Det finns många skäl till att inte önska se Donald Trump som USA:s nästa president; hans stötande uttalanden, gränslösa ego och politiska kunskapsbrister avskräcker med rätta.
Trots det stöder jag Donald Trump, som nu framstår som republikanernas troliga presidentkandidat.
Etablissemangen behöver nämligen konfronteras. Och det gör Donald Trump effektivt.
Patrik Engellau
En vecka är ungefär vad som behövs för att man ska lära känna en ny orts eventuella charm utan att för den skull bli varse de högst sannolika defekter som just den orten i likhet med alla andra mänskliga samfund rimligen har.
Jag kom just från en skidsemester i en fransk alpby om 5 000 själar vid foten av Mont Blanc som heter Saint Gervaise. Till skillnad från det mondäna Megève, som ligger i samma skidområde, är Saint Gervaise ett ganska lågmält och medelklassigt ställe. Om man bortser från närvaron av en massa bilar och frånvaron av rumänska tiggare och MENA-migranter framstår orten som ett miljöpartistiskt paradis och med det menar jag just i detta fall inget nedsättande, tvärtom.
Ulf Larsson
I ett tidigare reportage har SvD uppmärksammat de kulturkrockar som kan uppstå när våra nyanlända möter olika svenska sedvänjor. Det gäller inte minst vårt svenska sätt att äta. SvD Idag har besökt asylboendet Rågården i Norrköping där man medvetet arbetar med måltiderna för att underlätta integrationen av de nyanlända.
Det började med att flera av de boende upplevde problem med måltiderna. Portionerna var otillräckliga och så små att man inte blev mätt av dem, maten var trist och enformig och de boende visste ofta inte ens vad som serverades eftersom matsedeln var skriven bara på svenska. Flera hungerstrejker förekom, liksom vandalisering av matsalen.
Som fackligt aktiv sedan många år är det med stort intresse jag följer debatten om hur integrationsfrågan skall lösas. Från borgerligt håll flaggas alltmer unisont för en politik där löntagarkollektivet ”skall ta sitt ansvar” och acceptera sänkta ingångslöner för nyanlända för att dessa skall komma i arbete.
Dylikt är ett rött skynke för fackföreningsrörelsen. Även om Alliansen hävdar att detta grepp skall vara tillfälle och att nyanlända sedan skall nå upp i ”svensk lönestandard” så är det högst troligt att en sådan politik blir normbildande på arbetsmarknaden i sin helhet och därmed urholkar kollektivavtalen.
Patrik Engellau
Nu har jag skrivit så många cyniska och magsura betraktelser att jag tänkte pigga upp mig med att tänka på något positivt. En positiv grej är Internet.
Det här är förstås ingen ny eller särskilt djuplodande fundering. Men det är kul att göra den i alla fall. Internet är oerhört produktivitetsbefrämjande för alla som jobbar med kunskap.
Ett exempel: jag använde ordet ”betraktelse” ovan och ville inte upprepa i nästa stycke, men jag kom inte på något annat än ”djuplodande betraktelse”. Kvickt och lätt googlade jag efter svenska synonymer och fann ”fundering”. Visst hade jag kunnat komma på det själv med lite ansträngning, men det är skönt att slippa.
Merit Wager
På Brännpunkt den 14 mars skriver fyra moderata kommunföreträdare under rubriken Bestäm åldern vid ankomsten om Migrationsverkets ovilja att göra åldersbedömningar i början av asylprocessen.
Antalet påstått och faktiskt minderåriga som söker asyl i Sverige (främst pojkar och män) har ökat från 2 657 personer år 2011 till 35 369 år 2015. Sammanlagt kom det till Norge, Danmark och Finland 10 389 ensamkommande minderåriga 2015.
En av anledningarna till att färre söker sig till våra grannländer kan vara att man vid misstanke om felaktigt uppgiven ålder gör åldersbedömningar. Det har i dessa länder vid olika kontroller genom åren konstaterats att av personer som åldersundersökts har mellan 60 och 72 procent visat sig vara rejält äldre än den ålder de själva har uppgivit.
Patrik Engellau
I dessa dagar tänker jag på första världskrigets utbrott i juli 1914. Bara veckor och dagar innan kulorna började vina betedde sig folk som om inget särskilt var på väg. De reste på badsemester, till och med i blivande fiendeland, och de levde sina liv i sorglös förhoppning om att det hela skulle gå över av sig själv, i varje fall senast till jul.
Lever vi idag i en liknande bubbla? Migrantkrisen kan, i min upphettade och förhoppningsvis alltför fantasifulla hjärna, bli lika omvälvande för Europas folk som kriget. I förra veckan skulle EU och Turkiet komma överens om en Plan. Det gick inte. Nu ska de mötas igen på torsdag och fredag i denna vecka för att fastställa Planen i syfte att få ned migrationen till hanterliga nivåer.
Mohamed Omar
Anna Sundberg konverterade till islam som ung studentska i Lund på 90-talet. Det var ingen mjuk och flummig version av islam utan den striktaste formen som finns: salafismen. Hon blev en del av den internationella jihadrörelsen och stannade där i 16 år. Hennes man var terrorist.
Nu har Anna tänkt om. Hon har lämnat sitt tidigare liv och skrivit en bok om sin resa. Den heter Älskade terrorist och släpptes nyligen. Den 7 mars publicerade Dagens Nyheter en stor intervju med Anna. Hon berättar om bitterheten över de förlorade åren och viljan att ta igen. Göra sådant hon inte fick, som att kolla på teveserier.
Hon mötte islam i ett sårbart tillstånd. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med sitt liv. Men när hon blev muslim var det som att allt blev förklarat, hon kastade sig in i det. Hon bytte ut sina gamla vänner mot ”bröder och systrar”. Det var som att vara en del av en saga om kampen mellan gott och ont. Väst var de onda, de ädla jihadkrigarna försvarade sig.
Mohamed Omar
Det har i Aftonbladet skrivits om läkare och sjuksköterskor som under pseudonym uttryckt sig rasistiskt på nätet. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro vill nu hindra rasister från att legitimeras som sjuksköterskor. Hon önskar sig någon slags granskning redan under utbildningen för att redan då kunna rensa bort olämpliga. Det har också rests krav på att vårdanställda som uttalat sig rasistiskt borde få sparken.
Jag undrar var man ska dra gränsen. När blir ett uttalande rasistiskt? Det finns en gråzon. Det kommer att behövas flera personer som sitter och vänder och vrider på kommentarerna som har skrivits på olika internetforum. Och den anklagade borde också ha en chans att försvara sig.
Patrik Engellau
För lite mer än ett år sedan, i maj 2015, publicerade tanke- och handlingssmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden – vars ordförande jag råkar vara – en Demoskopundersökning som hette Allmänhetens uppfattning om invandringens omfattning. Otymplig titel, kan man tycka, men man får leva med sådant.
Då var det 58 procent som ansåg att invandringen var för stor. Åtta procent tyckte att den var för liten. 34 procent tyckte varken eller.
Fördelningen var den vanliga: män är mer negativa än kvinnor och äldre mer negativa än yngre. Detta har förmått mig att leva efter följande fördom som nästan alltid visar sig funka: män över femtio år är regelmässigt invandringskritiska medan kvinnor under fyrtio normalt ser positivt på invandringen. Om jag till exempel säger ”Migrantsituationen är jobbig” så svarar den äldre mannen ”Jag håller med, det måste bli ett stopp på invandringen”, medan den yngre kvinnan säger ”Jag håller med, det är dags att stoppa sverigedemokraterna”.
Kära läsare! Under helgen genomgår Det Goda Samhället några tekniska förändringar, varför ni kan uppleva att bloggen beter […]
Patrik Engellau
För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.
Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.
Stefan Hedlund
Politiker och medier i väst har under senare år närmast snubblat över varandra i sin iver att ösa invektiv över Vladimir Putin. Det må vara begripligt. Rysslands president har ett betydande personligt ansvar både för kriget i Ukraina och för den kraftigt försämrade relationen mellan Ryssland och väst. Samtidigt är det slående hur ivriga samma politiker och medier var att ösa beröm över exakt samme man – för tio år sedan.
Under sina första två mandatperioder, från 2000 till 2008, tycktes Putin inte kunna göra något fel. Han hyllades som en modern ledare, fast besluten att leda sitt land in i ett globalt partnerskap baserat på ekonomiska landvinningar. I december 2007 prydde han till och med omslaget på Time Magazine, som ”Person of the Year”.
Patrik Engellau
Jag stöter på en vän som är universitetsprofessor och flitig debattör om skolfrågor. Hon suckar och säger att det trots uppenbara och väldokumenterade – se PISA-undersökningarna! – missförhållanden i den svenska skolan inte görs någonting av de ansvariga politikerna för att komma till rätta med problemen. Den observationen överensstämmer med mina egna erfarenheter och fördomar om skolpolitiken, ja, politiken över huvud taget. Jag frågar om hon tror att skolpolitikerna själva anser att de håller på med någon sorts framåtriktad skolpolitik som har en chans att rå på situationen. Hon svarar att hon inte vet.
Så är det för närvarande i Sverige. Sakkunniga människor inom snart sagt alla gebit ser växande problem och söker efter de politiska åtgärder som borde finnas där utan att upptäcka några.
Under EM i fotboll 2012 såg jag Sverige – Frankrike på en sportpub i Marseilles vackra hamn med anor från antiken. ”Vive-les-bleus!” (leve de blå!), skanderade fransmännen då och då, åsyftande sitt lags blå tröjor, samtidigt som de flinande pekade på den för dagen kycklinggule svensken. Till slut kunde jag inte längre vakta min tunga utan utropade ”Vive-les-noires!” (leve de svarta!), åsyftande att åtta av Frankrikes elva spelare var svarta. För denna fräckhet belönades jag med spridda skratt och en liten applåd. Strax därefter gjorde Zlatan turneringens snyggaste mål genom att stänka in 1-0 på volley vilket fick mig att hålla tand för tunga för att inte riskera min hälsa.
Mohamed Omar
Den 7 mars publicerade Expressen en artikel med rubriken ”Så inspireras IS av Hitlerjugend”. Den berättar om hur Islamiska staten, som ser sig själv som det rätta islamiska kalifatet, har byggt upp en armé av barnsoldater. Man tror förstås att man ska få reda på hur IS i detta har inspirerats av Hitlerjugend. Det får man inte. Helt enkelt för att IS inte har inspirerats av Hitlerjugend. Det finns inga bevis för det.
Expressen-artikeln hänvisar till en ny rapport från Quilliam, en tankesmedja som motverkar extremism och är baserad i Storbritannien. I artikeln står det att rapportens författare menar att terrorgruppen ”verkar” ha studerat nazismen. De ska också pekat på likheter mellan IS och nazisternas metoder.
Jag har tittat på rapporten från Quilliam. Inte heller där hittar jag några bevis för att IS ska ha lärt av, inspirerats av eller ens ha studerat Hitlerjugend eller nazismen. Rapporten är 100 sidor lång och Hitler nämns bara tre (!) gånger. Det sägs inte ens att IS ”verkar” ha studerat nazismen. Det är uppenbart att Expressen-journalisten inte har läst rapporten.
Patrik Engellau
Donald Trump är den värsta människa jag vet. Vladimir Putin är också den värsta människa jag vet. Jag kan inte nog förfasa mig över dessa två. Typiskt nog påstås de gilla varandra, ett nog så tydligt bevis för att jag har rätt.
Tänk bara om Trump blir amerikansk president. Jag ryser vid tanken.
Det första han skulle göra vore nog att resa till Moskva för att krama om sin polare Putin.
”Det är för att kvinnor från högern inte vågar berätta” var svaret på en fråga om varför det tycks så vanligt i just vänsterkretsar att ha varit utsatt för våldtäkt och sexuella trakasserier. ”Så har det alltid varit, det är inget nytt. Så har män betett sig i alla tider” är andra vanliga bortförklaringar och förnekelser av nyårsnattens händelser i Köln och annorstädes då 1000-tals unga kvinnor blev sexuellt trakasserade. När invandrarkvinnor vittnar om hur de tvingas leva under den hederskultur som råder på många håll i vårt land, inte minst i våra förorter och utanförskapsområden, menar bl.a. Feministiskt initiativ att det är rasistiskt att peka ut ”grupper och kulturer”. Om inte ens kvinnorörelsen och feminismen på vänsterkanten står upp för alla kvinnors lika rätt att leva sitt liv i frihet efter eget huvud, vilka ska då göra det? Det är ett stort svek. Och inte bara mot de över 70 000 unga som utsätts för detta dagligen i vårt land. Vi kan alla komma att drabbas, kvinna som man.
Patrik Engellau
För lite mer än en månad sedan la Olle Wästberg fram den 1 400-sidiga Demokratiutredningen, vars ordförande han varit, och passade på att skriva en krönika på den här sajten.
Olle skrev bland annat så här:
De politiska partierna i Sverige har mist en miljon medlemmar sedan 1980-talet. Det finns idag endast 100 000 svenskar som är aktiva – i betydelsen betalar medlemsavgift och ibland går på möten – i politiska partier. Dessa delar på 70 000 kommunala uppdrag. Detta ger en bild av partierna som en elit, med ryggarna utåt.
Han noterade vidare att de ”de politiska partierna inte längre fungerar som kanal för människors uppfattningar”. Jag tror han har rätt i sin beskrivning och jag har funderat över hur man ska förstå denna utveckling. Jag har två observationer.
Annika Borg
Färjestaden, Öland, februari 2016
”Men låt honom få tala till punkt”, ”Sätt dig ner”, stämningen är bitvis hätsk och i uppror i Färjestadens skolas matsal på Öland denna torsdagskväll i februari.
Matsalen är överfull när klockan slår 18 och stolar har fått ställas upp längs ena långväggen. Det är mer än ett sextiotal personer i skilda åldrar som kommit för att lyssna och ställa sina frågor när kommunens politiker och tjänstemän ska berätta om det HVB-hem för ensamkommande ungdomar som man planerar att snabbuppföra i slutet av Mölltorpsgatan i Färjestaden* i Mörbylånga kommun.
Patrik Engellau
En stor del av min tid går åt till att försöka förstå saker. Någon gång tycker jag, en kort stund i alla fall, att jag lyckas, men ofta går jag bet. En av mina ständigt återkommande stötestenar är Svenska kyrkan. Jag kan för mitt liv inte fatta hur den tänker.
Låt mig exemplifiera mina svårigheter. Svenska kyrkan värnar med all kraft om homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner (jag googlar på detta ord för att få reda på vad det egentligen betyder och då framgår att man inte vet riktigt vad det ska innebära; även begreppet transperson är osäkert, Wikipedia säger att ”det står var och en fritt att definiera sig som transperson eller ej”, kanske en kul grej att överväga). Svenska kyrkan värnar också med all kraft om kvinnor och om muslimer.
Mohamed Omar
En ny fatwa utfärdades i februari i år mot den brittisk-indiske författaren Salman Rushdie. Sex hundra tusen dollar utlovas till den som verkställer dödsdomen. Den nya fatwan kom på årsdagen av den första som utfärdades 1989 efter att Rushdie publicerat romanen Satansverserna.
Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är granne med Anatomicum i söder och S:t Lars katolska kyrka i norr. Uppsala var och är en stad med många poeter. De koraniska satansverserna – verserna som inte kom med i Koranen – är dock inte sataniska i den meningen att de narrar Gud eller religionen. Verserna präglas istället av en försonande ton och ett pragmatiskt sätt att se på metafysiska sanningar. Som den svenske orientalisten Tor Andrae skriver i sin Muhammedbiografi (1930) berodde Muhammeds framgångar till viss del på hans ”koncilianta klokhet”.
Vad är det som händer i Sverige? Med den frågan som utgångspunkt startade sajten Det Goda Samhället för […]
Patrik Engellau
Sedan något år tillbaka har det varit en vanlig föreställning att organisationer som Islamiska staten utnyttjat migrantvågen till Europa för att infiltrera människoströmmarna och skicka jihadister till EU för att missionera. Detta skulle i så fall vara i enlighet med föreskrifter i Koranen, till exempel fjärde suran, hundrade versen:
Och den som lämnar ondskans rike med dess förtryck för att kunna tjäna Gud skall på sin färd finna många vägar [till en säker tillflykt] och han kommer att få rika tillfällen [att sörja för sitt uppehälle]. Och den som överger sitt land för att tjäna Gud och följa Hans Sändebud men överraskas av döden [innan han når fram], på honom väntar belöningen hos Gud – Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Patrik Engellau
En av mina hobbies är att lära mig bättre portugisiska. Därför ägnar jag en hel del tid åt att lyssna på brasilianska föredrag, intervjuer och talk shows. Det finns hur många som helst på YouTube. Och det är inga tramsföreställningar, utan seriösa diskussioner på teman som ”Om etik och skam” eller ”Fanns en historisk Jesus?” eller ”Hur ska en bra lärare förhålla sig till klassen?”. Och talarna är långt ifrån akademiska snusmumrikar och torrbollar, utan i stället seriösa akademiska underhållningsartister i världsklass.
De svenska universiteten har en lagstadgad ”tredje uppgift”, nämligen att vid sidan av forskning och utbildning också dela med sig av sin kunskap till det omgivande samhället. Det har jag aldrig märkt att de gjort. Troligen har de ingen lust eller ännu mera troligen tror de inte att de skulle kunna fascinera sin publik om de liksom sina brasilianska kollegor tog tredje uppgiften på allvar. (I Brasilien finns det antagligen ingen lagstadgad tredje uppgift. Landets intellektuella giganter ger sig nog frivilligt ut bland folket och behandlas tacksamt och med rätta som artister och stjärnor.)
Mohamed Omar
Den 16 februari 1944 hade Bogart-filmen Passage to Marseille premiär. I filmen möter vi Humphrey Bogart i rollen som den franske journalisten Jean Matrac. Världskriget rasade ännu, utgången var inte helt given, men demokratierna hade övertaget. Matrac ansluter så småningom till de franska fria styrkorna under Charles de Gaulle.
I en bok om Humphrey Bogart, skriven av sonen Stephen Bogart, citeras den brittiske journalisten Alistair Cooke. Han beskriver Bogarts typ som motsatsen till den typ som representerar Hitlers ordning. ”Under sina ändlösa promenader över scener och genom salonger under tjugotalet”, skriver Cooke, ”hade han förmodligen ingen aning om att han med tiden skulle bli det romantiska, demokratiska svaret på Hitlers nya ordning.”
Patrik Engellau
På morgonen den 25 februari läste justitie- och migrationsminister Morgan Johansson Svenska Dagbladet till morgonkaffet. Han fastnade för en artikel av Nuri Kino som handlade om att kristna blir förföljda av muslimer på asylboendena och att det borde finnas fredade boenden för de kristna. Johansson blev lite bekymrad särskilt som han, enligt citat i artikeln, sagt att det inte behövs separerade boenden eftersom ”vi har ganska mycket i vår verktygslåda som vi kan använda oss av”. Så, ungefär, hetsa inte upp dig, Nuri Kino, myndigheterna har läget under kontroll.
Migrationsministern gillade inte det där. Nuri Kino jämförde honom med Saddam Husseins notoriskt lögnaktige talesman Bagdad Bob. Han beslöt att ringa till Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson.
Ulf Larsson
När staten och kommunerna gjort sitt, är det dags för de enskilda medborgarna och civilsamhället att ta sitt ansvar för integrationen av våra nyanlända svenskar. I några artiklar kommer DN att visa de stora insatser som frivilligorganisationerna gör för att förbättra integrationen av de nyanlända. Idag berättar vi om hur cyklande kan hjälpa till med detta. Vi har mött Aziz och hans kompisar.
Patrik Engellau
Jag har ägnat en eftermiddag åt att studera dels Migrationsverkets Verksamhets‐ och utgiftsprognos 2016‐02‐04, dels verkets Budgetunderlag 2016 – 2019.
Bilden framträder av en stolt och framgångsrik myndighet som drivs av en stark övertygelse om att den gör en ärofull insats för ett värdigt mål som väcker respekt och beundran i en hel värld. Man känner att Migrationsverket tycker sig ha fått vind i seglen. Här talar den humanitära stormaktens djärvaste avantgarde. Generaldirektör Anders Danielssons inledning i Budgetunderlaget ger intrycket att det är Migrationsverket som värnar Sveriges heder och anseende:
Uppdraget att värna asylrätten har högsta prioritet för Migrationsverket. Sverige hör till de länder i Europa som tar ett stort ansvar för att värna asylrätten. Vi betraktas som ett internationellt föredöme av FN:s flyktingorgan UNHCR. Det är något som vi kan vara stolta över och det ger styrka när vi tar oss an de utmaningar som väntar de närmaste åren.
I Asien, Afrika och Latinamerika finns kåkstäder kring nästan alla större befolkningscentra. Myndigheterna kämpar för att erbjuda sina medborgare anständiga boenden, men strömmen av nytillkomna gör kampen ojämn. I Brasilien kallas dessa spontant och illegalt uppförda boenden för favelor (”favelas”).
I Sverige gäller som vanligt upp- och nedvända världen. Här satsar myndigheterna skattepengarna på att BYGGA favelor. Favelorna kallas för modulbostäder, men alla som sett dessa boenden inser vad det är frågan om. Stora mängder människor ska stuvas undan till så låg kostnad som möjligt. De nya favelorna får det hårt kritiserade miljonprogrammets betongområden att framstå som höjden av välstånd och lyx. Den nya ”superministern”, Ylva Johansson sa dock lugnande i morse att favelorna bara kommer att stå kvar i 10-15 år. Tro mig: Favelorna blir kvar för all framtid!
DET GODA SAMHÄLLET 