Många läser nog tidningarna noggrannare än jag och är säkert ofta skickligare att förstå vad det står i artiklarna. Sådana nyhetskonsumenter är säkerligen medvetna om att EU befinner sig i slutändan av en tre och ett halvt-årig genomgripande byråkratisk skapelseprocess som går ut på att i början av nästa år lansera en ”Ny pakt för migration och asyl”. Pakten ska gälla alla unionens medlemsländer, något som just idag inte ser så lovande ut med tanke på att Bryssels maktkamp med Ungern och Polen nyss blossat upp igen. Eftersom jag blir uttråkad av att läsa om vad som händer i Bryssel är det endast av en tvingande pliktkänsla som jag masat mig till att lära mig elementa i ärendet.

Apropå amerikanska kvinnor, som jag skrev om igår, har jag gjort en observation när jag jobbat på svenska ambassader utomlands. Om man jobbar på en ambassad är det lätt hänt att man hamnar i den lokala diplomatsvängen vilket inte alls behöver vara så stelt och isolerat som det kanske låter. En av mina viktigaste observationer gällde just amerikanska kvinnor. De var alltid snabbast med att ta initiativ.

För mitt inre ser jag en förstamajdemonstration sådäringa 1910. Höjdpunkten måste ha varit när Internationalen skulle sjungas, en låt med så mycket eldande marschtakter och uppfordrande appeller att till och med rörelsens motståndare säkert fick gåshud, stampade takten och kände en bister beslutsamhet brista ut i ansiktet. Betänk följande segervissa rader:

Jag tillbringar den kalla och blåsiga sommaren på en ö i Bohuslän, just nu tillsammans med två systrar varav den ena är min fru. Systrarna läser böcker som troligen är de bästa i världen, åtminstone efter vad det står på omslagen. ”Kanske den mest gripande bok som någonsin har skrivits”, står det till exempel.

”Ur led är tiden, så´n tur att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Så kunde man, med avseende på dagens politikervälde, travestera Hamlets berömda veklagan över att det fallit på hans lott att styra upp ett land som hamnat i någon sorts kris. Den kris jag tänker på är den alltmer besvärande politikerstyrda totala livsstilsomvandling som miljö- och klimatpolitiken med tilltagande tydlighet visar sig leda till.

Återkommande läsare märker nog att jag verkar ha snöat in på de medborgerliga eller mänskliga – jag har inte upptäckt någon skillnad på dem – fri-och rättigheterna. En fascinerande insikt eller åtminstone spännande förmodan som jag fått – fast jag vet inte säkert varifrån jag fått den, om jag hittat på den själv eller läst den någonstans – är att fri- och rättigheterna väller fram i två olika och i grunden helt olika vågor, först en på 1600-talet som gällde några hundra år framåt, sedan en annan med samma namn på 1900-talet som jag fruktar ännu inte nått sin fulla styrka.

Den här texten publicerade jag för nästan sex år sedan. Jag bara beskrev ett skeende som var uppenbart för alla som brydde sig om att titta (vilket undantog de styrande politikerna). Min avslutande fundering gällde om Sverige skulle utvecklas på samma vis som Brasilien som när det gäller brottslighet och allmänt sönderfall tråkigt nog är ett föregångsland för Sverige. Så här långt har det inte gått men vi är nog tyvärr på väg.

Enligt en undersökning av DN/Ipsos menar en majoritet av svenskarna – 51 procent – att det är småaktigt av oss att inte göra muslimerna till viljes och förbjuda koranbränningar när de nu tar så illa vid sig av vad de anser vara en skymf mot deras heliga bok och därmed mot all världens muslimer. På sätt och vis går det att förstå ty det är nog inte många svenskar som hade planerat att elda upp en Koran. Ett eldningsförbud skulle nog inte besvära det svenska samhället så mycket.

Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget (som vi inte kvickt och lätt kan ändra till dess motsats om det skulle knipa; minns hur enkelt det var för politikerna att utan särskilda konsultationer med medborgarna upphäva den svenska neutralitetspolitiken och i stället engagera sig helhjärtat för att söka medlemskap i Nato – vilket i dagarna tycks ha krönts med framgång så detta borde vara ett triumfens och glädjens ögonblick snarare än ett tillfälle att ställa frågor, vilket jag gör i alla fall.)