En av de många epokgörande böcker som jag inte kommer att skriva handlar om det påstådda kvinnoförtrycket. Att jag inte kommer att skriva detta angelägna verk beror inte på att jag misstänker att mina hypoteser inte skulle hålla inför en prövning mot verklighetens vittnesbörd utan på att det är ett himla jobb att skriva böcker där det står något meningsfullt (vilket är förklaringen till att de flesta författare nöjer sig med att skriva onödiga och meningslösa böcker; även jag har gjort mig skyldig till sådant).

Nyligen berättade Bitte Assarmo i en text på denna sajt om ett möte med en gammal väninna. Väninnans 13-åriga dotter hade blivit sexuellt ofredad av en grupp unga afghanska män. Detta polisanmäldes dock aldrig. Mamman ansåg att de tafsande afghanerna ”mår dåligt nog som det är”, och att det var bättre att låta dem slippa rättsliga konsekvenser.

The Danish Girl är den dramatiserade berättelsen om konstnärerna och det gifta barnlösa paret Einar och Gerda Wegener och de prövningar som Einar och Gerda såsom par och individer går igenom när Einar alltmer börjar identifiera sig som en kvinna och till slut transformeras till Lili Elbe, en av de tidigaste kända transgenderkvinnorna.

Många människor ser klimatförändringarna som ett allvarligt hot – men betydligt färre är redo att själva lägga om sin livsstil för klimatets skull. Det visar en undersökning som Kantar gjort i tio länder, bland annat England, USA, Tyskland och Sverige. Nära hälften, 46 procent, svarade att de inte ser någon anledning att ändra sina egna vanor för att bidra till att minska klimatförändringarna.

För nästan sju år sedan, inför den stora migrantvåg som redan hördes mullra längre söderut i Europa, skrev jag att det här kommer som på beställning av det välfärdsindustriella komplexet. Dess hemmamarknad var i stort sett mättad. Det var svårt att hitta nya klienter och alla de mänskliga tillstånd som ansågs behöva behandling och bidrag av socialkontoren och de psykiatriska hjälpinstanserna var redan uppfunna.

Enligt uppgift ska det ha kommit runt fyrahundra privatjet till klimatmötet i Glasgow. Bilder visar att det är fullt på alla flygplansparkeringar. Uppenbarligen vill ett stort antal internationella företagsledare och privatförmögna personer gärna vara med på COP26. Frågan är varför. Det kan inte vara att de vill sitta i en stor publik och lyssna på trista och förutsägbara tal. Ej heller deltar de, utom möjligen Bill Gates, i de slutna samtal där miljödiplomater från olika länder schackrar om hur betalningen av de utlovade årliga hundra miljarder dollarna till u-länderna ska gå till.

Det är alltid med ett mått av obehag som jag läser morgontidningarna och ser de statliga nyhetsprogrammen på teve eftersom jag alltför ofta inte begriper vad som skrivs och sägs. Jag menar inte att publiken presenteras svåra ord och komplicerad grammatik utan att narrativet så sällan håller. Ofta frågar frugan i stolen bredvid vad ett Rapport-reportage vi just sett handlade om och jag tvingas erkänna att inte heller jag har förstått.

I juni 2020 lade chefsåklagare Krister Petersson ner utredningen om Palmemordet eftersom man kommit fram till att den ende misstänkte var avliden. Den misstänkte mördaren var Stig Engström, mer känd som Skandiamannen. Till en början uppträdde han som ett synnerligen engagerat mordvittne men redan tidigt i utredningen blev han misstänkt.

Idag firar vi, enligt den svenska almanackan, Alla Helgons Dag. En dag för lite extra eftertanke och stillhet, kanske med ett besök på kyrkogården där vi tänder ljus för våra nära och kära som lämnat oss. Eller så låter vi bli att tända ljus. Det beror på vilken tradition vi bekänner oss till och kanske också på hur våra nära och kära såg på saken. Ljuständningen är en katolsk sed, som inte alls sågs med blida ögon av den lutherska kyrkan, det är först på senare år som det blivit allmänt populärt att tända ljus på gravarna här i landet.

I ett drygt 60 år gammalt nummer av Vecko-Revyn (1959 nr 33) kan man läsa om hur klimatalarmismen såg ut, innan skogsdöd, ozonlager och koldioxid var på tapeten.  Det var efter en sommar med rekordvärme som man spekulerade i om ett ”högtryck över Sibirien” skulle komma att höja temperaturen i Stockholmstrakten med över sex grader – något som var glädjande eftersom vi skulle slippa de kalla och snöiga vintrarna.  

Jag ska inte hävda att det var jag som låg bakom de senaste seklernas strålande framsteg i västerlandet. Men däremot är det väl bara naturligt att alla som liksom jag har fått tillfälle att med bävan och beundran studera denna process måste ha blivit påverkade av den idévärld – de värderingar, de uppfattningar, de synsätt, kort sagt den mentalitet – som skapat de sociala och ekonomiska framgångarna. Och har vi undgått att låta oss påverkas av den idévärlden så har vi åtminstone lärt oss att känna igen den.

Undrar du varför storföretagen slösar på woke-kultur?  – Fråga dig vem som egentligen förvaltar deras tillgångar och var deras sanna intressen ligger.

I Eddie Råbocks (Mohamed Omar) podcast ”Tankar från framtiden” med Robert Mathiasson den 28 oktober återkom diskussionen till varför företag agerar mot sina ekonomiska intressen för att signalera woke-värderingar. Jag har själv grubblat över det och fick lust att dela teorierna som jag har kommit fram till. Jag har inte mer koppling till Eddie än att jag till och från lyssnar på podden och inte heller har jag någon historia av bloggande. Men jag fick ett infall, om någon ställer en fråga och du tror dig ha ett svar; varför inte dela med sig?

Vi matas överallt med den falska idén om att män och kvinnor är i det närmast identiska. Att ”ta det röda pillret” innebär att vakna upp och genomskåda denna illusion och se verkligheten som den är.

Men när du tar det röda pillret förändras inte bara synen på ditt eget liv och dina relationer. Du ser även gamla filmer och sånger du brukade gilla på ett nytt sätt.