Förr i tiden när kapitalismen verkade fungera ungefär som Karl Marx sa var samhällslivets grundläggande drivkrafter enklare att begripa än idag. Marx sa att profiten var kapitalets drivkraft och när man undersökte hur kapitalister fattade beslut tycktes det stämma. Grundregeln var att samla mer pengar och investera så att kapitalet förmerades: ”Ackumulera, ackumulera, det är lagen från Moses och alla profeterna” var Marx egen, lite ironiska, formulering av kapitalets främsta budord.
Taiwan är en ö vars ursprungliga namn är Formosa. Ön är 36 000 km2 (Sverige 528 000 km2) och kan jämföras med Siciliens 25 000 km2 eller Island 103 000 km2 och där bor ca 23 miljoner invånare. Huvudstaden heter Taipei och Stor-Taipei har en befolkning på 7 miljoner, dvs att 1/3 av befolkningen bor där.
Som vit man i mogen ålder har jag sedan barnsben fått lära mig att jag tillhör en förtryckargrupp ty så har samhället beskrivits ungefär sedan andra världskriget. Det ligger mycket i det eftersom den vite mannen ungefär så länge med något slags fog kunde betraktas som ett slags härskare. Kvinnor, barn och färgade personer hade i allmänhet – nästan utan undantag – sämre lön och ställning i samhället.
Det sa den tyske diktaren Claudius och honom kan jag verkligen gå i god för. Frugan och jag reste som sagt på ett tredagarsbesök i Atén för att inspektera Akropolis och kanske göra en utflykt till någon av öarna där grekerna odlar pistaschnötter som jag trodde man bara kunde använda för att göra glass.
Som så många andra länstolsentusiaster har jag i decennier funderat på att starta ett nytt parti men det har liksom aldrig blitt nåt. Men under luftslottet finns, enligt min mening, en eller flera gedigna ideologiska grunder.
Nu för tiden behöver man inte ens argumentera för att Sverige är på deken. Alla vet om det och ingen säger emot. (Jo, faktiskt, igår åt jag lunch med en kompis som lite lamt och kanske för formens skull påpekade att Sverige fortfarande är ett av tjoget rikaste länder per capita och att svenska barn klarar sig bra i skolan om man inte tar med invandrare inklusive avkomma i beräkningarna. När vi väl konstaterat dessa fakta insåg vi att de ”vid en samlad bedömning” känns irrelevanta.)
Enligt ett möjligen apokryfiskt kinesiskt talesätt skrivs orden för fara och möjlighet på samma sätt på kinesernas språk vilket jag tolkar som att kineserna i sin flertusenårigt outgrundliga visdom har kommit på en rätt självklar men sällan utnyttjad sak, nämligen att när fara plötsligt råder och krisen visar sitt skrämmande ansikte så blir folk rädda och därmed benägna att pröva lösningar som de i normaltillståndet skulle förkasta.
Historien är verkligen föga mer än en katalog över mänsklighetens brott, dårskap och olyckor.
Edward Gibbon
Hur mycket samtiden än tror sig ha nått mänsklighetens slutgiltiga, högsta och troligen bästa stadium – att vi kort sagt, som Marx formulerade det, hittills bara fått uppleva släktets förhistoria – så har historien tyvärr inte tagit slut. Det kommer mera. Om han i dessa dagar återvände till jordelivet skulle den engelske 1700-talstänkaren Gibbon, som skrev sin tids standardverk om romarrikets nedgång och fall i sex volymer, suckande konstatera att han fått vatten på sin kvarn. Vem kan räkna upp allt ont som människorna gjort varandra sedan Gibbons dagar? (Men vad skulle han ha sagt om han bara anat att vattentoaletten och varmt och kallt rinnande vatten inomhus stod redo att göra världspremiär?)
Enligt EU:s ekonomiska prognoser kommer Sveriges BNP i år att sjunka med 0,5 procent som staplarna i bilden antyder. Många skickliga ekonomer har försökt att förklara detta trista tillstånd men, vad jag kunnat upptäcka, inte åstadkommit med någon övertygande förklaring varför även jag ska göra ett försök.
När min yngre bror för länge sedan skulle lämna föräldrahemmet och flytta till eget boende funderade han länge på om han skulle prenumerera på en morgontidning. Han kunde ju inte säkert veta om det skulle hända något varje dag. Det vore riskabelt och slösaktigt, sa han, att mot den bakgrunden redan på förhand binda sig för ett tidningsköp.
Kulturkriget pågår. I det här inlägget ska jag berätta om ännu ett kulturellt uttryck som kapats av de politiskt korrekta – pk-isterna.
Jag brukar säga att demokratin består av två komponenter: dels medborgarnas rätt att i val utse sin överhet, dels ett antal skarpa förbud för den valda överheten att kränka de fri- och rättigheter som medborgarna i grundlagen särskilt identifierat, till exempel yttrandefriheten, näringsfriheten och egendomsrätten.
Jag har en god vän som är före detta muslim. Hon har bott i Sverige sen början av 2000-talet och kom hit som flykting från Iran. Anledningen? Hon orkade inte längre med det förtryck som den muslimska världen utsatte henne för. Idag, när politiker och journalister har börjat ivra för hädelseförbud, är hon rädd. Riktigt rädd.
– De förstår inte vad det innebär, säger hon. De fattar inte att det här bara är början.
Skeptikern är jag. Jag är särskilt skeptisk när jag anar egennyttiga försök hos olika makthavare – eventuellt efter det att en eller flera ingått ett gemensamt pactum turpe (”skamlig överenskommelse”) – att med finurliga argument övertyga mig om att världen inte ser ut som jag misstänker utan i stället så som makthavarna predikar. Jag talar kort sagt om propaganda. Så fort jag anar förekomsten av aldrig så lite åsiktsmanipulation så blir jag istadig som en skriande åsna.
Jag har gradvis kommit fram till något som du sannolikt uppfattat för länge sedan. Det är varför vår tids ideologiska härskare, PK-isterna, har sådan makt över tänkandet även hos oss normala medelklassare. Det beror på att de lyckas mobilisera väl inövade härskartekniker för att få oss att skämmas så att vi inte törs protestera och djärvt ge uttryck för vår medelklassmentalitet.
Svenska fjärdeklassare kan inte läsa! Eller jo, det kan de ju. Alldeles utmärkt, till och med. Det är barnen som kommit hit som sjuåringar som barn till inflyttade från Mellanöstern och Afrika som inte kan läsa. De kan inte läsa ens om de är födda i Sverige. Eller ja, födda i Sverige i ett utsatt område där så gott som ingen talar svenska, rättare sagt.
Jag är förhållandevis ny inom politiken även om jag under några år har jobbat som expert inom Regeringskansliet under den förra borgerliga regeringen. Jag såg efter valet med spänning och entusiasm fram emot att som ny riksdagsledamot få möjlighet att påverka Sveriges utveckling vad gäller inte minst klimat- och energifrågor.
Sveriges Radio lämnar Twitter eftersom Twitter, enligt Christian Gillinger, ”fått minskad betydelse”. Men det är lögn. Twitter har aldrig haft den betydelse som Sveriges Radio nu antyder. När Gillinger, som är ansvarig för sociala medier, hänvisar till att endast sju procent av svenska folket använder Twitter dagligen är det visserligen sant – men det var lika sant för ett år sen, för tre år sen, för åtta år sen. Siffran har varit relativt konstant de senaste tio åren.
Det som får Sveriges Radio att lämna plattformen är därför snarare att deras konto nu märkts med den fullt korrekta etiketten ”offentligt finansierade”. Sånt känns i den lättkränkta public service-själen, som lever i villfarelsen att den är opartisk och oberoende.
Bland all vinklad smörja som pumpas ut av Sveriges Television kan man också hitta verkliga guldkorn. Ett sådant är serien Svenska hus, av Katarina Dunér, som nu finns på Öppet arkiv. Serien producerades 1995 och handlar om kärleken till de gamla hus som man fortfarande kan hitta lite varstans i vårt avlånga land.
Idag, den 15 april, planerar svenska Extinction Rebellion protestmarscher i flera svenska städer. ”Riv Tidöavtalet!” är parollen och klimataktivisterna utökar därmed sitt fokusområde till att omfatta även – rasism.
”Jag tycker inte man kan säga ‘kom och lev som ni vill i vårt land’. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner”
Så sa Carola i en intervju i Svenska Dagbladet och det dröjde inte länge förrän hatet började svämma över i sociala medier. Min fråga är: Hur ser värdegrunden ut hos de människor som tycker att hon har fel?
Det svenska skolpengssystemet har nu mer än trettio år på nacken sedan det hösten 92 startades i Vaxholms kommun utanför Stockholm i enlighet med en eponym instruktionsbok för skolpengsstartare som skrivits av mig samt sex skolkunniga personer. Tvärtemot vad många ojar sig över så menar jag att upplägget faktiskt utom på en allvarlig punkt varit en internationell succé.
När jag var aktiv i katolska kyrkan stötte jag allt som oftast på homofobi. Då menar jag inte sådant som välgrundad kritik mot att transpersoner, iförda jättelösbröst och sexualiserad mundering som passar bäst i porrbranschen, sitter med ungar i knät och läser sagor, eller en och annan suck över att varenda kommunalhus nödvändigt ska hissa Pride-flaggan varenda år utan verklig homofobi. För den finns – och är ingen bagatell.
Den indiska filmindustrin, känd under namnet Bollywood, har på senare tid utsatts för hård kritik, till och med bojkotter. Man anser att filmerna skildrar den inhemska kulturen och religionen på ett negativt sätt.
Jag har precis läst en tänkvärd och lärorik bok av Åsne Seirerstad: En av oss – en berättelse om Norge. Översatt av Jan Stolpe. Bonniers förlag 2013.
Själva förloppet med attentatet (22/7 2011) utanför regeringsbyggnader i Oslo och massakern på Utöya är välkänt åtminstone i stora drag, även för oss svenskar. Anders Behring Breivik dödade i kallt blod 77 människor, åtta i Oslo och nästan 70 tonåringar på Utöya. Boken berättar om Breiviks barndom, ungdom och vuxna liv.
En brokig samling bestående av 34 kvinnorättskämpar i varierad grad av vettighet har skrivit under en gemensam debattartikel i SvD. Bland annat Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnoorganisationer, Camilla Wagner, ordförande för Fredrika Bremer-förbundet och Gunnel Hall, ordförande för Kvinnor kan.
Med blandade resultatet – där ”blandade” ibland kan betyda obetydliga – har jag sedan åttiotalet deltagit i debatten om den offentliga sektorn och dess ständigt lika besvärliga ekonomiska problem. I början av årtiondet författade jag några ganska nydanande idéskrifter baserade på egna erfarenheten av livet i statsbyråkratin åt dåvarande Arbetsgivareföreningen. Men sedan dess står debatten trist nog och stampar på samma fläck.
Jag vet inte varifrån jag fått det men jag inser att min allmänna föreställning när det gäller den ekonomiska politiken är att den gradvis utvecklats i alltmer frihetlig riktning där frihetlig betyder med färre inslag av politisk styrning och större områden under styrning av marknader. Denna föreställning har varit så fast grundad i min bild av det västerländska samhällets utveckling att jag betraktat en tilltagande ekonomisk liberalism som styrd av den ekonomiska historiens egna lagar åtminstone så länge Hegels världsande fått stå vid rodret. I det perspektivet kunde Reagan och Thatcher framstå som tillvarons höjdpunkter och deras årtionde – 1980-talet – som västerlandets mest gyllene epok.
Från SVT Nyheter Jönköping 18 januari 2023:
”Saadiya Ahmed från Gislaved är långtidsarbetslös. Trots att hon har utbildats till städare så går hon från praktik till praktik, något som pågått i 18 år. Situationen känns hopplös men Saadiya vägrar ge upp.”
Saadiya blir intervjuad av reportern Zahraa Abdul Reda och beskriver sin situation:
DET GODA SAMHÄLLET 