Den som har felaktiga föreställningar om en motpart, en enskild människa eller ett företag, en organisation, ett parti eller ett land – kan av dessa föreställningar förledas till hat. Vanligare är ändå, tror jag, att man förleds till en alltför positiv inställning, kanske till och med till kärlek, vilket mången nyförälskad fått erfara när väl tillnyktringen sätter in. 

Sverige är under attack från muslimska länder, alla icke-demokratier och brutala diktaturer, som inte ens kan stava till begreppet “mänskliga rättigheter”. Ett av dessa länder är Iran, som mer eller mindre förklarat Sverige krig och som i dagarna paradoxalt nog blir ordförande för FN:s organ för de mänskliga rättigheterna. Företrädare för de muslimska OIC-länderna (Organization of Islamic Cooperation) kräver också att Sverige skall upphöra med, och förbjuda, koranbränningar som förvisso anordnas av provokativa individer, vissa dessutom inte svenska medborgare.

Nu börjar bilder på Karolin Hakim valsa runt på Facebook igen. Hon som blev skjuten ”med sitt lilla spädbarn i famnen” i Malmö hösten 2019.

Och visst, hon bar på sin tvåmånaders bebis när hon sköts. Det är sant. Men detta är bara halva sanningen. De som främst verkar vilja hetsa mot invandrare i största allmänhet delar mer än gärna denna halva sanning. Utan några som helst egna kommentarer.

Förr i tiden behövde de allmänna valen inte vara några särskilt dramatiska händelser utom för politikerna själva (eftersom äventyret naturligtvis var på allvar för den som eventuellt hotades av att bli utslagen från sin position). För vanliga medborgare var valen mer som underhållningsprogrammen Let´s dance eller Bonde söker fru. De kunde vara spännande men vilket lag som vann spelade inte så stor roll eftersom de tävlande egentligen var likadana. Grundtipset var därför att allt skulle bli vid det vanliga efter valet. Såklart man trodde att det skulle gå likadant den här gången. Grundtipset är fortfarande detsamma, nämligen att den stora administrativa apparat som styr landet även fortsättningsvis behåller sitt järngrepp över nationen. Men det finns svaga tecken på förändringar.

Aftonbladet har gjort sig känt som något helt annat än den nyhetstidning man utger sig för att vara. Med ledarskribenter som hellre hamrar ur sig bittra one-liners på sociala medier än skriver genomtänkta, analytiska texter, och fokus på sensationsjournalistik istället för nyhetsjournalistik, är det kanske inte så konstigt att tidningen numera i folkmun går under diverse öknamn, som ”Aftonslasket” och liknande. Ingenting är för simpelt för Aftonbladet – allra helst när det gäller att misskreditera den borgerliga regeringen.

Reportern Liza Youhanan gör i Studio Ett 29 augusti ett reportage om att England nu stramar åt sin migrationspolitik:

”I Storbritannien läggs om migrationspolitiken under parollen ‘Stop the boats’ – stoppa båtarna. Enligt den brittiska regeringen ska den nya migrationspolitiken både avskräcka migranter att ta sig till Storbritannien på illegala vägar men också, lätta på asylkostnaderna.”

Efter att terrorhotnivån höjt från 3 till 4 har vi fått veta följande:

Vi ska leva som vanligt. Vi ska vara vaksamma.

Vad och vilka vi ska vara vaksamma emot, det tiger dock både politiker och säkerhetspolis om. Trots att en hel muslimsk värld har utpekat Sverige som fienden nummer ett, och uppmuntrar terror mot vår existens, så är det fortfarande ytterst få som talar klarspråk.

”Märkeliga saker hända än i våra dar minsann” som det hette i gamla skillingtryck. Som den där om finansmannen Christer Gardell grundare och ägare av Cevian som gör det jobb Vänsterpartiet borde göra, dvs att analysera och kritisera oligarkfamiljen Wallenbergs påverkan på svensk politik (https://www.affarsvarlden.se/intervju/christer-gardell-det-har-borjat-braka-ihop-borsen-har-blivit-rena-solvalla). De utgör en ”skuggregering” oavsett om statsministern heter Löfven, Andersson eller Kristersson.  

För en tid sedan förklarade Irans ledare ayatolla Ali Khamenei att Sverige, genom att tillåta koranbränder utanför moskéer, hade förklarat krig mot den muslimska världen. Precis vad det betyder vet jag inte men det är en klart aggressiv reaktion från ayatollans sida. Den iranska domen kan leda till att rättrogna muslimer i grupp eller på egen hand genomför terrordåd i Sverige eller på svenskar utomlands.

Det stora som inträffade – och som skrämde de tidigare makthavarna – när demokratin slog igenom var naturligtvis att nationen plötsligt skulle få den okunniga folkmajoriteten till styrespersoner och att dessa i kraft av sin nya makt skulle ta de rikas pengar. Detta skedde också till viss del. Högsta marginalskattesatsens steg från 35 procent år 1932 till 87 procent år 1976, två år efter det att politikerväldet nått toppen av sitt inflytande och till kröningsfest lanserade en ny konstitution där de nya härskarna fastslog riktlinjerna för sitt härskardöme.

Det är inte ofta Systembolaget debatteras. Märkligt nog så finns det inte något större politisk opposition mot denna relik ifrån svunna tider. Inte ens Sverigedemokraterna har engagerat sig för att avskaffa monopolet. Kanske tänker de sig att Systembolaget mitt i byn på något sätt är förknippat med folkhemmet som de drömmer om? Men Systembolaget har aldrig funnits i byn utan finns endast i större samhällen och städer som en maktens och överhetens symbol, ofta väldigt långt bort.

Imorgon onsdag (30/8) ska oppositionens medlemmar i justitieutskottet försöka avsätta sin ordförande. Är ordföranden i fråga föremål för en polisutredning? Nej. Är sverigedemokraten Richard Jomshof misstänkt för något slags förräderi? Nej. Har han misskött sitt arbete internt? Det förefaller inte så. Har han farit med osanning? Åter nej. 

Ett parallellskolesystem uppstår talet tar fart – staten tar makten. Enhetsskolan blir modellen.

Tänk dig att Thomas Back, ordförande i den Internationella Olympiska Kommittén, skrev en samordnad debattartikel över hela världen som inleddes så här:

De olympiska spelen är inte olympiska spel för alla. IOK klarar inte att kompensera de tävlandes olika förutsättningar, och socioekonomisk bakgrund har blivit allt viktigare för resultaten. Stödjande åtgärder sätts in för sent och ibland inte alls.

”Nu är det den tiden på året. Tiden då i vanliga fall fullt normala svenskar tar på sig fåniga hattar, hänger upp kulörta lyktor och högljutt skrålande suger på små röda skaldjur. Men var kommer denna bisarra tradition egentligen ifrån?”

Så beskrevs den svenska kräfttraditionen i public service 2006. Och reportern Karin Holmertz är inte ensam om att håna den tradition som så många svenskar värdesätter. När det handlar om svenska traditioner ska allt hånas och förlöjligas, det är en oskriven regel inom journalistkåren.