Patrik Engellau

Vi föreställer oss gärna att folk förr i tiden var trögare än vi twittermänniskor och att själva tiden på något vis gick långsammare. Vi tror att det aldrig hände något nytt utan att allt lufsade på i sina gamla, makliga spår.

Jag tror att den föreställningen är självgod och felaktig. Det är inte teknikens utveckling som bestämmer hur mycket som ”händer”, utan den mänskliga förmågan att ta till sig de nya möjligheter som nästan alltid föreligger i långt rikare koncentration än vad vi människor förmår utnyttja.

Patrik Engellau

För bara några år sedan öppnades mitt sinne för en insikt som för länge sedan borde ha varit uppenbar och ständigt diskuterad och undersökt, nämligen att perioden sedan andra världskrigets slut i västerlandet utgjort ett ekonomiskt och socialt underverk. Aldrig tillförne, sedan människan uppfanns, har tillvaron varit så behaglig. Aldrig tidigare har sådan jämlikhet rått, aldrig dessförinnan har tillvarons håvor på samma sätt tillkommit en så stor del av samhällsmedlemmarna. Jag tror det är objektivt sant att detta samhälle i det avseende jag beskriver har utgjort ett mirakel.

Patrik Engellau

Förr i tiden var livet en jämmerdal. Till och med på en mäktig härskare som Gustav Vasa ruttnade tänderna i unga år. Thomas Hobbes beskriver livet i människans naturtillstånd som ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

Nu kan ju varken jag eller någon annan med säkerhet veta att människor förr upplevde tillvaron på det sättet. Vår välbeställda tid tycker att forna tiders människor borde ha ryst inför sina villkor eftersom vår välbeställda tid skräms vid tanken att leva i omständigheter som exempelvis 1600-talets Stockholm, där hälften av barnen dog spädbarnsdöd, svält och sjukdomar grasserade och man kunde få ett pottlass avföring hälld över sig om man inte höll utkik när man gick på gatan. Å andra sidan kände ju den tidens människor inte till något annat liv, så varför skulle de bekymra sig?

Patrik Engellau

Först skrev jag ”Vi måste börja använda huvudet” – underförstått till att tänka med – men insåg därefter att det måste vi inte alls. Vi kan fortsätta vårt önsketänkade och fortsätta att tillbakabildas. Sådant kan hända. Det har förekommit att kulturer till och med gått under.

Det konstiga med Sverige – och kanske en massa andra likartade nationer, men det struntar jag just nu i – är att vi tål att leva med misslyckanden. En del misslyckanden är permanenta och förvärras gradvis utan att vi tycker oss behöva göra något åt dem. Skolan och integrationen av migranter är tydliga exempel. Andra misslyckanden rycker vi bara på axlarna åt och vandrar vidare utan eftertanke. Kriget i Libyen är ett exempel.

Patrik Engellau

Att tänka på sig själv är en av människans främsta njutningar. Hos mig uppträder den lusten ofta i form av spekulationer kring det samhälle som fostrat mig och där jag nu lever. Hur ska man förklara Sverige? Hur ska man förstå de drivkrafter som fått oss att forma vårt samhälle på det sätt vi valt och väljer att forma det?

Patrik Engellau

Jag är agnostiker. Det betyder att jag inte vet om Gud finns eller inte. Men jag är en kristen agnostiker. Jag tror nämligen på västerlandet och dess grundläggande värderingar. (Om min mamma varit judinna så hade jag nog varit en judisk agnostiker, för jag tror resonemanget funkar för judendomen också.)

Va? Skulle västerlandet fortfarande ha något med kristendomen att göra? I ett land som Sverige, det mest sekulära landet i världen?

Patrik Engellau

Jag är bekymrad över USA, särskilt USAs utrikespolitik. För att sammanfatta min eventuellt något förenklade uppfattning så tycker jag att USA förut gjorde allting rätt, men numera gör allting fel.

Jag tänker med tacksamhet på USAs insatser under andra världskriget, när landet, visserligen tillsammans med Sovjetunionen, Storbritannien och en hel del andra stridande, räddade världen från nazismen och kanske ett tusenårigt förtryck. Jag tänker på Koreakriget, som tillsammans med USAs övriga utrikespolitik höll kommunismen tillbaka vilket räddade ett land som Sverige från en annan sorts förtryck än vad Hitler hotade med. OK, Vietnamkriget var en plump i protokollet, men under nästan hela andra hälften av förra århundradet verkade det som om USA rent objektivt – som jag känner det – knappt kunde göra fel.

Patrik Engellau

Att Annie Lööf och Fredrick Federley skriver en förvirrad artikel i SvD om migrantpolitiken är inget att förundra sig över ty frågan är förvirrad, även i min hjärna. Förståelsegraden känns rätt osäker i denna samtidens viktigaste fråga.

En första observation är att alla partier – utom miljöpartiet, som numera inte verkar tillfrågas så ofta om sina synpunkter – tycks besvärade över volymerna. L & F är inte undantagna. De är arga på statsminister Löfven för att han inte förmått övriga EU-länder att dra sin del av lasset och de stödjer tanken på att ett EU-land som nobbar en tilldelad migrant ska betala 2,5 mkr i böter till det EU-land som i stället åker på smällen.

Patrik Engellau

Jag undrar hur det står till med den där mentala tillnyktringen som numera påstås ha inträffat i Sverige. Jag behöver bara öppna Expressen så växer mina dubier. Det handlar om att attackerna mot poliser och annan blåljuspersonal – ”handgranat, stenkastning och knivar” – ökar över hela landet och att den utsatta personalen såklart oroar sig, inte minst över hur det ska bli i sommar.

Regionpolischefen i Stockholm ”beklagar utvecklingen och hotbilden mot blåljuspersonalen” och säger att man inte bara kan vara repressiv: ”Grundkonceptet är dialog och samarbete med goda krafter lokalt”. En kriminolog vid Stockholms universitet förklarar att ”attackerna är mycket symtom på annan problematik, det handlar mycket om att det är många som är arbetslösa, tjänar dåligt och känner sig utestängda från samhället”.

Patrik Engellau

Nu ska jag som så ofta tidigare ge mig ut på djupt vatten och tala om saker som jag inte har säker kunskap om, men som jag tror är betydelsefulla och som jag därför väljer att uttala mig om i hopp att folk som begriper bättre ska kunna korrigera mig så att vi får en bättre gemensam förståelse för hur det ligger till.

Jag tror, inte för att jag kommit på det själv utan för att många kloka människor påpekat det för mig, att en motsvarighet till renässansens ideologiska reformation av kristendomen är vad man – ”man” betyder i det här fallet alla, muslimer och icke-muslimer, som inte är islamister – helst skulle önska sig inom islam. Under renässansen och perioden därefter fick de kristna gradvis ett nytt förhållningssätt till sin heliga bok och sina heliga normer. Det accepterades att det fanns en sanning utanför boken som var lika sann som de motsägelsefulla sanningarna i skrifterna. Det blev helt enkelt tillåtet för kristna att tänka själva.

Patrik Engellau

En söndag för några veckor sedan besökte jag min första katolska mässa. Det var i katedralen Nosso Senhor do Bomfim, den kanske vackraste kyrkobyggnaden i hela Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, ett stycke rokokoarkitektur med ornament och guld i hela kyrkorummet.

Patrik Engellau

Jag (och flera andra) har ofta framfört åsikten att svenskar emellanåt har svårt att ta till sig kulturskillnadernas betydelse eller ens existens. Jag har lite skämtsamt påstått att svenskar på något vis föreställer sig att den svenska mentaliteten inte är en av många, utan den självklart, medfött, allmängiltigt mänskliga och att om man, det vill säga vi svenskar, på det rätta sättet tog hand om folk från andra kulturer så skulle dessa strax kasta av sig sin främmande kulturella mask och framträda som jobbsugna, naturliga svenskar med Idas visa på läpparna.

Patrik Engellau

Hanne Kjöller, en ledarskribent på Dagens Nyheter som jag normalt tycker är den vettigaste de har, ger föräldrarna vid friskolan Thoren Framtid i Ronneby en avhyvling. Föräldrarna ska nämligen ha förmått friskolan att inlägga någon sorts veto mot kommunens planer på att ”starta en förberedelseverksamhet för nyanlända barn i huset”. Närmare bestämt ska föräldrarna och skolan ha motsatt sig att migrantbarnen fick använda skolans ytterdörr och eventuellt toaletter på bottenvåningen och därigenom förmått kommunen att lägga ned planerna. Kjöller ställer några retoriska frågor till dessa föräldrar och avslutar med att näpsa dem:

Patrik Engellau

Under ett besök nyligen i Brasilien fick jag tillfälle att för en liten grupp ur landets befolkning beskriva min förundran över situationen i Sverige. Jag sa att jag egentligen inte fattar det här med att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Ej heller begriper jag varför Sverige prompt ska ta emot så många migranter. Varför politikerna beslutat att Sverige ska vara multikulturellt är också en intellektuell stötesten för mig. Hur vår statsminister oupphörligen, trots att problemen med invandringen blir alltmer uppenbara, kan förmå sig att hävda att migrationen är en bra affär för Sverige går över min horisont. Varför det är så angeläget att Sverige ska väljas in i FNs säkerhetsråd att UD inte verkar syssla med annat än att lobba för vår kandidatur – och i det syftet förödmjukar oss genom att fjäska för skurkstaten Zimbabwe – är mer än min hjärna kan greppa.