
DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Siikajoki var ett slag under Finska kriget 1808–1809. Slaget utkämpades mellan svenska och ryska trupper den 18 april 1808 vid Siikajoki, nära Uleåborg i Finland.

I ett kort inlägg, jag tror det var på Twitter, påstod någon nyligen att ”Regeringen hatar oss!”. Vilka ”oss” var framgick inte riktigt, men jag uppfattade det som att skribenten uppfattade sig som en av oss vanliga ”svennebananer”- medborgare, kanske med åtminstone några generationers svensk bakgrund.

Klockan 01.00 natten till söndagen den 30 september 1888 hittades en död kvinna i Dutfield’s Yard, Berner Street i Whitechapel i östra London. Kvinnan tillhörde de så kallade ”glädjeflickorna” i kvarteret (den gängse benämningen på prostituerade i det viktorianska England) och det stod genast klart för både polis och allmänhet att hon var det tredje offret för den mördare som redan då gjort sig känd som Jack the Ripper – Jack Uppskäraren.

För de flesta av oss, tror jag i alla fall, framstår byråkratin som ett grått, trögt, inåtvänt, formalistiskt och ineffektivt väsen som i första hand bor i offentlig förvaltning men också frodas i stora privata företag. Jag har svårt att föreställa mig att folk i allmänhet skulle betygssätta byråkratin över fem på en tiogradig skala.

Vänsterpartiets rättspolitiska taleshen Linda Snecker är mycket mån om vår hälsa. Det är viktigt att följa coronarestriktionerna, menar hon.
Snecker vill till och med införa coronaböter för ”överklassen”. För hon menar att just överklassen sprider corona och göra folk sjuka. Därför ska de straffas om de har ”champagnepicknick på Östermalm”.

Jag tror inte att människan tidigare rent allmänt var mer principfast än hon är idag men när jag så här i coronatider studerar näringslivets organisationer börjar jag undra. Är de kravmaskiner för sina medlemsföretag eller existerar de för att värna om kapitalismen och marknadsekonomin?
Det är inget fel på intresseorganisationer. Jag är själv ordförande i en intresseorganisation för företag som samtidigt ägnar sig åt att försvara marknadsekonomins grunder. På något vis har den organisationen för det mesta, inbillar jag mig, lyckats undvika att ta ställning i frågor där de två uppgifterna kolliderar. Men just nu, alltså i coronatider, verkar det upplagt för jäv och självmotsägelser inom företagarvärlden eftersom ägarintressena så tydligt kommer i konflikt med allmännyttan.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Ernst Josephson (1851-1906) var konstnär, målare och poet. Han föddes i Stockholm i ett judiskt borgarhem. Vid 16 års ålder började han på Konstakademien, där han studerade 1869-76. Därefter följde studier i bland annat Paris och Nederländerna. Redan som tjugoåring deklarerade han i ett berömt uttalande: ”Jag ska bli Sveriges Rembrandt eller dö”.

Valerie Kyeyune Backström har aldrig gillat Zorn. Just därför sänder Expressen ut henne för att recensera en Zornutställning.
Det blir faktiskt inte mer nysvenskt än så. Och då menar jag inte nysvenskt som i att Kyeyune Backström stolt förkunnar att hon ”aldrig kan assimileras”, utan nysvenskt i bemärkelsen det medielandskap där det trendigaste som finns är att kategoriskt förlöjliga, håna och rasiststämpla allt det som vi etniska svenskar känner glädje och stolthet över.

Det är oartigt att korsförhöra människor för att ta reda på vad de menar och om de har fog för sina föreställningar. Artigheten att avstå från tredje graden i vänkretsen har dock ett pris: man vet aldrig hur mycket skit ens bekanta pratar. Man vet inte en gång hur mycket ogenomtänkt strunt man själv sprider när alla andra är så väluppfostrade att de undviker att ställa kontrollfrågor.

Den kände svarte sportjournalisten Jason Whitlock, 53, har bannlysts från Twitter efter att ha begått ”brottet” att diskutera Black Lives Matter-grundaren Patrisse Khan-Cullors köp av en rad lyxvillor i ett vitt överklassområde i Los Angeles, till en summa av minst 3,2 miljoner dollar, 27 miljoner svenska kronor.

I Det Nya Sverige firas en högtid som kallas ramadan. Högtiden uppmärksammas varje år av Sveriges Television.
I ett inslag den 13 april, på den nysvenska högtidens första dag, har SVT anlitat en ”muslimsk feminist” för att krossa ”myter” som tydligen florerar bland fördomsfulla svennar i behov av upplysning.

Vi kan alla lära oss något av ramadan. Det skriver Sofia Hvittfeldt på Sydöstrans ledarsida. Jag säger precis tvärtom: Vi har ingenting att lära av ramadan.
Ramadan är, resonerar hon drömmande, ”en månad som vigs åt självransakan (SIC), bön, välgörenhet och fasta från soluppgång till solnedgång. I slutet av dagen samlas man med släkt och vänner för att bryta den dagliga fastan. Det är mångkulturen som bygger Sverige starkt och rikt som land och vi kan alla lära oss något av ramadan.”

Sveriges kommuner har många ansvarsområden och många järn i elden. Det kommer dessutom nya lagar och regler. Diskussionen om framtiden är livlig. Ett område som kommunerna inte har ansvar för är elproduktion. Det följer av det faktum att vindkraften aldrig kan ha ansvar för landets elproduktion eftersom vinden kommer och går som den vill och aldrig går att lita på.

En intressant fråga som numera allt oftare kommer på tapeten är om våra styrespersoner politikerna är medvetna om hur illa det står till med Sverige om man radar upp de värsta till synes olösbara problemen såsom migrationen, skolan, integrationen, coronapolitiken, infrastrukturen, brottsligheten och den tilltagande otryggheten.
Standardsvaret bland bildat folk är nej. De bildade kan inte få in i sina skallar att politikerna kan se samma värld som de själva och ändå inte reagera som de själva, nämligen med att ge hals, riva sitt hår samt även visa andra tecken på förtvivlan.

Efter att helt ha försvunnit från rampljuset när #metoo svepte över världen är nu SVT:s egen husgud Soran Ismail på väg tillbaka igen – i alla fall om han och SVT får som de vill. I dokumentären ”Persona non grata” får han hjälp att sticka en offerkofta större än hela TV-huset och all tid han behöver för att berätta för hela svenska folket hur fruktansvärt synd det är om honom.