hade skapat en egen liten oas där, med bord och bekväma korgstolar, och med vackra blomlådor som de pysslade om. En fristad i coronapandemins äldrekarantän, och en plats där de också kunde träffa nära och kära på avstånd.

Nu är uteplatsen borta. Nerbränd av ett gäng ungdomar som under flera nätter ockuperat uteplatsen och suttit där och rökt och gjort brännmärken i bordet tills de avslutade sitt värv med att bränna ner alltsammans.

En 12-årig flicka har blivit mördad och nu går kommunpolisen Martin Lazar till attack mot hela svenska folket i en artikel i Expressen.

”Vi är alla skyldiga till 12-åriga flickans död” är rubriken – eller var åtminstone till dess att den ändrades till ”Gängmördarnas föräldrar måste dela ansvaret”.

Den 12-åriga flickans lik hinner alltså knappt kallna förrän en representant för poliskåren utnyttjar hennes död för att skriva en tårfylld drapa om hur synd det är om mördarna.

De senaste dagarna, eller snarare kvällarna, har maken och jag roat oss med att se om den svenska TV-serien Polisen i Strömstad. Hela serien (fem säsonger) bygger på Gösta Unefäldts kriminalromaner och regisserades av Arne Lifmark, och de blev omåttligt populära när de sändes på 1980- och 90-talen.

Undra på det. Serien är spännande, välgjord och realistisk och bjuder på högklassigt skådespeleri från såväl huvudrollsinnehavare till minsta biroll – med Per Oscarsson som polischef Gustaf Jörgensson, Alf Nilsson som kriminalkommissarie Bo Kronborg och Evert Lindkvist som poliskommissarie Nils Gryt. Men när jag nu ser om den inser jag att det också är något annat som gör den så storslagen. Det är en serie med vuxna människor i ledande roller.

Jag har just sett dokumentären Biskopen och pojkarna, som visas på SVT Play. Det är en skrämmande berättelse om hur ett perverterat monster kravlade sig fram från mörkret under en sten innanför klostermurarna ända upp till toppen av anglikanska kyrkan, allt medan han plågade och förgrep sig på unga pojkar – i Guds namn.

Utåt sett var Peter Ball en närmast helgonlik präst, uppskattad och högt aktad och vän med högt uppsatta politiker och kungligheter. Han var den ödmjuke, enkle mannen som skulle modernisera och föra kyrkan in i framtiden. I själva verket var han ingenting annat än en sadistisk sexförbrytare, fixerad vid unga pojkar .