Konspirationsteorier avfärdas ofta med argument av typen: Verkligheten är alltför komplex för att kunna regisseras. Även om man har pengar och inflytande i paritet med Rockefeller, krävs en överjordisk intelligens för att tänka ut en ”masterplan” så sofistikerad att världshändelser faller på plats likt dominobrickor. Bara i James Bond hittar man så geniala skurkar. Och även där brukar dom misslyckas.

Det finns ett samhälle. Det har problem. Det kan finnas fattigdom, det kan finnas sociala skillnader, det kan finnas kriminalitet. Sådant måste förklaras.

Många tror att förklaringar av sociala förhållanden är objektiva saker som kan åstadkommas av vetenskapligt orienterade forskare ungefär som om det handlat om termodynamikens troligen helt objektiva lagar. Så är det inte. Vid samhällsanalysen uppträder två motsatta familjer av tolkningar som båda stämmer med observerbara fakta men leder till helt oförenliga slutsatser.

Jag sliter med frågan om det i västerlandets historia någonsin funnits något kvinnoförtryck. Jag vet att det finns arméer av högutbildade feminister av båda könen som skulle bli mordiska av ens att höra frågan. Men jag tror inte att den västerländske mannen, som sedan åtminstone ett halvt årtusende varit snål, närig och protestantiskt sinnad, hade tålt slöseriet att inte ta alla kvinnans alla nyttiga kompetenser, såväl kroppsliga som andliga, i fullt bruk. Så här skrev jag för ett tag sedan:

Rubrikens två ord används sällan, och när de används är det i nedsättande mening och för att uttrycka ett avståndstagande. Det är betecknande för det rådande samhällsklimatet – och sorgligt. De företeelser orden betecknar behövs, och de behövs alltmer.

Vad är kåranda? Så här anges ordets betydelse av Wikipedia:

Kåranda (från franskans esprit de corps) är den känsla av gemensamma plikter och gemensamt ansvar, som sammanhåller medlemmarna av en truppavdelning, en officerskår, en poliskår och så vidare. Kårandans negativa aspekter innebär bland annat diskriminering eller dåligt bemötande mot omgivningen.

IDÉ OCH KULTUR Vill du starta en svensk friskola med nationalistisk och konservativ profil? Hör av dig mig, Richard Sörman, via mejl så förmedlar jag kontakt mellan dig och andra som går i samma tankar. Den svenska högern måste börja agera och inte bara reagera. Det duger inte att stå bredvid och skälla. Nya institutioner behöver skapas som alternativ till dem som vänstern har tagit över. Det Goda Samhället presenterar här några möjliga formuleringar ur ett framtida visionsdokument för en svensk friskola.

Sverige är världens extremaste land. Inte nog med att det är kallt som attan och somrarna korta, om än ljuvliga, så vi ligger alltid stadigt i topp när det gäller att vara den mest sekulära nationen i världen. Vi står inför utmaningen att leva tillsammans med människor med bakgrund från hela världen som har olika livsåskådningar och religioner.

Det medför att religion inte kan vara den sammanhållande faktorn i Sverige. Men vi måste ha en sammanhållande faktor för att överleva som nation. Och kanske är det inte konstigare än att vi har Sverige som den sammanhållande faktorn. Ett Sverige vi alla kan vara stolta över att bo i.

Sverige har även bland världens högsta medellivslängd och ligger tillsammans med de andra nordiska länderna högst när det gäller världens lyckligaste befolkningar. Vi är det land i världen som har haft fred längst, och det ska vi fortsätta med.

Jag har inte förmånen att tro på Gud men jag förnekar honom inte heller så jag är väl någon sorts agnostiker. Men det hindrar inte att jag försöker ta till mig av den visdom som finns i hans bok, således Bibeln. Rubrikens citat kommer från Ordspråksboken 29:18. Jag tror man kan dra mycket lärdom ur det.

En profetia är ett uttalande, oftast om framtiden, som uttalas av en profet efter inspiration av Gud. Vem som kan vara profet framgår av Pauli första korintierbrev. I vers 14:31 säger Paulus ”Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och tröstade”. Svaret är alltså att vem som helst som känner maningen kan utnämna sig till profet (om han blir tagen på allvar av omvärlden är en annan femma).

Svenska myndigheter har i den nationella kris som Covid-19 kastat in landet i, i alltför stor utsträckning fortsatt med ”business as usual”. Hanteringen av krisen har varit klantig och inkompetent, och man har förlitat sig på aktörer som inte klarat av att leda och ta ansvar för den allvarliga medicinska, sociala, och ekonomiska situation som COVID-19 utbrottet försatt landet i.

Många experter hade tidigt varnat för att en global pandemi skulle komma, frågan var bara när. Det blev den 31 december 2019 som den kinesiska regeringen rapporterade om de första fallen. Medan många europeiska länder planerade för att möta utbrott på egen mark, så nedtonade ansvariga svenska myndigheter systematiskt ett sådant hot. Men den 31 januari rapporterades det första COVID-19 fallet i Sverige från Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, en kvinna i 20-årsåldern. Därefter har utvecklingen i Sverige varit närmast katastrofal jämfört med våra nordiska grannländer som hanterat coronakrisen på ett helt annat och mycket mer ansvarsfullt sätt.

Men hur har civilsamhället respektive staten hanterat krisen?

För några år sedan fick jag en skatt av en bekant. I hans föräldrars dödsbo fanns hur många samlade veckotidningar från 1950- och 60-talen som helst. Att dyka ner i dem var att upptäcka ett försvunnet landskap. Där fanns det självklara Sverige som jag växte upp i långt innan de svenska kulturrevolutionärerna trummade i oss ord som rasifiering, intersektionalitet, genusvetenskap, könsmaktsordning, islamofobi och rasism (då sade man ”rashatare”, men nästan bara om de vita i Sydafrika och om den amerikanska södern). Detta var långt innan vi öppnade Pandoras ask och mångkultur, massinvandring och PK-ism tog över vårt land.

År 1971 låg den moderna, identitetspolitiska feminismen i startgroparna. Det var då kvinnorörelsen ömsade skinn. Tidigare hade så kallade blåstrumpor eller kvinnosakskvinnor nöjt sig med att kräva jämlikhet och likabehandling, till exempel lika lön, lika rösträtt samt särbeskattning (så att inte makans lön las på toppen av makens och därmed drabbades av högre marginalskatt).

Under onsdagen bröt tusentals stockholmare mot regeringens och folkhälsomyndighetens restriktioner och marscherade ut på innerstadens gator i en protest mot amerikansk polis, och mot den förhatliga vitheten.

Ursäkta om jag framfört denna observation tidigare men den känns alltmer uppenbar för varje dag. Observationen är att samhället i normalfallet har en dominerande ortodoxi, en härskande ideologi, som alldeles oavsett eventuellt störande sakförhållanden bestämmer vad som är rätt och fel och vem som ska hyllas och vem som ska klandras.

Den reguljära dominerande ortodoxin i Sverige är PK-ismen. Jag ger ett exempel. Enligt PK-ismen är kvinnor förtryckta av män i enlighet med en könsmaktsordning. Om en man och en kvinna köper respektive säljer sex kan transaktionen enligt ortodoxin aldrig betraktas som en normal kommersiell överenskommelse. Ortodoxin intalar oss att kvinnan definitionsmässigt har utsatts för förtryck eftersom världen är konstruerad på det sättet. Därför föreslår regeringen att sexsäljaren alltid ska vara straffri medan köparen alltid ska få fängelsestraff. (Om motsvarande ska gälla när äldre kvinnor köper sex av yngre män, vilket lär förekomma, vet jag inte men PK-ismen hittar nog en lösning på detta kniviga juridiskfilosofiska dilemma.)

Vi, Lennart Bengtsson och Steven Jörsäter, försöker förstå vad som händer i Sverige och diskuterar detta ofta på mail och telefon. Nedanstående dialog om läget i Sverige med jämförelser med omvärlden är i stort sett ett utdrag ur en sådan diskussion under de senaste dagarna. Vi tror att den kan ha ett intresse också för DGS läsare:

Lennart: Ett huvudproblem i Sverige bristen på kvalité i utbildningen genom att man vägrat acceptera att individer har stora skillnader i intelligens och fattningsförmåga. Den intellektuella eliten har därför låtit sig kvävas eller tystat sig själv alternativt flyttat utomlands.

En god vän skickade mig denna länk med kommentaren ”Svensk kultursektor är jävlar i mig helt pervers”. Länken handlar om ett konstverk som upphandlats av Statens konstråd och Trafikverket och består i att en tillsvidareanställd person ska jobba i 120 år som ”samtalsstartare” på Västlänkenstationen Korsvägen i Göteborg. Konstverket heter ”Evig anställning”.

Jag svarade min vän att jag tyckte konstverket var mycket kreativt och troligen oslagbart absurt. Sedan började jag fundera på om det gick att slå detta konstverk med något som är ännu mer absurt, politiskt korrekt och dyrbart för skattebetalarna. Här är några förslag.

I dagens Sverige tas det ansvar huller om buller – eller snarare uppmanas till. En enkel sökning i Google på frasen ”Vi måste ta ansvar” gav imponerande 122 000 resultat. De svar som kom upp på resultatens första sida omfattar tagande av ansvar för barn och ungas psykiska hälsa, för byggandet, för våra barnbarn, för att ställa om till en fossilfri stad, för våra medmänniskor, för att minska smittspridningen, för nyanlända i Nynäshamns kommun som inte går före i bostadskön, för våra barn samt för vårt gemensamma hem.