Jag kan lösa alla problem, även sådana som inte finns. Efter lite slentrianmässig forskning, vilket betyder att jag kollat lite här och lite där med hjälp av artificiell intelligens, som visserligen är överreklamerat men i övrigt faktiskt en riktig blodhund, har jag fastställt en klart forskningsbar hypotes. Hypotesen är att förutsägelser om den framtida klimatkatastrof som förväntas göra slut på jorden nästan alltid förlägger undergången till ett tillfälle omkring tio år framåt. Förrän saken har etikprövats och forskningen genomförts kan jag naturligtvis uttala mig säkert om hypotesen men det hindrar inte att jag med full evidens kan förklara fenomenet.

Om det är någonting människan borde ha lärt sig vid det här laget – där ”det här laget” betyder tiden sedan ryska revolutionen – så är det att planekonomi inte fungerar. En del planekonomi slipper samhällena inte ifrån. Visst finns det hetsporrar till libertarianer som menar att polis, rättsväsende och lantmäteri kan överlåtas åt det privata initiativet eftersom verksamheten då sköts mest effektivt, men för oss som sätter rättssäkerheten högre än effektiviteten gör det inget att domstolarna kostar lite mer bara man kan lita på dem.

Svenskarna är ett mycket stabilt folk i bemärkelsen att vi är homogena vilket betyder att vi hela tiden sneglar på varandra för att inte avvika och därför inte är lagda för solospel utan i stället endast rör oss i samlad tropp. Den legendariske ideologen Sture Eskilsson på Svenska Arbetsgivareföreningen kallade oss, inte utan uppskattning, för ett ”stim av sniglar”, ett uttryck som sedermera blivit bevingat.

I Matteusevangeliets trettonde kapitel frågar lärjungarna Jesus varför han talar till folket i liknelser. Han svarar att det är nödvändigt ty annars fattar bara de som redan har något slags förståelse medan budskapet är bortkastat på de flesta. Närmare bestämt sa han: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.  Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå”.

Styrkan i bråket om koranbränningarna har inte bara tagit vanliga svenskar som gillar yttrandefriheten på sängen utan även regeringen, som torkar svettpärlor ur pannan och delar ut tilläggsdirektiv till åtminstone en statlig kommitté som ska utreda vad vi egentligen menar med den yttrandefrihet som Sverige var först i världen med att införa år 1766 och som finns inskriven i regeringsformen av år 1974. Den borde senast då ha uttolkats i detalj.

Det sorgliga med Sverige är att vi ägnar åt en sorts nationellt självskadebeteende som har sin grund i ett farligt tänkande (och då avser jag inte bara migrationen, utan skola och en hel del annat).

Med avseende på gängkriminalitet med tillhörande mord och annat våld sa dåvarande statsminister Stefan Löfven för fyra år sedan att ”han inte sett det komma” och att han fortfarande inte var övertygad om att oskicket hade med invandringen att göra eftersom ”gängkriminaliteten berodde på segregationen, inte på immigrationen”.

Internet glömmer aldrig och det gör inte jag heller. Därför har jag gått tillbaka till 2015 och läst en artikelserie i Dagens Nyheter om socialtjänsten varmed journalisten Maciej Zaremba väckte stor uppmärksamhet. Här är den första artikeln i serien. I korta drag handlar serien om att svensk socialtjänst regelmässigt begår rättsövergrepp mot sina klienter, särskilt mot män. Zaremba ska ha hävdat att en del socialsekreterare ”levde ut sina mansfobier i maktutövningen”. Till exempel mördas femåriga Tanja för att hennes mamma och andra paranoida kvinnor fått för sig att Tanja skändats av sin pappa (om jag fattar rätt). Zaremba menar att flickan fått överleva om socialtjänsten och åklagarna bara haft vett att följa grundlagen.

Det finns mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En sak som jag numera särskilt inte begriper är den nya kapitalistiska mentaliteten, till exempel den, som det verkar, tilltagande lusten hos framgångsrika företag att satsa på det hållbara, ekologiska, elektriska och därmed, på lite sikt, nyfattiga.

Den amerikanske 1800-talspedagogen Thomas Palmer efterlämnade ett insiktsfullt yttrande som sedermera blivit bevingat eftersom det så väl fångar det moderna skolsystemets innersta väsen. Det lyder så här: ”Om du inte lyckas första gången så försök igen, försök igen!” I denna uppmaning ligger ett av västerlandets heligaste löften förborgat, nämligen att om jag aldrig ger mig utan tränar mina tiotusen timmar så är succén praktiskt taget garanterad: hut går hem och jag blir just den internationella konsertpianist som min mamma hade planerat hela tiden.