Jag tycker om att bli imponerad eftersom det så sällan händer. En dag när jag blir imponerad är en högtidsdag. Idag är en sådan dag. Jag är imponerad av Kang Kyung-wha, 65, Sydkoreas utrikesminister. Kolla här.

Sydkorea har, i likhet med andras asiatiska länder såsom HongKong, Taiwan och Singapore i varje fall hittills lyckats hantera coronat på ett, jämfört med västerlandet, överlägset sätt. Självgoda västerlänningar pekar ibland på att Sydkorea fick en generalrepetion avseende virusangrepp år 2015 när fågelinfluensan MERS från Saudiarabien anföll landet. Men det argumentet ger jag inte mycket för. Sverige hade en illa skött skogsbrand i Västmanland år 2014 men det hindrade inte att vi fick en dubbelt så stor och troligen ännu sämre skött skogsbrand fyra år senare (då Sverige utöver naturkatastrofen fick lida smäleken att det av oss så föraktade Polen skickade 44 brandbilar för att rädda oss). Att inte låta sig överraskas en gång till är ett tecken mognad, förstånd och handlingskraft.

Jag tycker inte om den pågående coronaepidemin vilket delvis beror på att det är tråkigt att sitta i självvald, men av staten rekommenderad, karantän men framför allt på att mina litterära ambitioner förintas. Jag vill skriva texter som framtida generationer, till skillnad från de nuvarande, ska läsa med högaktning och uppskattning och gärna hylla som stilideal. Men inte fasen kommer framtida generationer att bry sig om det just nu dagligen, på grund av epidemins snabba utveckling, kaleidoskopiskt föränderliga stämningsläget.

Får jag påminna om Lukas 2:41-50:

Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem. När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden. Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill.  De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.  När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom. Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem; och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar. När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»  Då sade han till dem: ”Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?”. Men de förstodo icke det som han talade till dem.

En av de många saker som förundrar mig är varför asiaterna tycks hantera coronaviruset så mycket bättre än västerlandet varmed jag menar Europa och USA. Enligt vad jag tror är den bästa statistiken hade Kina, Sydkorea, Singapore, Hong Kong och Taiwan ett genomsnittligt ackumulerat antal smittade på 72 personer per miljon invånare den 23 mars medan motsvarande siffra för Italien, USA, Tyskland, Schweiz och Sverige var 494 (Sverige 191).

USA är ett märkligt land. Där finns något som kallas ”free speech” och på ett ungefär skulle kunna översättas med ”yttrandefrihet”. Men medan den svenska yttrandefriheten framför allt är ägnad åt att skydda vad folk säger bland vänner och i slutna sällskap så gäller free speech även sådant som trumpetas ut över hustaken så att alla kan höra.

Särskilt tydligt framträder skillnaden mellan free speech och yttrandefrihet i medias hantering av nyheter. Yttrandefrihet betyder till exempel inte att en svensk i sociala eller andra media utan obehagliga följdverkningar kan yttra förgripligheter som någon skulle kunna uppfatta som skadliga för Sverigebilden. Till exempel tog statsministern Katerina Janouch i upptuktelse när hon sagt något kritiskt om Sverige i tjeckisk teve.

Av bilden framgår att socialdemokraterna haft stora opinionsframgångar på senare tid. Det handlar närmare bestämt om en uppgång på sex procentenheter till lite mer än 30 procents väljarstöd från februari till april.

För mig är detta en gåta. Den socialdemokratiska regeringen har varit ansvarig för svensk coronapolitik även om den skjutit Folkhälsomyndigheten framför sig. Jag kan inte se annat än att pandemin i Sverige skötts valhänt, fumligt, utan uppenbar strategi och utan driftighet och företagsamhet.

Västerlandets regeringar har valt att utsätta sina medborgare för ett större krig än nödvändigt. I kampen mot coronaviruset har de beslutat att inte följa de asiatiska ländernas framgångsrika strategi som lett till att länder som Singapore, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Kina klarat av sina epidemier på ett par månader med få dödsfall.

Vad asiaterna gjort är barnsligt enkelt: de har virustestat alla människor de kommit åt och isolerat dessa. På det viset åstadkom de två saker, för det första att de friska tordes gå till jobbet och för det andra att det ambulerade färre smittbärare så att smittspridningen gradvis tog slut och epidemin avklingade.